(N) Urvuxna kläder och annat som inte används lägger vi i en påse och hänger på sidan av närmaste soptunna, så gör alla. Vips är den borta, det som ratats ligger kvar på marken. Varje soptunna verkar vittjas på värdesaker ett par gånger på dygn, av romer med eller utan häst.
Officiella siffror från folkräkningen år 2001 slår fast att ca. 366 000 personer, eller 4,7 % av Bulgariens befolkning, är romer. Men liksom i andra länder med stor romsk minoritet underskattar den officiella folkräkningen antalet; enligt experter på området från några olika institut och departement är den verkliga siffran mellan 600 000 och 750 000.
Under kommunisttiden skulle alla arbeta. Romer erbjöds arbeten inom den statliga industrin, det kooperativa jordbruket och kommunen. Kommunerna ordnade bostäder i nybyggda hus à la det svenska miljonprojektet. Skolplikt infördes och i viss utsträckning försökte man integrera romska och bulgariska barn inom skolan. I min första skola gick relativt många romska barn.
Regimens socialpolitik gentemot romerna lyckades med en hel del men misslyckades förstås med annat. Det viktigaste man lyckades uppnå var ett rejält välfärdslyft: När romerna tvingades bryta med sitt nomadliv och börja arbeta och studera i större utsträckning ökade deras inkomster. I och med att de fick tillgång till samhällets skyddsnät och hälsovård förbättrades även hälsan. Nackdelen var att man bröt romernas urgamla traditionella levnadssätt, där familjen och klanen är viktigast, samtidigt som kontakterna med etniska bulgarer inte fanns. När muren föll 1989 var romerna inte integrerade i samhället, de hade förlorat mycket av sin gamla kultur, men hade det relativt bra i termer av välfärd.
Efter 1989 försvann den gamla sociala politiken men den ersattes aldrig av en ny. Romernas anställningsmöjligheter försvann i ett nafs. Alla statligt ägda fabriker kollapsade samtidigt som det kooperativa jordbruket försvann. Efterfrågan för romernas traditionella yrken - smideri, förtenning, musik, med mera - hade försvunnit och de lämnades bokstavligen på gatan.
Som en följd av denna laissez-faire politik är romernas situation nu alarmerande. Enligt en undersökning som gjordes av UNDP 2001 uppger 38 % av de tillfrågade romerna att de svälter regelbundet. Nästan 80 % uppger att de lever sämre nu än under de första åren efter 1989. (Till saken hör att läget under dessa år var mycket kritiskt. När vi kom till Sofia under sommaren 1990, ett knappt år efter kommunismens fall, fanns det ingen mat i affärerna och landet befann sig i ett halvanarkistiskt, kaotiskt tillstånd.)
Jag kan fortsätta bombardera er med siffror från rapporten, den ena dystrare än den andra. Romernas situation är synlig även med blotta ögat här i Sofia. De rotar i soporna för att få tag på metall som de sedan kan sälja. Mammor med bebisar sitter på trottoaren och ber om pengar. Små barn står vid gatukorsningarna för att tjäna några stotinki genom att tvätta bilarnas rutor, i stället för att gå i skolan. Och så vidare.
Föga förvånande är romerna överrepresenterade i brottsstatistiken, i alla fall i den mån det finns någon trovärdig sådan. Etniska bulgarer tycker mycket illa om romer och de flesta skulle inte vilja ha en rom som granne, som arbetskamrat eller som barnens kompis. Samtidigt har regeringarna under de senaste 20 åren valt att helt blunda för romernas sociala situation. På grund av de höga födelsetalen riskerar läget dessutom att förvärras. Hela 37 % av romerna är under 15 och när denna generation växer upp är de i princip icke-anställningsbara, främst på grund av sin låga utbildning. Samtidigt är barnafödandet bland de etniska bulgarerna mycket lågt. Om inget händer de närmaste åren kommer landet att få enorma problem med sin största minoritet.
Som ekonom kan jag inte låta bli att tänka på vilken enorm arbetskraft Bulgarien går miste om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar