Blad, betong och bilar

Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.

Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.

Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.


Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.

Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.


Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.


Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.

Nya tider?

(N) Det har varit parlamentsval. Boyko Borisov, aka Bati Boyko (= storebror Boyko), f.d. brandman, milis (polis under kommunisttiden alltså), och tidigare föremål för vårt bloggande, ska bli Bulgariens nye statsminister. Jag skäms i förväg. Göran Persson ligger i lä när det gäller bufflighet. Min teori är att folk valde Boyko och hans parti enbart för att han är så himla bra på att säga att han är bäst och alla andra -- sämst. Stora ord av det slaget går tyvärr hem i Bulgarien.

Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.

Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.

Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.

Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.

Storslagenheten i ett monument

(E) Detta är det monument som restes i samband med firandet av Bulgariens 1300-årsjubileum. Det vill säga då det 1981 var 1300 år sedan den första bulgariska staten bildades av Khan Asparuh. Monumentet kritiserades av hög och låg för att det var så rysligt fult, som en stor svart hög av smält skrot, och snart började det dessutom falla sönder. Då gjorde man som man brukar, man hägnade in det. Och sen dess har det stått så, inhägnat och sönderfallande. Tills byggnadsarbetare satte upp byggställningar i vintras. Aha, en renovering!? Nix, en lämplig reklamplats. Det är därför monumentet är lite lite svårt att se.

Nu ska jag skriva om dagis

(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.

Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.

Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.

Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.

Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.

Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.

Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.

Transportnyheter

1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.

2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.

De som står utanför

(N) Urvuxna kläder och annat som inte används lägger vi i en påse och hänger på sidan av närmaste soptunna, så gör alla. Vips är den borta, det som ratats ligger kvar på marken. Varje soptunna verkar vittjas på värdesaker ett par gånger på dygn, av romer med eller utan häst.

Officiella siffror från folkräkningen år 2001 slår fast att ca. 366 000 personer, eller 4,7 % av Bulgariens befolkning, är romer. Men liksom i andra länder med stor romsk minoritet underskattar den officiella folkräkningen antalet; enligt experter på området från några olika institut och departement är den verkliga siffran mellan 600 000 och 750 000.

Under kommunisttiden skulle alla arbeta. Romer erbjöds arbeten inom den statliga industrin, det kooperativa jordbruket och kommunen. Kommunerna ordnade bostäder i nybyggda hus à la det svenska miljonprojektet. Skolplikt infördes och i viss utsträckning försökte man integrera romska och bulgariska barn inom skolan. I min första skola gick relativt många romska barn.

Regimens socialpolitik gentemot romerna lyckades med en hel del men misslyckades förstås med annat. Det viktigaste man lyckades uppnå var ett rejält välfärdslyft: När romerna tvingades bryta med sitt nomadliv och börja arbeta och studera i större utsträckning ökade deras inkomster. I och med att de fick tillgång till samhällets skyddsnät och hälsovård förbättrades även hälsan. Nackdelen var att man bröt romernas urgamla traditionella levnadssätt, där familjen och klanen är viktigast, samtidigt som kontakterna med etniska bulgarer inte fanns. När muren föll 1989 var romerna inte integrerade i samhället, de hade förlorat mycket av sin gamla kultur, men hade det relativt bra i termer av välfärd.

Efter 1989 försvann den gamla sociala politiken men den ersattes aldrig av en ny. Romernas anställningsmöjligheter försvann i ett nafs. Alla statligt ägda fabriker kollapsade samtidigt som det kooperativa jordbruket försvann. Efterfrågan för romernas traditionella yrken - smideri, förtenning, musik, med mera - hade försvunnit och de lämnades bokstavligen på gatan.

Som en följd av denna laissez-faire politik är romernas situation nu alarmerande. Enligt en undersökning som gjordes av UNDP 2001 uppger 38 % av de tillfrågade romerna att de svälter regelbundet. Nästan 80 % uppger att de lever sämre nu än under de första åren efter 1989. (Till saken hör att läget under dessa år var mycket kritiskt. När vi kom till Sofia under sommaren 1990, ett knappt år efter kommunismens fall, fanns det ingen mat i affärerna och landet befann sig i ett halvanarkistiskt, kaotiskt tillstånd.)

Jag kan fortsätta bombardera er med siffror från rapporten, den ena dystrare än den andra. Romernas situation är synlig även med blotta ögat här i Sofia. De rotar i soporna för att få tag på metall som de sedan kan sälja. Mammor med bebisar sitter på trottoaren och ber om pengar. Små barn står vid gatukorsningarna för att tjäna några stotinki genom att tvätta bilarnas rutor, i stället för att gå i skolan. Och så vidare.

Föga förvånande är romerna överrepresenterade i brottsstatistiken, i alla fall i den mån det finns någon trovärdig sådan. Etniska bulgarer tycker mycket illa om romer och de flesta skulle inte vilja ha en rom som granne, som arbetskamrat eller som barnens kompis. Samtidigt har regeringarna under de senaste 20 åren valt att helt blunda för romernas sociala situation. På grund av de höga födelsetalen riskerar läget dessutom att förvärras. Hela 37 % av romerna är under 15 och när denna generation växer upp är de i princip icke-anställningsbara, främst på grund av sin låga utbildning. Samtidigt är barnafödandet bland de etniska bulgarerna mycket lågt. Om inget händer de närmaste åren kommer landet att få enorma problem med sin största minoritet.

Som ekonom kan jag inte låta bli att tänka på vilken enorm arbetskraft Bulgarien går miste om!

Sofias kvällar

(N) Den nya Star Trek-filmen har fått bra kritik. Jag instämmer. Att dessutom få se den på en modern biograf för 40 kronor gör den inte sämre. Om man sedan lägger till en trevlig cykeltur genom en härligt doftande Södra parken (de många akacieträden blommar nu), dryga 20 grader i luften runt halvelva på kvällen och två snusande söta barn när man kommer hem... Vad kan man mer begära? Kanske en surfande fru? Nämen, titta - där sitter hon ju!

Sofia är trevligt på kvällen. Gator och parker känns trygga, ungdomsfylla finns inte på samma sätt som i Sverige. Kommunen har sparat in på belysningen i Södra parken men många, gamla som unga, är ute och promenerar, vädrar åsikter på en bänk eller bara är. Natten känns välkomnande här. När jag råkar komma hem sent med pendeltåget till Huddinge sommartid vill jag bort från stationen så fort som möjligt. Inte för att jag är rädd; det är helt enkelt inte kul med stora grupper av fulla ungdomar som mest skriker och välter cyklar.

Att bli full i Bulgarien är en privat angelägenhet och jag måste säga att jag gillar det. Jag har aldrig förstått varför det på så många svenska ungdomsfester är ett måste att gå ut "på stan" runt elva, även om festen är superskoj. På ett vidare plan upplever jag det som att svenskar ofta vill optimera sitt välbefinnande och strävar efter något bättre, även om de råkar ha det jättebra för tillfället. Här i Bulgarien finns i istället ordet кеф (kef), som i en svensk text skulle översättas som just välbefinnande. Ordet har dock ytterligare en dimension: ett permanent tillstånd där man lutar sig tillbaka och tillåter sig att må bra. Det ingår liksom att man inte behöver göra något. Som att till exempel avbryta en trevlig hemmafest för att gå ut på stan.

Antingen eller

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:


När man kan få det här:

Lite så här, fast mycket mer?

(E) Idag är det Velikden, påskdagen. Man målar och äter ägg - men krockar dem först mot varandra. Den vars ägg är helt på slutet blir boràk, ungefär brottare. Man äter också choklad(ägg) och, viktigare, kuzunàk. Kuzunàk är ett vetebröd med mycket ägg och citron i, socker på toppen. Många bakar själva, andra köper. I Sverige gör vi den av naturliga skäl själva, men i år ville vi testa köpt. Betkata står för den hembakade.

Köpet blev en upplevelse som fick mig att undra om det var en mild fläkt av hur det var att handla här under de svårare kommunist- och postkommuniståren.

Kön ringlade lång och den ringlade långsamt. Ordningen var god, men viss oro uppstod varje gång som någon gick förbi kön för att "bara" köpa bröd - och ibland fick göra det, ibland inte. Efter 40 minuter spreds nyheten att de stora kuzunàkerna var slut, kanske fanns det små kvar. Den prydliga kön upplöstes genast delvis, varpå ett antal försigkomna från den bakre änden plötsligt stod framme vid luckan för att de "bara" skulle ha små kuzunàker. Oron spred sig ytterligare.



För några månader sedan hade jag förmodligen blivit utan kuzunák, trots att jag stod relativt nära luckan. Men något litet har jag hunnit lära mig under mina många marknadsbesök. Följaktligen blev jag en av dem som gick därifrån med ett antal kuzunàker, av den mindre sorten.

Men som sagt, en mild fläkt. Eftersom bagaren numera inte lyder under central planering och eftersom det inte är nödår (om än finanskris) kunde man efter någon halvtimme åter se kunder lämna platsen med fullstora kuzunàker. Det såg vi från parken där vi provsmakade.

Grodfest

(N) En del av Södra parken har hela våren varit översvämmad av smältvattnet från berget Vitosha. Grodorna är glada för detta eftersom det har gett dem möjlighet att ha party. Jag smygfilmade dem för snart två veckor sen och idag hörde vi att de fortfarande är igång. Starkt jobbat. Filmen är inte så mycket att titta på, men man kan ju lyssna.

Sofia på undantag

Vi hade inte märkt det, men det råder faktiskt undantagstillstånd i Sofia sen förra torsdagen, på grund av soporna alltså. Nog för att det är sunkigt här, men är det verkligen så sunkigt? Regeringen har utlovat motsvarande 50 miljoner kronor ur kriskassan för att städa och tvätta rent. Det blir spännande att se hur långt det räcker och hur länge det rena varar.

Vitt och liksom fluffigt

Violdoften har bytts ut mot doft av plommonblom. Det är alldeles vitt och fluffigt och mest överallt. På grenarna hänger rödvita màrtentsi som också de bekräftar att våren är här. Plommonen blir små, gulröda, runda och jättemånga.






Grönskan lägger ett barmhärtigt täcke över den glesa soptipp som är våra kvarter. Vi firar den ortododoxa påsken först om en vecka. Men glad svennepåsk önskar vi er alla!

Senaste sopskvallret

1. Sofia ska få en ny sopförbränningsanläggning, första spadtaget har tagits. Det tror vi inte ett dugg på.

2. Det har blivit olagligt att dumpa gamla möbler och annat otympligt skräp vid soptunnorna, höga böter för den som upptäcks. Låter ju jättebra, kolla in pianot på bilden. Och istället lämnar man sitt otympliga skräp var då? Jaså, det finns ingenstans att lämna det, aha. Närbelägna orter bör alltså ha goda förutsättningar att utveckla sin lumphandel framöver, för det är väl där det hamnar. Det kan också tänkas att försäljningen av pannlampor skjuter i höjden.

3. Premiärminister Stanìshev har föreslagit att undantagstillstånd ska utlysas i Sofia, på grund av sopkrisen alltså.

4. Enligt borgmästare Borìsov ligger i själva verket Stanìshev bakom samma sopkris. Samtidigt menar han att krisen inte är någon kris och att Sofia aldrig har varit renare. För att bevisa detta körde man runt journalister i de områden som ska vara värst och lät dem fotografera renslickade soptunnor med renslickade omgivningar. De får gärna komma hit och slicka rent våra också, för de är sedan en tid fulla.

Så gott man kan är gott nog

(E) Sofiaborna kan vara stolta över sin opera och sin balett. Mycket över orkestern, ganska mycket över respektive ensemble. Och det trots att de knappast håller världsklass, inte ens nästan. I varje föreställning som vi har sett har det funnits en riktig stjärna, medan övriga piruetthoppare och starksångare har varit...av mer blandad kompott.

Senast såg jag Rigoletto. Hertigen (en Casanova som utger sig för att vara student) såg ut att vara 1,60 lång, glosögd och 50+. Satte inte riktigt alla toner riktigt rätt. Fast han passade ganska bra ihop med den förälskade Gilda (en ung och oskuldsfull skönhet) i 40-årsåldern, med platinablond pudelperuk och ett vibrato som av ett under inte satte kulisserna i gungning. De högsta tonerna var, tja, gastkramande?

Ändå tycker jag alltså att det är något att vara stolt över. Ett land med så mycket bekymmer satsar inte sitt mesta krut på opera och balett (klokt). De flesta av de bästa lämnar landet tidigt för grönare gräs. Resurserna är garanterat små och av biljettpriserna att döma tjänar samtliga inblandade uselt, eventuella subventioner är sannolikt småjufs. Ändå erbjuder de en relativt bred repertoar, mest äldre och kända verk, inklusive en barnföreställning per säsong med nyskriven musik. Kvaliteten är inte rysligt hög, men fullt tillräcklig. Mer än så hos orkestern och det lokalt komponerade.

Och, som sagt, varje gång har det funnits en stjärna på scenen. Denna gång var det Rigoletto själv (hertigens narr/Gildas far) som rev av sin roll så grymt att han fick stående ovationer. Nog är de stolta, sofiaborna, i alla fall några.

Sopig sopigare sopigast

Sofia har alltså problem med skräphanteringen. Inte främst med att det ligger skräp överallt och hänger plastpåsar i vartannat träd; det tunga problemet är att de gamla soptipparna är fulla och att det inte finns någon modern sophanteringsanläggning. EU har krävt att man bygger en sådan, men planerna skjuts på framtiden.

Så skräpfrågan dyker upp rätt ofta i tidningarna och sofiaborna antingen skämtar vilt om den, morrar åt politikerna eller rycker indignerat på axlarna. Hälften av dem skulle ändå inte gå ett steg i onödan för att kasta sitt skräp i en papperskorg istället för på marken. Det senaste är att kontraktet med ett stort sophämtningsföretag gått ut vilket har skapat en viss oro i skarven mellan det gamla och det nya. Företaget i fråga, Novera, gick ut i strejk och hävdade att de inte har fått alla sina pengar. Borgmästare Boyko Borisov sa att det har de visst. Idag kallades Noveras chef till utfrågning och företaget har nu förbjudits att hämta soporna.

I våra krokar är det ungefär lika skräpigt som vanligt, men i Södra parken ligger det högar vid varje papperskorg som sedan sprids med vinden. Bilden är tagen nära Sofias centrum. Till dess att frågan är löst får ett antal mindre företag från andra orter ta hand om skräpet i de berörda stadsdelarna, man arbetar visst även nattetid. De får hjälp av anställda från Stadshuset att hitta rätt och har även uppbackning av ett antal interner, inlåsta för mindre brott, som har anlitats tillfälligt. Klart är att staden är skitig och att antingen Novera eller borgmästaren ljuger, liksom att den som ljuger sannolikt inte skäms ett dugg över det. Enligt Borisov är sopstrejken iscensatt av någon grupp som vill minska hans popularitet inför sommarens val.

Hundägare light

Vi har en trapphushund som heter Carrie. Hon har en koja utanför huset, en del av ett före detta skåp som någon häftat fast plastpåsar på och lagt mjuka filtar i. Vi misstänker att hon varit en riktigt "ägd" hund från början eftersom hon är relativt väluppfostrad, men nu verkar hon alltså höra till hela trapphuset. Någon verkar dock känna huvudansvar för matningen. Hon är så fin, kanske 4 år och i god form, fast hon skäller på folk hon inte känner. Och ibland smiter hon in i trapphuset och tar sig en tupplur där. Om någon av tanterna ser henne blir hon raskt utjagad igen, eftersom tanterna och deras skurattiraljer är den enda anledningen till att trapporna inte alldeles svämmar över av fimpar, grus och - hundkiss.

Ibland ger vi Carrie kycklingben eller en bit korv, men inte för ofta eftersom vi vet att vi inte ska bo kvar så länge och inte vill ge incitament till andra matare att låta bli. I början tyckte vi lite synd om henne, vara ute så där i ur och skur. Men på det hela taget lever hon ett mycket bra hundliv, åtminstone så länge hon får vara frisk. Hon verkar inte gå hungrig särskilt ofta och har gott om hund- och människokompisar, hon kommer och går som hon vill. Några gånger har hon följt med oss till Södra parken eller till dagis.

På väg till dagis passerar vi också trapphushunden Sara och lite längre bort en trött och halvt vindögd hundfarbror. Nära Nikolays farmor Radka bor Bingo. Också Bingo bor ute i en skruffig koja och är väl egentligen inte Radkas i strikt mening, men hon lagar (ja, lagar) mat till honom varje kväll och när han blivit allvarligt biten i höstas tog hon honom till veterinären.

Förutom trapphushundarna finns det gott om hemlösa hundar i Sofia, som regel är de en gång ägda hundar som inte längre varit önskade av sina hussar och mattar och som därför släppts ut. Eller ungar till sådana förstås. De är en gammal del av Sofias stadsbild och har periodvis ställt till med problem eftersom de kan vara aggressiva. I stadens utkanter går det i princip inte att cykla eftersom man då snabbt får ett gäng efter sig. Nikolay har av den anledningen skaffat en Dazzer, en manick som piper på hundfrekvens så att de flesta arga jyckar kommer på bättre tankar (att sticka). Men med Carrie behöver man förstås ingen Dazzer, henne kliar man bakom öronen.

Krasch boom bang!

(E) På väg hem från ungarnas gymnastik cyklar vi förbi en glansigt svart bar, Nero. Längs med och på trottoarerna omkring står lyxåken uppradade, också de glansiga och svarta, vi snackar bilar värda en miljon eller två. Nikolay fick sina misstankar bekräftade när han frågade en kollega på jobbet: Jodå, baren är känd som ett maffiahak.

Sedan i natt finns inte Nero mer. Uppskattningsvis 400 gram TNT sopade undan etablissemanget och spräckte fönster i hela kvarteret, men baren var stängd och ingen ska ha blivit skadad. Ägaren, Niki Pileto kallad (Niki Kycklingen), frikändes nyligen från anklagelser om smuggling över den bulgarisk-grekiska gränsen. Han ska nu på morgonen ha sagt att de inte ville skada någon den här gången, utan bara visa att de menar allvar.

Mamma, du behöver inte oroa dig, vi ska cykla en annan väg i fortsättningen.

(Bilden är från filmen Goodfellas, på svenska Maffiabröder.)

Host, harkel

Gasen närmar sig åter Bulgarien och krisen är över säger energiministern. Fast det dröjer några dagar innan värmebolagen hinner byta tillbaka från olja till gas, och några kommer visst att fortsätta med oljan eftersom det lönar sig bättre för dem.

Det hurrar vi inte för. Vi har inte frusit inomhus dessa dagar, jag tvivlar på att särskilt många bulgarer gjort det. Men luften här i Sofia är genomusel, det ligger ett dis över stan och det känns ofta i halsen när vi är ute.

Partikelnivån i innerstan ligger tydligen runt 200 µg/m³och enligt Miljödepartementet innebär det att man inte överskrider normen. Men vänta nu, enligt EU:s miljökvalitetsnormer ska dygnsmedelvärdet inte överskrida 50 µg/m³ mer än 35 dygn per år. Årsmedelvärdet bör inte överstiga 40 µg/m³ per år - gränsvärden som kommer att sänkas ytterligare nästa årsskifte. Kortvarig exponering för så höga partikelhalter som 200 µg/m³ kan leda till andningssymptom och försämringar av lungfunktionen, ökad medicinering och fler akutbesök på sjukhus för astmatiker, fler sjukhusintagningar och dödsfall p.g.a. lungsjukdomar och lunginflammation. Bland annat. Långvarig exponering kan förutom detta leda till permanenta lungförändringar och lungcancer.

Generös eldning med kol, olja och gas, en växande bilpark, ingen bilprovning (inga katalysatorer), inga motverkande åtgärder överhuvudtaget, tomgångskörning till synes satt i system. Det är inte så konstigt att det är så. Men vad menar Miljödepartementet med att halterna inte överstiger normen? Jo, att det inte är värre än förra året.

Som på andra håll i världen har man hittat receptet för minsta möjliga besvär: Om du inte orkar bry dig, vissla och låtsas som ingenting.