Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.
Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.
Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.
Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.
Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.
Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.
Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar