(E) Sofiaborna kan vara stolta över sin opera och sin balett. Mycket över orkestern, ganska mycket över respektive ensemble. Och det trots att de knappast håller världsklass, inte ens nästan. I varje föreställning som vi har sett har det funnits en riktig stjärna, medan övriga piruetthoppare och starksångare har varit...av mer blandad kompott.
Senast såg jag Rigoletto. Hertigen (en Casanova som utger sig för att vara student) såg ut att vara 1,60 lång, glosögd och 50+. Satte inte riktigt alla toner riktigt rätt. Fast han passade ganska bra ihop med den förälskade Gilda (en ung och oskuldsfull skönhet) i 40-årsåldern, med platinablond pudelperuk och ett vibrato som av ett under inte satte kulisserna i gungning. De högsta tonerna var, tja, gastkramande?
Ändå tycker jag alltså att det är något att vara stolt över. Ett land med så mycket bekymmer satsar inte sitt mesta krut på opera och balett (klokt). De flesta av de bästa lämnar landet tidigt för grönare gräs. Resurserna är garanterat små och av biljettpriserna att döma tjänar samtliga inblandade uselt, eventuella subventioner är sannolikt småjufs. Ändå erbjuder de en relativt bred repertoar, mest äldre och kända verk, inklusive en barnföreställning per säsong med nyskriven musik. Kvaliteten är inte rysligt hög, men fullt tillräcklig. Mer än så hos orkestern och det lokalt komponerade.
Och, som sagt, varje gång har det funnits en stjärna på scenen. Denna gång var det Rigoletto själv (hertigens narr/Gildas far) som rev av sin roll så grymt att han fick stående ovationer. Nog är de stolta, sofiaborna, i alla fall några.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar