Vi har en trapphushund som heter Carrie. Hon har en koja utanför huset, en del av ett före detta skåp som någon häftat fast plastpåsar på och lagt mjuka filtar i. Vi misstänker att hon varit en riktigt "ägd" hund från början eftersom hon är relativt väluppfostrad, men nu verkar hon alltså höra till hela trapphuset. Någon verkar dock känna huvudansvar för matningen. Hon är så fin, kanske 4 år och i god form, fast hon skäller på folk hon inte känner. Och ibland smiter hon in i trapphuset och tar sig en tupplur där. Om någon av tanterna ser henne blir hon raskt utjagad igen, eftersom tanterna och deras skurattiraljer är den enda anledningen till att trapporna inte alldeles svämmar över av fimpar, grus och - hundkiss.
Ibland ger vi Carrie kycklingben eller en bit korv, men inte för ofta eftersom vi vet att vi inte ska bo kvar så länge och inte vill ge incitament till andra matare att låta bli. I början tyckte vi lite synd om henne, vara ute så där i ur och skur. Men på det hela taget lever hon ett mycket bra hundliv, åtminstone så länge hon får vara frisk. Hon verkar inte gå hungrig särskilt ofta och har gott om hund- och människokompisar, hon kommer och går som hon vill. Några gånger har hon följt med oss till Södra parken eller till dagis.
På väg till dagis passerar vi också trapphushunden Sara och lite längre bort en trött och halvt vindögd hundfarbror. Nära Nikolays farmor Radka bor Bingo. Också Bingo bor ute i en skruffig koja och är väl egentligen inte Radkas i strikt mening, men hon lagar (ja, lagar) mat till honom varje kväll och när han blivit allvarligt biten i höstas tog hon honom till veterinären.
Förutom trapphushundarna finns det gott om hemlösa hundar i Sofia, som regel är de en gång ägda hundar som inte längre varit önskade av sina hussar och mattar och som därför släppts ut. Eller ungar till sådana förstås. De är en gammal del av Sofias stadsbild och har periodvis ställt till med problem eftersom de kan vara aggressiva. I stadens utkanter går det i princip inte att cykla eftersom man då snabbt får ett gäng efter sig. Nikolay har av den anledningen skaffat en Dazzer, en manick som piper på hundfrekvens så att de flesta arga jyckar kommer på bättre tankar (att sticka). Men med Carrie behöver man förstås ingen Dazzer, henne kliar man bakom öronen.
Ibland ger vi Carrie kycklingben eller en bit korv, men inte för ofta eftersom vi vet att vi inte ska bo kvar så länge och inte vill ge incitament till andra matare att låta bli. I början tyckte vi lite synd om henne, vara ute så där i ur och skur. Men på det hela taget lever hon ett mycket bra hundliv, åtminstone så länge hon får vara frisk. Hon verkar inte gå hungrig särskilt ofta och har gott om hund- och människokompisar, hon kommer och går som hon vill. Några gånger har hon följt med oss till Södra parken eller till dagis.
På väg till dagis passerar vi också trapphushunden Sara och lite längre bort en trött och halvt vindögd hundfarbror. Nära Nikolays farmor Radka bor Bingo. Också Bingo bor ute i en skruffig koja och är väl egentligen inte Radkas i strikt mening, men hon lagar (ja, lagar) mat till honom varje kväll och när han blivit allvarligt biten i höstas tog hon honom till veterinären.
Förutom trapphushundarna finns det gott om hemlösa hundar i Sofia, som regel är de en gång ägda hundar som inte längre varit önskade av sina hussar och mattar och som därför släppts ut. Eller ungar till sådana förstås. De är en gammal del av Sofias stadsbild och har periodvis ställt till med problem eftersom de kan vara aggressiva. I stadens utkanter går det i princip inte att cykla eftersom man då snabbt får ett gäng efter sig. Nikolay har av den anledningen skaffat en Dazzer, en manick som piper på hundfrekvens så att de flesta arga jyckar kommer på bättre tankar (att sticka). Men med Carrie behöver man förstås ingen Dazzer, henne kliar man bakom öronen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar