Antingen eller

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:


När man kan få det här:

Lite så här, fast mycket mer?

(E) Idag är det Velikden, påskdagen. Man målar och äter ägg - men krockar dem först mot varandra. Den vars ägg är helt på slutet blir boràk, ungefär brottare. Man äter också choklad(ägg) och, viktigare, kuzunàk. Kuzunàk är ett vetebröd med mycket ägg och citron i, socker på toppen. Många bakar själva, andra köper. I Sverige gör vi den av naturliga skäl själva, men i år ville vi testa köpt. Betkata står för den hembakade.

Köpet blev en upplevelse som fick mig att undra om det var en mild fläkt av hur det var att handla här under de svårare kommunist- och postkommuniståren.

Kön ringlade lång och den ringlade långsamt. Ordningen var god, men viss oro uppstod varje gång som någon gick förbi kön för att "bara" köpa bröd - och ibland fick göra det, ibland inte. Efter 40 minuter spreds nyheten att de stora kuzunàkerna var slut, kanske fanns det små kvar. Den prydliga kön upplöstes genast delvis, varpå ett antal försigkomna från den bakre änden plötsligt stod framme vid luckan för att de "bara" skulle ha små kuzunàker. Oron spred sig ytterligare.



För några månader sedan hade jag förmodligen blivit utan kuzunák, trots att jag stod relativt nära luckan. Men något litet har jag hunnit lära mig under mina många marknadsbesök. Följaktligen blev jag en av dem som gick därifrån med ett antal kuzunàker, av den mindre sorten.

Men som sagt, en mild fläkt. Eftersom bagaren numera inte lyder under central planering och eftersom det inte är nödår (om än finanskris) kunde man efter någon halvtimme åter se kunder lämna platsen med fullstora kuzunàker. Det såg vi från parken där vi provsmakade.

Det har varit Tsvètnitsa

Vi har alltså inte firat påsk än, men i helgen var det Tsvètnitsa (betyder typ Blommis men är också namnet på Palmsöndagen). Att påsken firas senare här beror på att den bulgarisk-ortodoxa kyrkan utgår från den julianska kalendern, medan bl.a. den svenska kyrkan utgår från den gregorianska.

Istället för palmblad använder bulgarerna mer lättåtkomna pilkvistar. Man hänger pilkransar på dörren och lägger pilkvistar och blommor vid sina favorithelgons bilder i kyrkorna.

Traditionellt är Tvètnitsa också den helg då flickor i lämplig ålder övergår till att anses giftasvuxna. På lördagen klär de upp sig i traditionella kläder och pilkransar och samlar sen ägg i blompyntade korgar. Fast de flickor som vi såg spatsera längs gatorna i Chèrni Òsam såg ut att ha ett decennium eller mer kvar till bröllopsdags. De hade inte heller såna snitsiga huvudbonader som flickorna på bilden.

Lördagen är dessutom namnsdag för alla bulgarer med blomrelaterade namn - som ungarnas dagisfröken Tsvetelìna och Nikolays mormor Violeta. Namnsdagar firas här mer än i Sverige.

Vitt och liksom fluffigt

Violdoften har bytts ut mot doft av plommonblom. Det är alldeles vitt och fluffigt och mest överallt. På grenarna hänger rödvita màrtentsi som också de bekräftar att våren är här. Plommonen blir små, gulröda, runda och jättemånga.






Grönskan lägger ett barmhärtigt täcke över den glesa soptipp som är våra kvarter. Vi firar den ortododoxa påsken först om en vecka. Men glad svennepåsk önskar vi er alla!

God mormor mars!

I morgon är det den första mars och bulgarerna ger nästan mangrant varandra rödvita garnprydnader, mártenitsi, som man sedan hänger på sig. Syftet är att blidka Baba Marta; mormor/farmor mars. Hon är en tant med ojämnt humör, varför mars tenderar att bjuda på opålitligt väder, men med lite fjäsk drar hon sig förhoppningsvis tillbaka tidigt.

När man har sett sin första stork eller svala, alternativt ett blommande träd, plockar man av sig sin eller sina mártenitsi och hänger upp dem i ett träd eller lägger dem under en sten. Baba Marta anses då ha pensionerat sig för året. Med trädvarianten för man över den goda hälsa som mártenitsorna ger till trädet. Med stenvarianten bestäms ens egen hälsa under resten av året av vilken typ av kryp som så småningom passerar först. En larv eller mask ger god hälsa, en myra kan också ge god hälsa om man jobbar för det, en spindel är lika med trubbel.

De mest typiska martenitsorna föreställer pojken/mannen Pízho och flickan/kvinnan Penda. Det verkar finnas flera teorier om vad de och färgerna rött/vitt symboliserar, men gemensamt för dem är att det handlar om kontraster - manligt/kvinnligt, oskuldsfullhet/passion, lycka/sorg, liv/död och så vidare. Det finns också en legend om en bulgarisk tsar och hans diverse barn som slogs här och där och där var en flod och en flykt och precis när de skulle över floden till säkerhet så blev en av dem skjuten och där var en duva bunden med vit tråd som färgades röd av blodet och sen fick alla soldaterna ha blodfärgad tråd som dekoration. Ungefär.

Stenvarianten verkar riskabel, så vi brukar hänga våra martenitsi i ett träd någonstans där det är vackert.

Chestíta nóva godína 2009!

Gott nytt år! Vi hoppas att det bjuder på hälsa, medmänsklighet, förnuft och vatten vid stugan. I Sofia var det stor kommers inför nyårsfirandet, större än inför juldagarna. På stan såldes pynt i mängder - rabatterat julpynt trodde jag (E), men det var istället julpynt konverterat till nyårspynt. I saluhallen smög en tomte omkring och tog kort. I mataffären tog brödet slut och kunderna flockades kring de tomma lådorna med oroliga uppsyner. Brödets betydelse i Bulgarien kan inte underskattas (ändå är utbudet fantastiskt enformigt). Vi hittade någons avlagda bröd på en hylla och höll sen hårt i det för att inte riskera att det snattades från kundvagnen. Åtgången var mindre på de styckfrysta smågrisarna som redan på håll luktade av formalin.

Vi firade kvällen med våra vänner från barnens gymnastik och insåg att vi ännu har mycket att lära om bulgariska seder och bruk. Eftersom nyårsafton är en så stor affär här var vi självklart uppklädda. Det var inte de, alls. De hade fina presenter till barnen, Nomi fick en riktig prinsessklänning som Zhelia sytt. Vi hade inga presenter, alls - tyckte att det räckte med julklappsutbytet i förra veckan - utöver mat och dryck som vi tagit med och en chokladkartong som förblev oöppnad. Barnen fick äta medan vi vuxna satt och tittade på, först sen satte sig värdparet och det var vår tur. Jag åt färdigt på en kvart, värdparet smååt under de närmaste två timmarna, ackompanjerade av videofilmer från gamla semestrar. Sen dröjde det en evighet under vilken barnen droppade av och så slog klockan tolv varpå vi tittade på fyrverkerierna genom fördragna spetsgardiner. Kvällen var trevlig, men präglades utan tvekan av vår sociala handfallenhet.

Denna morgon har vi daskats i ryggen av barnens survachki, vilket ska ge hälsa, hoppas vi. Ruben har gjort sin själv på dagis. God fortsättning!

Grisslakt

Känsliga läsare varnas. På promenad i Stoynovskotos vintersol mötte vi ett grisslaktarlag i färd med att traditionsenligt tillreda två nyligen slaktade grisar. Vi bjöds in att titta närmare och gjorde så med en blandning av nyfikenhet och lätt avsmak. Coolt att kunskapen lever kvar. Barnen bjöds på en bit avskuret grisöra och smakade tappert. Vi stora kom undan med att meddela att vi inte äter kött (vilket är bara nästan sant). Kolla in blåslampan som grisen bränns med för att förberedas för renskrapning.




Dagen därpå åt Ruben en avlång grillad köttfärsbiff, en kebapche. Han frågade vilket kött den var gjord av - ko och gris - varpå han konstaterade att han inte tycker så mycket om griskött. Ruben är vanligtvis totalt oblödig, men de döda grisarna (tidigare har vi matat en av deras fränder med äpplen) gjorde intryck.

Nedan är det istället rakía som är under tillverkning, dvs. bulgariskt brännvin, i det här fallet gjort på avlånga plommon, slivi. Väldigt många bulgarer gör egen rakía, just den här, fast av äldre datum, är den enda hemgjorda som vi har smakat på som har varit riktigt god, uppvärmd och smaksatt med honung.

En vit jul

Snö och strålande sol på julafton! Dessutom det godaste julbordet vi har ätit. Inget ont menat om något annat, men bulgarerna äter bara vegetariskt på julafton och det passar oss som en smäck. Vi firade dagen med Nikolays morfar. När vi bjöd honom sa han att hade hört talas om det där med julen och att man ska fira den med sina gamla, så han ville gärna komma.

På den lite suddiga filmen nedan diktar Ruben följande rader om hur ljusen ska tändas och borden fyllas och ingen gå hungrig på jorden:

Koledo, Koledo,
zlatni sveshti
palni peshti,
sladki pitichki goreshti.
Skoro slagaite sofrite,
za da doidat vsichki, vsichki.
Za da nyama tazi nosht
nigde gladni po zemyata!




Och här sjunger Nomi om Dyado Mraz som kommer med (nyårs-)presenter:

S chervenite botushki
potropva Dyado Mraz.
Dechica veselushki,
sheinata sprya pred vas!
Podaraci shte ima
za vsichki ot sarce.
Za Novata Godina
da lyushnem nii horce!



God fortsättning! På bulgariskt vis önskar vi er också grattis på juldagen och hoppas att ni får ha hälsan och är lyckliga!