Hej då så länge

Vårt år i Bulgarien närmar sig sitt slut. Vi har fullt upp med att hälsa på, slunga honung, bekämpa björnbärsinvasioner, sortera tusen pinaler, oja oss över hur vi ska få hem dem, äta buggemat, titta på bergen, gunga och laga tak. Så även om det finns en massa mer som vi skulle vilja skriva om hittar vi inte riktigt tiden. Det känns kanske igen.

Det kan hända att vi skriver något mer, mest för vårt eget höga nöjes skull, men vi försätter nu Buggebloggen i ett mer vegeterande tillstånd. I höst är ni så rysligt välkomna hem till oss i Huddinge. Då kan vi bjuda på bop och berätta om när getterna går hem för dagen. Och så får ni väldigt gärna berätta för oss om andra saker än om Bulgarien.

Alla våra djur

Vi är inte ensamma. Vi har tvärtom så många nära grannar och inneboende att till och med Ruben känner sig nöjd, fast han inte får någon hund. De trognaste om än inte mest välkomna hör till råttsläktet, och har varierat i antal och personlighet under året. Mest minnesvärd är förmodligen den som hade en förkärlek för plast. En kvarts plastflaska, en bit sko och en inte oansenlig del av det tjocka plasthöljet till motorsågen hann gå åt – minst – innan plastgnagaren själv gick åt av magknip alternativt drog vidare av ren leda. En släkting till densamma är förtjust i vår tvål, handfatet är placerat utomhus.


Så har vi insekterna, som små guldklimpar för oss som gillar småkryp. Vi har haft besök av ollonborrar och ekoxar, skimrande blåsvarta träbin, randiga coloradobaggar (potatisodlarnas skräck), gyllenludna sötnosar med långa sugsnablar, kryp med självlysande rumpor, gigantiska getingar som tuggar silvertejp till frukost, gigantiska eremitmyror med håriga rumpor, praktfulla podaliriusfjärilar, långhorningar, hundra sorters blandade baggar, hundra sorters spindlar, hundra sorters svärmare, hundra sorters gräshoppor och sömniga vårtbitare som har förgyllt våra kvällar. När vi flyttade hit för sommaren hade en myrkoloni anlagt äggkläckningscentral under dassringen, det var helt galet många ägg och ganska äckligt.


På morgnarna väcks vi ibland av sextio får som promenerar förbi utanför fönstret. Åsnan Marko och hunden Nixon kommer regelbundet på besök, liksom två katter som vi inte riktigt har blivit du med. En rödtonad padda eller två har sitt bo här utanför, en mullvad lägger prydliga små högar på stengången, ibland tittar en ödla förbi, svalorna på telefontråden babblar närmast oavbrutet och då och då hörs prasslet av den största tänkbara igelkott. En tid fick råttorna maka på sig för en högljudd jordekorrefamilj. Sniglarna är av alla möjliga slag, leoparderna är snyggast.

Sedan ett par veckor har vi också alldeles äkta husdjur. Fem små rödögda hamstrar som vi fick av Jonko och Mira med heligt löfte om att de ska ta tillbaka dem när vi åker till Sverige. En morgon var de plötsligt elva, samma kväll åtta. De är rysligt söta. Vissa tecken tyder dock på att hamsterfamiljen kommer att växa ytterligare, vi är tacksamma för löftet.

Vår nyaste granne, så vitt vi vet, är en orm alternativt snok på en och en halv meter som igår tog sin middagslur bland vinrankorna rakt ovanför vårt matbord. Kanske kan den bli polare med tvålgourmanden? Alla grannar är kanske inte alltid goda grannar, men grannar lika fullt.

Blad, betong och bilar

Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.

Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.

Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.


Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.

Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.


Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.


Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.

Under springturen

Då och då joggar jag genom Chérni Osam. Varje gång sitter det män på de enkla serveringarna och gamlingar på bänkarna, här och där leker barn. Varje gång blir det tyst när jag springer förbi. Knappast för min oerhörda farts skull, eller för att de fängslas av min undersköna uppenbarelse, utan förmodligen för att de tycker att det är himla konstigt det jag gör.

Närmare oss är jag känd och med jämna mellanrum stoppas jag av en baba (gumma) som vill veta vad det är som jag håller på med. De frågar ungefär samma saker varje gång och får ungefär samma svar med ungefär samma språkfel, men antingen nöjer de sig inte med svaren eller så är de bara pratsugna. Idag sprang jag ovanligt länge och hann bli stoppad tre gånger; först av en baba med en gigantisk tjur, sen av en baba med fyra kor (hon är särskilt pratsugen) och så av tre babor på en bänk.

De var lite bekymrade. ”Vad gör du, springer så där!? (När jag hänvisar till att det är bra för hälsan ser de ut som frågetecken.) Nu har du varit ute länge, du ser trött ut, det kan väl inte vara bra? Får du inte ont i benen? Vart ska du nu då? Men vem tar hand om barnen? Och vem lagar maten? När åker ni tillbaka till Schweiz då? Är det bäst där eller här? Där finns det väl jobb. Och pengar. Hur länge ska ni vara där då? Och vad säger din mamma då? Och din mans föräldrar, vad säger de då? Och var är de? Du måste byta kläder när du kommer hem så du inte blir kall! Ja det är väl bra för hälsan.” Ungefär där skyllde jag på att Nikolay skulle bli orolig om jag inte kom hem snart och så släpptes jag iväg.

Frågan om var det är bäst, där eller här, ställs av i princip samtliga nya bekantskaper. Till och med Storbritanniens ambassadör i Bulgarien fick frågan i en intervju som publicerades på engelska i en av dagstidningarnas nätupplagor. ”Trivs du bäst i England eller här?” Ambassadören svarade på diplomatvis att frågan var lite orättvis eftersom England är hans hemland. Jag brukar svara att det är mer välorganiserat i Sverige, vilket är en underdrift, men att bergen är mycket vackrare här, att det är varmare och soligare och att vi kommer att sakna Stoynovskoto väldigt mycket när vi har åkt hem. Vilket ju är alldeles sant.

Nya tider?

(N) Det har varit parlamentsval. Boyko Borisov, aka Bati Boyko (= storebror Boyko), f.d. brandman, milis (polis under kommunisttiden alltså), och tidigare föremål för vårt bloggande, ska bli Bulgariens nye statsminister. Jag skäms i förväg. Göran Persson ligger i lä när det gäller bufflighet. Min teori är att folk valde Boyko och hans parti enbart för att han är så himla bra på att säga att han är bäst och alla andra -- sämst. Stora ord av det slaget går tyvärr hem i Bulgarien.

Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.

Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.

Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.

Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.

Två saker ni inte visste om bulgarer

1. Bulgarer tål inte drag. Luftdrag alltså. Det är helt sant. De dör, knall och fall, eller blir åtminstone jättesjuka eller åtminstone förkylda och hur som helst är drag inte bra. I kombination med att hälften röker, gissa hur det kan lukta här och där. Nikolays farfar röker inte längre, men han tål definitivt inte drag och när farmor steker lever till trapphushunden Bingo i deras södervända minikök, gissa hur vi luktar då när vi går därifrån.

2. Bulgarer kan inte bära saker utan plastpåse. Inte ens en flaska. Det är också helt sant. Om man ber att få slippa plastpåse när man köper något slipper man inte. Eller så utlöser man någon form av ångest hos försäljaren.

Eftersom de bulgariska plastpåsarna är så dåliga klarar de inte av att bära så mycket, varför man riskerar att gå ifrån en mataffär med tio skröpliga påsar, exklusive frukt- och grönsakspåsar. Vi är trötta och ledsna på all onödig plast - också i Sverige förstås! Plasten försvinner ju inte, den går bara sönder i mindre delar och hamnar i magarna på djur och människor. Eller så hamnar den i haven och kväver fåglar, fiskar och sköldpaddor. Bilder på det finns här. Så vi kör numera med jute. En tant hävdade en gång att hon enligt lag måste ge plastpåse till sina kunder. Fast det visade sig att det var ju hennes egen lag om god service till sina kunder. Nu ville inte kunden ha någon plastpåse, lagen fick kortslutning. Gissa om det hänger plastpåsar i träden här och där.

På fiskefärd?

Det är val i Bulgarien på söndag. Valrörelsen är inte så högljudd, men det som diskuteras mest i medierna är den utbredda handeln med röster. Kostymklädda politiker sägs fara till slummen och köpslå med områdens ledare. Men inget är bevisat, inget görs för att ta reda på vare sig om det förekommer eller vad man kan göra för att förhindra det. Som vanligt då.

Storslagenheten i ett monument

(E) Detta är det monument som restes i samband med firandet av Bulgariens 1300-årsjubileum. Det vill säga då det 1981 var 1300 år sedan den första bulgariska staten bildades av Khan Asparuh. Monumentet kritiserades av hög och låg för att det var så rysligt fult, som en stor svart hög av smält skrot, och snart började det dessutom falla sönder. Då gjorde man som man brukar, man hägnade in det. Och sen dess har det stått så, inhägnat och sönderfallande. Tills byggnadsarbetare satte upp byggställningar i vintras. Aha, en renovering!? Nix, en lämplig reklamplats. Det är därför monumentet är lite lite svårt att se.

Nu ska jag skriva om dagis

(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.

Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.

Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.

Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.

Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.

Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.

Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.

Blink - blink

(N) Som blogglasare har ni sakert forstatt att vi har kort rutten Sofia-Stoynovskoto-Sofia ett antal ganger nu. Lite stadskorning har det ocksa blivit. Jag har lart mig ett och annat om hur man ska bete sig i trafiken for att komma fram oskadd. En sak kan jag rekommendera: Om ni kor i Bulgarien, hall koll pa folk som blinkar med alla fyra blinkers! Det kan namligen betyda ett (eller flera) av foljande:

- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet

Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.

(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)

Jordbruk

(N) När kommunismen hade fallit överläts de statligt ägda jordbruksmarkerna till sina pre-kommunistiska ägare (eller till deras barn). Men den som varit jordbrukare på 1940-talet var inte nödvändigtvis det i början av 1990-talet, och barnen var ofta stadsbor. Följden blev att jordbruksproduktionen rasade och en stor del av de bördiga bulgariska fälten växte igen. Faktum är att jordbruksproduktionen fortfarande, 20 år efter kommunismens fall, inte har återhämtat sig. Produktionen av vete minskade t.ex. från 5,5 till 3,5 miljoner ton mellan år 1989 och 2005. Andra grödor har haft en liknande utveckling och detsamma gäller animalier som kött, mejeriprodukter, ylle, etc. Den sammanlagda jordbruksproduktionen minskade med ungefär 30 procent mellan 1989 och 2005!

Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:


Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.

Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.

Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...

Medborgare för europeisk utveckling för Bulgarien

(N) Vi önskar oss ofta tillbaka till det politiska livet i Sverige, med jordnära politiker, något mindre personfokus och en debatt som ofta kretsar kring faktiska politiska frågor snarare än kring pajkastning. Liksom till partier med korta namn!

Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).

Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.

Transportnyheter

1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.

2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.

Utsikt på söndagspromenaden

(E) Den utsikten tänker jag ha med mig när jag i vinter med ringar under ögonen och askgrå hy tittar ut över blöt fotbollsplan och gråa kontorsbyggnader.

När könsroller känns behändigt

(E) Jag visste väl att jag gjorde rätt som gifte mig med en händig man! Säg att man väntar gäster och ska baka en bakpulverfri kaka som för att bli lyckad kräver tio minuters hård vispning. Och så har man glömt sin visp i stan. Då kan den händige mannen bygga en superstadig visp, som ingenting. Dessutom blir han lite nöjd och på extra gott humör. Det är väldigt praktiskt.

Mera dans

Det här är sevärt!

Dagisdans

Barnen har haft sång- och dansuppvisning på dagis. Sjungit har de gjort med en dragspelande och starksjungande sångtant, dansat folkdans har de gjort med två riktiga proffsdansare. Nomi var finare än den finaste marsipanaros och framförde både sång och dans med precision. Ruben var mycket stilig i sin kalpàk (huvudbonaden), men såg milt skeptisk och obekväm ut under sången. När dansen kom igång blev det andra bullar, han hade stenkoll och rätt var det var rev han helt lugnt loss ett danssolo som fick våra hakor att falla (tyvärr blev de bilderna usla). Dansfröken kom fram till oss efteråt och prisade hans talang. På svenskt maner blev vi blygsamma å Rubens vägnar och skyllde på att han tränar gymnastik och kanske har blivit lite stark där eller så. Dansfröken såg djupt besviken ut, tackade för sig och gick vidare. Alltså, det är svårt sånt där.

Våldets tid

(E) Hm, stiltje på denna blogg verkar det som. Avbryter den med vacker och sorglig musik från en vacker och sorglig film, Våldets tid. Den handlar om hur det kunde gå till när ottomanerna på 1600-talet omvände kristna till muslimer. Bulgariska pojkar tvingades från sina familjer för att uppfostras till ottomanska soldater och småningom blev också de en del av förtrycksapparaten. En av tidernas sorgligaste filmscener måste vara när en far ber sin lille son att om han blir tillfångatagen av turkarna ska han på ett av tre sätt ta livet av sig, det tredje är att vända sig om på vägen så att pappan kan skjuta honom. Ruben har precis fyllt sex och både Nikolay och jag grät floder när vi såg den. Människans grymhet är så svår att förstå.

Värme

Vi har just nu 29,5 grader i sovrummet. Lustigt att man kan vänja sig så vid det.

Snyggaste buggebruttan

Kolla in damerna på bilden. De kommer från Stara Zagora, som ligger söder om Balkanbergen och åtminstone ungefär i samma region som Nikolays farmor kommer ifrån. Kolla in klänningsdetaljerna här nedanför. Det är Nomis klänning. Den är av ylle och så tung att hon trycks platt till marken om vi försöker hänga den på henne. Upptill är den inte märkvärdig och vi valde ett förkläde från en helt annan region. Men när hon har vuxit till sig lite, eller okej, blivit fullstor, så kan hon själv hänga den på sig och blir då så extra rysligt grann!

De som står utanför

(N) Urvuxna kläder och annat som inte används lägger vi i en påse och hänger på sidan av närmaste soptunna, så gör alla. Vips är den borta, det som ratats ligger kvar på marken. Varje soptunna verkar vittjas på värdesaker ett par gånger på dygn, av romer med eller utan häst.

Officiella siffror från folkräkningen år 2001 slår fast att ca. 366 000 personer, eller 4,7 % av Bulgariens befolkning, är romer. Men liksom i andra länder med stor romsk minoritet underskattar den officiella folkräkningen antalet; enligt experter på området från några olika institut och departement är den verkliga siffran mellan 600 000 och 750 000.

Under kommunisttiden skulle alla arbeta. Romer erbjöds arbeten inom den statliga industrin, det kooperativa jordbruket och kommunen. Kommunerna ordnade bostäder i nybyggda hus à la det svenska miljonprojektet. Skolplikt infördes och i viss utsträckning försökte man integrera romska och bulgariska barn inom skolan. I min första skola gick relativt många romska barn.

Regimens socialpolitik gentemot romerna lyckades med en hel del men misslyckades förstås med annat. Det viktigaste man lyckades uppnå var ett rejält välfärdslyft: När romerna tvingades bryta med sitt nomadliv och börja arbeta och studera i större utsträckning ökade deras inkomster. I och med att de fick tillgång till samhällets skyddsnät och hälsovård förbättrades även hälsan. Nackdelen var att man bröt romernas urgamla traditionella levnadssätt, där familjen och klanen är viktigast, samtidigt som kontakterna med etniska bulgarer inte fanns. När muren föll 1989 var romerna inte integrerade i samhället, de hade förlorat mycket av sin gamla kultur, men hade det relativt bra i termer av välfärd.

Efter 1989 försvann den gamla sociala politiken men den ersattes aldrig av en ny. Romernas anställningsmöjligheter försvann i ett nafs. Alla statligt ägda fabriker kollapsade samtidigt som det kooperativa jordbruket försvann. Efterfrågan för romernas traditionella yrken - smideri, förtenning, musik, med mera - hade försvunnit och de lämnades bokstavligen på gatan.

Som en följd av denna laissez-faire politik är romernas situation nu alarmerande. Enligt en undersökning som gjordes av UNDP 2001 uppger 38 % av de tillfrågade romerna att de svälter regelbundet. Nästan 80 % uppger att de lever sämre nu än under de första åren efter 1989. (Till saken hör att läget under dessa år var mycket kritiskt. När vi kom till Sofia under sommaren 1990, ett knappt år efter kommunismens fall, fanns det ingen mat i affärerna och landet befann sig i ett halvanarkistiskt, kaotiskt tillstånd.)

Jag kan fortsätta bombardera er med siffror från rapporten, den ena dystrare än den andra. Romernas situation är synlig även med blotta ögat här i Sofia. De rotar i soporna för att få tag på metall som de sedan kan sälja. Mammor med bebisar sitter på trottoaren och ber om pengar. Små barn står vid gatukorsningarna för att tjäna några stotinki genom att tvätta bilarnas rutor, i stället för att gå i skolan. Och så vidare.

Föga förvånande är romerna överrepresenterade i brottsstatistiken, i alla fall i den mån det finns någon trovärdig sådan. Etniska bulgarer tycker mycket illa om romer och de flesta skulle inte vilja ha en rom som granne, som arbetskamrat eller som barnens kompis. Samtidigt har regeringarna under de senaste 20 åren valt att helt blunda för romernas sociala situation. På grund av de höga födelsetalen riskerar läget dessutom att förvärras. Hela 37 % av romerna är under 15 och när denna generation växer upp är de i princip icke-anställningsbara, främst på grund av sin låga utbildning. Samtidigt är barnafödandet bland de etniska bulgarerna mycket lågt. Om inget händer de närmaste åren kommer landet att få enorma problem med sin största minoritet.

Som ekonom kan jag inte låta bli att tänka på vilken enorm arbetskraft Bulgarien går miste om!

Elektronisk helgunderhållning

(E) Elektronica är inte alls min kopp te, men det Balkansky gör är begåvat. Dessutom från Troyàn, vår favorittätort!

Bulgariens mesta blomma

Zdravets, a k a Flocknäva, a k a Geranium macrorrhizum. Växer vilt, i planteringar, i krukor, överallt.

Upp i rök

Denne rökare blev röksugen på bussen men höll sig snällt utanför fönstret hela tiden.

Svenskarna röker allt mindre - 14 % av kvinnorna och 11 % av männen nyttjar cigaretter varje dag - och de som ihärdar får göra det runt hörnet. Bulgarien däremot, är höljt i tobaksrök.

Enligt en undersökning av Eurobarometer förra året röker 39 % av de vuxna bulgarerna - 52 % av männen - och genomsnittet är ett paket om dagen. Det är näst mest i Europa, endast bland grekerna är rökarna fler. Vid millennieskiftet röktes 2 800 cigaretter per bulgar, att jämföra med 900 i Sverige, och skillnaderna har tydligen ökat. Vad som är mer alarmerande är att nästan var tredje ung bulgar mellan 10 och 19 år röker eller har prövat på. Tre av fyra mellan 15 och 24 år röker regelbundet.

Det märks vill vi lova. Det luktar allt som oftast askopp i trapphuset, många taxichaufförer röker i sina bilar, buss- och spårvagnsförarna röker i sina bås, många gravida kvinnor och barnvagnsputtande föräldrar ses med cigarett i handen, på restaurangerna röker inte bara gästerna utan också personalen. På gymnastiken (som förresten har flyttats till avlägsna ersättningslokaler nu) röker många av föräldrarna, några av tränarna och till och med några av de äldre gymnasterna. De gör det i korridoren precis utanför gymnastiksalen. Fast gissa vilka som bräcker dem? Läkarna! Över 60 % och värst i världen.

Samtidigt har det statliga bulgariska tobaksföretaget Bulgartabac privatiserats och den privata avkomman har lanserat två nya märken; Army Man och Marilyn. Ett paket med 20 cigaretter kostar 2,30 leva, dvs. ca 12 kronor.

Det är sedan ett par år förbjudet att röka i många offentliga byggnader och det kan komma att bli rökförbud på "allmänna platser", på arbetsplatser och i kollektivtrafiken nästa år. En ung politisk analytiker kritiserade förslaget eftersom det skulle innebära att många bulgarer måste bryta mot lagen. Det säger samtidigt mycket om hur lagar uppfattas. Inte som något som har ett syfte, utan som något som råkar finnas och som gäller andra, kanske. Det lär dröja ett tag innan rökmolnet skingras.

Vår demokratiska förmån

Vi har poströstat! Oerhört smidigt, det var bara att beställa hit röstkort, stoppa röstkuvertet i ett annat kuvert under överinseende av två vittnen och lägga på lådan. Tack, Valmyndigheten!

Världens dysterkvistar

"Ökände brottslingen" Dembi är så deprimerad att hans rättegång har skjutits upp.

Undersökning 1: Bulgarerna är världens mest pessimistiska folk. Detta enligt universitetet i Kansas och Gallup. Normalt bräcker visst optimismen pessimismen världen över. Men bulgarerna är mer pessimistiskt lagda än afghaner och irakier, och i samma liga som medborgare i Zimbabwe, Egypten och Haiti. (Mest optimistiska är folk enligt studien i Irland, Brasilien, Danmark och Nya Zeeland.) Ungefär som förväntat alltså?

"Undersökning 2: Bara 38 procent av bulgarerna säger att de känner sig som européer. Detta enligt Nationella centrat för studerandet av den allmänna opinionen. Mest europeiska känner sig universitetsutbildade, sofiabor, välbeställda och högervridna. Minst europeiska känner sig bulgarer över 40, lågutbildade, småstadsbor, låginskomsttagare och personer som tillhör minoriteterna romer och turkar. Ungefär som förväntat alltså.

Än växer det!

(E) Jag hade inte ihjäl vinrankorna hurra! De växer åt alla håll och i allsköns välmåga. Åtminstone så länge de står ut med att inte sprutas med mystisk blå mineral för att slippa bli svampangripna, som de är vana vid från sin förre beskyddare. Av allt det som vi har planterat har en del torkat och falnat, men det mesta lever än så länge, peppar peppar. Några plommon lär det inte bli, för de var visst prydnadsträd. Och askarna var visst lönnar. Vinbärsblommorna äts visst upp av larver, men nå, bladen luktar i alla fall gott!

Livets små överraskningar

Ibland går det inte riktigt som man har tänkt. Ibland är det sol, ibland är det regn, ibland tappar man sin borrmaskin i dasset.

Buggemat

Present från Baba Dana

Det traditionella bulgariska köket är enkelt och högst njutbart. Till de viktigaste stapelvarorna hör vitt bröd, solrosolja och rundkornigt ris. På proteinsidan regerar naturell yoghurt, vit och gul ost, ägg, vita bönor samt torkad korv, en del inälvsmat och färs av fläsk- och nötkött. Paprika, tomat och lök, följt av squash och vitkål, står ut bland grönsakerna. Vintertid äter man mest inlagda grönsaker, utan socker i lagen. De mest använda kryddorna är kyndel (påminner om timjan), paprikapulver, mynta, vitlök, spiskummin, persilja och dill. Grillat är poppis.

Det bulgariska köket har många likheter med det turkiska, förutom att det senare är ungefär hundra gånger mer diversifierat. (Vi tycker mycket om bulgarisk mat och är helt sålda på turkisk.) Fyllda paprikor, dolmar, sallader och soppor hittar man också i Turkiet. Men några rätter verkar vara bulgarernas alldeles egna. Som Bop och pàrzheni tìkvichki:

Bop (bäst på vintern):
1. Blötlägg och koka vita bönor nästan mjuka. Inget salt!
2. Fräs hackad lök mjuk i mycket olja, ta tillfälligt bort grytan från plattan och rör i generöst med paprikapulver.
3. Lägg i bönorna och vatten efter smak, torkad mynta och kyndel (eller timjan). Om möjligt bitar av torkad paprika.
4. Koka alltihop tills bönorna är ordentligt mjuka, det gör inget om de blir lite sönderkokade. Salta först mot slutet.
5. Servera med bröd, och med massor av hackad persilja om man vill. Vi brukar också ställa fram fetaost - helst inte den sorgliga danska.

Pàrzheni tìkvichki (bäst på sommaren):
1. Skär squash/zucchini i skivor, ca 0,5 cm tjocka.
2. Vänd dem i mjöl blandat med salt.
3. Fritera i solrosolja tills de har fått fin ljusbrun färg.
4. Servera med en sås av massor av hackad dill, mycket vinäger, olja, pressad vitlök och salt. Samt naturell yoghurt och bröd.

Andra klassiker är taratòr, shòpska-sallad och så, förstås, bànitsa.

Dessutom ska bulgarerna vara bättre än turkarna på både yoghurt och ost. Våra (begränsade turkiska) erfarenheter stödjer detta påstående.

Tyvärr har många traditionella, ofta vegetariska, rätter försvunnit från de enklare bulgariska restaurangerna. Där gäller grillat kött och pommes. Men undantag finns, liksom till vår förtjusning Baba Dankas fårost, Miras vitkålsdolmar och Betkatas inläggningar. Vår egen bop är inte heller så dum.

Sofias kvällar

(N) Den nya Star Trek-filmen har fått bra kritik. Jag instämmer. Att dessutom få se den på en modern biograf för 40 kronor gör den inte sämre. Om man sedan lägger till en trevlig cykeltur genom en härligt doftande Södra parken (de många akacieträden blommar nu), dryga 20 grader i luften runt halvelva på kvällen och två snusande söta barn när man kommer hem... Vad kan man mer begära? Kanske en surfande fru? Nämen, titta - där sitter hon ju!

Sofia är trevligt på kvällen. Gator och parker känns trygga, ungdomsfylla finns inte på samma sätt som i Sverige. Kommunen har sparat in på belysningen i Södra parken men många, gamla som unga, är ute och promenerar, vädrar åsikter på en bänk eller bara är. Natten känns välkomnande här. När jag råkar komma hem sent med pendeltåget till Huddinge sommartid vill jag bort från stationen så fort som möjligt. Inte för att jag är rädd; det är helt enkelt inte kul med stora grupper av fulla ungdomar som mest skriker och välter cyklar.

Att bli full i Bulgarien är en privat angelägenhet och jag måste säga att jag gillar det. Jag har aldrig förstått varför det på så många svenska ungdomsfester är ett måste att gå ut "på stan" runt elva, även om festen är superskoj. På ett vidare plan upplever jag det som att svenskar ofta vill optimera sitt välbefinnande och strävar efter något bättre, även om de råkar ha det jättebra för tillfället. Här i Bulgarien finns i istället ordet кеф (kef), som i en svensk text skulle översättas som just välbefinnande. Ordet har dock ytterligare en dimension: ett permanent tillstånd där man lutar sig tillbaka och tillåter sig att må bra. Det ingår liksom att man inte behöver göra något. Som att till exempel avbryta en trevlig hemmafest för att gå ut på stan.

Sprucken gubbmyt

Svenska jordgubbar i all ära. Grekiska och bulgariska (jord-)gubbar, när de inte har transporterats så långt, är minst lika sagolika! I maj dessutom.

Gnällbloggen?

(E) Vi har skrivit så mycket negativt om Bulgarien och jag kan lova att vi har mer på gång. Vi skäms lite för det och vill på något vis förklara.

Kanske vågar vi kritisera lite extra eftersom Nikolay själv titulerar sig bulgar, men naturligtvis tycker vi som vi skriver. Vi är oroliga för hur det ska gå för landet. Visst förstår vi att bulgarerna har haft ett svårt utgångsläge, men vi är irriterade över att de också givet sina förutsättningar missköter så mycket. Och samtidigt skyller ifrån sig, eller på varandra, nästan jämt.

Samtidigt finns det ju här så många trevliga, gästvänliga, raka och alltigenom fina människor, en fantastisk natur, intressant historia och tusen små saker som gör att vi ändå verkligen, verkligen tycker om både Bulgarien och dess folk. Vi trivs ju bra! Det kommer att vara väldigt svårt att bo 3 000 kilometer från Balkanbergen när vi har flyttat hem igen. Också Sofia kommer vi att sakna, liksom givetvis släkt och vänner. Vi hoppas att det märks på Buggebloggen, det med.

Om att handla, del 2

(E) Det finns ett relativt välutrustat, om än litet, byggvaruhus i Troyán, vår centralort. Där går det till så här: Du tar ett djupt andetag. Du går runt i affären och väljer vad du vill ha. Därefter går du till kassan och talar om det, varpå den nyanställda (alltid) skickas ut för att titta på sakerna och anteckna varunummer. Hon går sen till lagret och hämtar varorna, men eftersom hon är nyanställd blir något fel. Sedan skriver en andra person upp vad det nu var för saker och läser upp detta för en tredje person som sitter i ett litet bås och tar betalt. En fjärde person sitter sannolikt och bläddrar i en byggtidning. (Nikolay försökte en gång fuska. Han hämtade sin 20-kilos säck med bruk från hyllan, bar den till kassan och sa ”Den här vill jag ha! Nu!” Varpå en av kassapersonerna bar tillbaka säcken till sin plats och den nyanställda skickades till lagret efter en annan.) Till sist går man ut från de luftkonditionerade lokalerna och in i sommarvärmen uppfylld av en stor undran. Vad håller de på med?

Om att handla, del 1

När man bygger ett nytt bo, om än i en skruttig stuga, behöver man som bekant inhandla en del saker. Att göra detta i Bulgarien, och speciellt på den bulgariska landsbygden, kan lätt göra en människa VANSINNIG!

Inget finns där du tror att det finns. Och finns det, så tar det ändå miljarders ögonblick innan du har det i ditt hem. Och när du har det i ditt hem, om det alls fungerar, så fungerar det förmodligen inte som du har tänkt. Jag överdriver lite, men bara lite.

Ett exempel: I somras behövde vi sängar ganska akut. Och tänkte att vi hamnat i möbelköparens paradis. För i och kring byn Oreshák några kilometer från oss finns det ett femtiotal möbelsnickare, dessutom ett antal sågverk med lokalt virke. Men gissa om en enda av dessa femtio snickerier hade ett lager, eller åtminstone enstaka utställningsexemplar som gick att köpa? NEJ! Det gick utmärkt att beställa, men med utlovad leverans två månader senare kändes det inte så intressant. Alternativet var att snickra något själv. Gick det då att köpa virke i rätt dimensioner från något av sågverken? NEJ!

Det ryktas att IKEA ska öppna sitt första bulgariska vardagshus i Sofia och de kommer att fullständigt sopa mattan med Oresháks möbelindustri. Med stor ansträngning kan de många småföretagen möjligtvis transformeras till underleverantörer. Synd i så fall, men knappast förvånande.

För vår del slutade det med en dubbelsäng från Gàbrovo (3 timmars bilresa, 4 timmars letande exklusive alla de timmar vi lagt ner i Oreshák och Troyàn) och en hemsnickrad våningssäng med virke från Österrike (vi fick också köpa en cirkelsåg för att få till dimensionerna). Madrasserna inkluderade handlade det väl allt som allt om en arbetsveckas letande, fraktande och snickrande. Och det var bara sängarna.

Min rotvälska

(E) Vissa saker kommer vi definitivt att sakna när vi har kommit tillbaka hem. En sån sak är att vara fräknig i mars och augustisolbränd i början av maj. En annan är att bli kallad Lilla Älsklingen av tanterna fast man är över 30.

Annat ska bli skönt att slippa. För egen del ska det bli jättejätteskönt att slippa säga sånt som jag inte menar hela tiden. Nog för att jag kan säga sånt jag ångrar hemma också. Men det är inte samma sak och det får väl finnas gränser!

Som till exempel följande urval ur senaste veckans skörd:

- Eller hur!? när jag menar - Är det sant!? (det där får jag aldrig kläm på)

- Vi får se! när jag menar - Vi ses!

- Jag kan inte handla! när jag menar - Jag kan inte komma förbi!

- Kom så städar vi! när jag menar - Kom så går vi hem!

Det ska också bli skönt att slippa bli rättad av ungarna på lekplatsen. Och ännu mer att slippa se den skeptiska blicken i Rubens och Nomis ögon när jag försöker få dem att förstå att jag är Vuxen och därför Kan och Förstår vissa saker Bättre än de. Hur mycket ansvar ska en nästan-sexåring egentligen behöva ta för sin mamma?

Hjälp en mamma!

Genom att våldta en kvinna kan man splittra hennes familj. Hon är kanske inte ens välkommen tillbaka hem, oavsett vilka skador hon har fått. En fruktansvärd men tydligen vanlig kriglist. Genom att skada mammorna kan man skada ett helt folk.

Röda Korset driver just nu kampanjen Rädda mammorna! till förmån för kvinnor och deras familjer i krigsdrabbade områden. Som en del i den kan man under maj skramla pengar via sin blogg.

Skrammel skrammel, kanske har du en slant över? 50 kronor räcker till ett myggnät, 80 kronor räcker till ett matpaket i en månad, 100 kronor räcker till ett starta-upp-paket med köksutrustning.



Klicka på kampanjbilden ovan eller SMS:a MAMMA till 72 900 och bidra med 50 kronor (betalas via telefonräkningen). Du kan också ringa 099-90 100 och bidra med 100 kronor. (Samtalet kostar 9,90 kronor + trafikavgift. Räkningen kommer med posten.)

Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dag den 31 maj.

Hu...

Glöm att Bulgarien någonsin var med i årets eurovisionsschlagerfestival! Snälla...? Om det är svårt, pröva att byta ut minnet mot Elitsa och Stoyàn, (eller varför inte Elitsa och Stoyàn) som kom femma för två år sen.

I doktorns ficka

(E) Jag testade i somras en av IKEA:s största och tyngsta knivar på ett lite onödigt sätt. (Den fungerade mycket bra.) Vår stuga är inte särskilt välplanerad och jag var trött på alla förflyttningar under matlagningen. Skulle därför vara lite effektiv genom att bära många saker på en gång. Istället tappade jag kniven, som på väg ner till golvet för ett ögonblick förenade sig med insidan av min ena vad. Såret var inte så långt, men så där djupt som man helst inte vill att ett sår ska bli. ”Som inuti en kyckling” sa Nikolay med tydlig avsmak när jag släppte mitt tag om sårkanterna. Så vi for till sjukhuset i Troyàn för att få det sytt, jag med foten på instrumentbrädan.

Det var fredag kväll och akutingången visade sig vara där det stod personalingång. Jag blev snabbt mottagen och ihopknuten, ingen frågade om vare sig identitetshandling eller EU-sjukvårdskort som vi nogsamt tagit med; det räckte bra med namn och adress. (Läkaren sa förresten att jag har tunn hud, jo tack.) Och det fick mig att tänka på en historia från Sverige:

En väninna till mig bor i England sedan flera år och är skriven där, men var i sina föräldrars sommarhus på västkusten. Under en badutflykt bröt hon armen. Hennes pappa tog henne till närmaste sjukhus, men där nekades hon vård eftersom hon inte var skriven i Sverige och inte bar med sig blankett E-vad-det-nu-var-för-nummer (på badutflykten!). Inte ens en ynklig alvedon fick hon. Först efter det att pappan, överläkare längre in i landet, höjt sin myndiga stämma blev det fart på gipsandet. Bulgarerna är mästare på byråkrati, men ibland är vi svenskar inte så dåliga vi heller!

Åter till sjukhuset i Troyàn. Vi (eller äsch, Nikolay) frågade vad vi var skyldiga varpå läkaren lite trött viftade att hon inte visste. Nikolay gav henne då 20 leva (drygt 100 kronor) som hon strax stoppade ner i rockens bröstficka. En offentligt anställd läkare tjänar motsvarande några få tusen kronor i månaden; den här typen av fickpengar utgör alltså ett inte oväsentligt bidrag. Det sägs att de inte sådana extrapengar är en förutsättning för att man ska kunna få fungerande vård överhuvudtaget. Nikolays farmor brukar istället sticka till sin doktor en flaska whisky lite då och då.

För fickpengen från oss fick jag också ett par nya bandage allteftersom såret läkte. På benet syns nu bara ett streck som påminner om sommar.

Fast kanske lite giftig?

Vänta, kolla där i backen?

Ey, tjena kompis!

Planer

- När jag blir stor...då blir jag nog kung.

Antingen eller

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:


När man kan få det här:

Bozà, en hyllning

(E) När Nikolay växte upp fanns det i varje bulgariskt kylskåp en dryck, bozà, gjord av fermenterad hirs och vetemjöl (tror han), ljusbeige och syrlig. En del av basfödan. Det säljs fortfarande bozà, men av oförklarlig anledning (nej, vänta, priset!) har sockret bytts ut mot sötningsmedel och mjölet mot överblivna kaksmulor. Resultatet blir förstås ett annat, lite som Fun Light istället för mormors hemkokade vinbärssaft. Den nya tidens bozà luktar och smakar...intressant, men knappast gott.

När jag nämnde för Nikolay att det fortfarande skulle finnas ett bozà-hak med gamla anor och stolta traditioner i Istanbul, tändes ljus i hans ögon. Efter att ha tagit oss till rätt stadsdel frågade vi ett par turkar "Bozà?" och såg frågande ut. Vi kom rätt på tio röda och sen lyste ögonen hos oss alla. Inte exakt samma sak enligt familjens expert, men fy så gott. Helst med kanel och rostade kikärtor enligt turkarna; vi fick en påse från sällskapet bredvid.


Nu står en flaska i kylen här i väntan på rätt syrlighet. I höst ska vi pröva att göra vår egen.

USB vid EU:s yttre gräns

(N) Jag har åkt bil över många gränser. Att bli kontrollerad av västeuropeiska passmyndigheter som bulgarisk medborgare i början på 1990-talet var i det närmaste förnedrande. Att bli hotad med bagagekontroll om man inte mutade tulltjänstemannen vid den rumänska gränsen under samma tidsperiod var allt annat än kul. Eftersom jag också har rest till några halvdiktatoriska u-länder trodde jag att jag hade sett allt vad gäller ineffektivitet och obegripliga byråkratiska rutiner. Jag hade fel, visade det sig. Ett visst EU-land (Bulgarien) lyckas med konststycket att slå allt detta.

På gränsen mellan Turkiet och Bulgarien måste man först passera turkarna. Tre passkontroller, om jag minns rätt: först allas pass (samt mitt bulgariska ID-kort av någon anledning), sedan förarens pass och bilpappren, sedan allas pass igen. Jobbigt men hanterbart. Sedan kommer mina landsmän: först en övernitisk person som kollar allas pass riktigt länge och sedan räcker fram ett USB-minne. Som om det vore världens naturligaste grej liksom. När jag frågar vad jag ska ha det till säger han att jag får veta senare, men att jag ska vara noga med att inte tappa det. Rysligt nyfiken åker jag till nästa PVC-bås och lämnar pass och USB. Tyvärr får jag inte veta nu heller. Sen åker vi till nästa (mitt pass samt bilpapper samt USB-minne) och nästa (allas pass samt USB-minne) och nästa (USB-minne). När jag åker iväg hör jag ett "hörru". Men det kommer ju från samma bås!? Jag fattar ingenting, backar och märker att båset i själva verket är ett DUBBELBÅS. Med två luckor alltså. Och kvinnan i lucka nummer 2 vill OCKSÅ ha USB-minnet. Till sist får vi lämna USB-minnet till en glad kvinna som säger "nu är det klart". Jag vill inte riktigt våga tro det, så jag frågar en gång extra innan vi äntligen åker iväg.

Detta är alldeles sant. Men det bästa har jag sparat till sist: Enligt min kollega Yasen, som jag nämnde detta för, är anledningen till USB-minnet att de olika båsen vid gränsen har ett gemensamt datasystem men saknar ett gemensamt datornät. Så i stället för att köpa 100 meter nätverkskabel och effektivisera bort ett par-tre tjänster väljer man alltså att uppdatera varje dator för sig med hjälp av USB-minnet.

Restips i all välmening

Numera är vi så fantastiskt erfarna resenärer att vi har gott om tips att dela med oss av.

Till exempel. Om man ska bila till Istanbul med hela familjen är det bra om man inte börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka. Om man gör det blir det lätt lite rörigt. Man kan glömma kanske tio saker som man behövde och istället få med sig kanske 40 saker som man inte behövde. Byxfickorna blir dessutom liksom putiga av alla småsaker som man kommer på i sista sekunden, sakerna kan mosas då, och kanske ser det inte snyggt ut.

Om man börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka är det inte heller så troligt att man kommer iväg då, när man hade tänkt åka. Istället kommer man iväg senare. Det kan fungera ändå, särskilt om man inte glömmer en av sina väskor på bänken utanför huset och kommer på det några kilometer senare. Om man gör det fungerar det kanske inte så bra, för då har det kanske hunnit bli rusningstid med tokmånga bilar på gatorna.

Ens barn kan faktiskt börja se skeptiska ut, som att de inte längre riktigt litar på ens förmåga. Det är inte bra. Har man då riktigt tur kom man åtminstone ihåg att ta med purfärskaste bamsetidningarna från morfar. Då ordnar sig alltihop på en gång, för Bamse är inte bara världens starkaste björn, han är världens snällaste också.

Läppstift, lack och chalga

(E) Bulgarerna har den mest fantastiska folkmusik, men de har också chalga!

Chalga, eller bulgarisk popfolk, är vulgär dunkadunkamusik med influenser från bland annat romernas musik, bulgarisk folkmusik, turkisk musik och klezmer. Texterna är på bulgariska blandat med ord från romani och turkiska. Musiken framförs av storbystade och lättklädda botox-donnor som Gloria, Sofi Marìnova och DesiSlàva. Ibland sjungs den istället av män med skäggstubb, glansigt hår och sorgsna ögon. För ändamålet finns särskilda folk-klubbar.

Den mest omtalade stjärnan på chalga-himlen är Azìs. Azìs är en rundhylt någon-slags-hbt-man med utåtriktad personlighet och smak för sånt som lack och kajal. Han har kandiderat till parlamentet (utan framgång), upprört borgmästare Boyko och deltagit i bulgarernas Big Brother. Han är så att säga olagligt gift med en man och leder numera en egen talk-show i teve.


Hans duett med DesiSlàva (ovan) hör kanske inte till hans mer smakfulla, men smak kan ju alltid diskuteras. Ett par favoriter är Edno mi (ung. "En av mig") och Obicham te ("Jag älskar dig").

Chalgan blev någorlunda rumsren först efter kommunismens fall och har sedan dess ökat i popularitet. Genren kritiseras fortfarande av många, men omhuldas av bland annat nyrika sofiabor. Vilket är lite lustigt eftersom landets romer anses vara lägsta klassens medborgare (om ens medborgare) och turkbulgarerna bara snäppet bättre. Numera exporteras chalgan också till övriga Balkan. Själv hör jag inte till dess mest tillgivna fans, men nog fasen svänger det! Lite Azis ska jag nog ändå exportera till Huddinge i höst.

Orsak - konsekvens?

Det är något med bulgarer - många i alla fall - och begreppsparet orsak-konsekvens. En spricka i relationen liksom. Eller är relationen helt avslutad? Det får låta hur elakt det vill, vi har sett och hört lite för många exempel för att tro att det är en slump. Här är ett:

Nikolay handlade i en mindre affär när ett antal personer, däribland vakten, kom in från gatan. De diskuterade en berusad taxichaufför som hade behövt och fått hjälp med att starta bilen, på grund av promillehalten alltså. Vakten sa att för hans del kunde chauffören lika gärna köra ihjäl sig, köra så full, så dumt.

En kvinna sa att han ju faktiskt också kunde köra på en annan bil. Jo, så var det ju.

- Eller ett barn, sa Nikolay.

Det blev tyst. Samtliga stirrade ut i luften under några ögonblick och skyndade sen tillbaka ut på gatan. Men taxichauffören hade hunnit köra iväg.

Boli boli bompa!

Vi kan se några av Bolibompas program (de svenskproducerade) över nätet. Och alltså, vilken gyllene och gnistrande barnteveskatt vi har i Sverige! Jo det förstod vi väl förut också, men det blir så mycket tydligare när man inte har sett det på ett tag. De bulgariska programmen är mest dubbade tecknade serier - några bra, som Sportacus - och rätt läbbiga tävlingsshower (såna finns ju också därhemma). Vi hade lite glömt bort Bolibompa när vi satte på Myror i brallan med Jonas Leksell härom kvällen. Han letade krabbor från en klippig strand och snart satt vi som fastklistrde alla fyra.