(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.
Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.
Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.
Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.
Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.
Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.
Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar