Upp i rök

Denne rökare blev röksugen på bussen men höll sig snällt utanför fönstret hela tiden.

Svenskarna röker allt mindre - 14 % av kvinnorna och 11 % av männen nyttjar cigaretter varje dag - och de som ihärdar får göra det runt hörnet. Bulgarien däremot, är höljt i tobaksrök.

Enligt en undersökning av Eurobarometer förra året röker 39 % av de vuxna bulgarerna - 52 % av männen - och genomsnittet är ett paket om dagen. Det är näst mest i Europa, endast bland grekerna är rökarna fler. Vid millennieskiftet röktes 2 800 cigaretter per bulgar, att jämföra med 900 i Sverige, och skillnaderna har tydligen ökat. Vad som är mer alarmerande är att nästan var tredje ung bulgar mellan 10 och 19 år röker eller har prövat på. Tre av fyra mellan 15 och 24 år röker regelbundet.

Det märks vill vi lova. Det luktar allt som oftast askopp i trapphuset, många taxichaufförer röker i sina bilar, buss- och spårvagnsförarna röker i sina bås, många gravida kvinnor och barnvagnsputtande föräldrar ses med cigarett i handen, på restaurangerna röker inte bara gästerna utan också personalen. På gymnastiken (som förresten har flyttats till avlägsna ersättningslokaler nu) röker många av föräldrarna, några av tränarna och till och med några av de äldre gymnasterna. De gör det i korridoren precis utanför gymnastiksalen. Fast gissa vilka som bräcker dem? Läkarna! Över 60 % och värst i världen.

Samtidigt har det statliga bulgariska tobaksföretaget Bulgartabac privatiserats och den privata avkomman har lanserat två nya märken; Army Man och Marilyn. Ett paket med 20 cigaretter kostar 2,30 leva, dvs. ca 12 kronor.

Det är sedan ett par år förbjudet att röka i många offentliga byggnader och det kan komma att bli rökförbud på "allmänna platser", på arbetsplatser och i kollektivtrafiken nästa år. En ung politisk analytiker kritiserade förslaget eftersom det skulle innebära att många bulgarer måste bryta mot lagen. Det säger samtidigt mycket om hur lagar uppfattas. Inte som något som har ett syfte, utan som något som råkar finnas och som gäller andra, kanske. Det lär dröja ett tag innan rökmolnet skingras.

Vår demokratiska förmån

Vi har poströstat! Oerhört smidigt, det var bara att beställa hit röstkort, stoppa röstkuvertet i ett annat kuvert under överinseende av två vittnen och lägga på lådan. Tack, Valmyndigheten!

Världens dysterkvistar

"Ökände brottslingen" Dembi är så deprimerad att hans rättegång har skjutits upp.

Undersökning 1: Bulgarerna är världens mest pessimistiska folk. Detta enligt universitetet i Kansas och Gallup. Normalt bräcker visst optimismen pessimismen världen över. Men bulgarerna är mer pessimistiskt lagda än afghaner och irakier, och i samma liga som medborgare i Zimbabwe, Egypten och Haiti. (Mest optimistiska är folk enligt studien i Irland, Brasilien, Danmark och Nya Zeeland.) Ungefär som förväntat alltså?

"Undersökning 2: Bara 38 procent av bulgarerna säger att de känner sig som européer. Detta enligt Nationella centrat för studerandet av den allmänna opinionen. Mest europeiska känner sig universitetsutbildade, sofiabor, välbeställda och högervridna. Minst europeiska känner sig bulgarer över 40, lågutbildade, småstadsbor, låginskomsttagare och personer som tillhör minoriteterna romer och turkar. Ungefär som förväntat alltså.

Än växer det!

(E) Jag hade inte ihjäl vinrankorna hurra! De växer åt alla håll och i allsköns välmåga. Åtminstone så länge de står ut med att inte sprutas med mystisk blå mineral för att slippa bli svampangripna, som de är vana vid från sin förre beskyddare. Av allt det som vi har planterat har en del torkat och falnat, men det mesta lever än så länge, peppar peppar. Några plommon lär det inte bli, för de var visst prydnadsträd. Och askarna var visst lönnar. Vinbärsblommorna äts visst upp av larver, men nå, bladen luktar i alla fall gott!

Livets små överraskningar

Ibland går det inte riktigt som man har tänkt. Ibland är det sol, ibland är det regn, ibland tappar man sin borrmaskin i dasset.

Buggemat

Present från Baba Dana

Det traditionella bulgariska köket är enkelt och högst njutbart. Till de viktigaste stapelvarorna hör vitt bröd, solrosolja och rundkornigt ris. På proteinsidan regerar naturell yoghurt, vit och gul ost, ägg, vita bönor samt torkad korv, en del inälvsmat och färs av fläsk- och nötkött. Paprika, tomat och lök, följt av squash och vitkål, står ut bland grönsakerna. Vintertid äter man mest inlagda grönsaker, utan socker i lagen. De mest använda kryddorna är kyndel (påminner om timjan), paprikapulver, mynta, vitlök, spiskummin, persilja och dill. Grillat är poppis.

Det bulgariska köket har många likheter med det turkiska, förutom att det senare är ungefär hundra gånger mer diversifierat. (Vi tycker mycket om bulgarisk mat och är helt sålda på turkisk.) Fyllda paprikor, dolmar, sallader och soppor hittar man också i Turkiet. Men några rätter verkar vara bulgarernas alldeles egna. Som Bop och pàrzheni tìkvichki:

Bop (bäst på vintern):
1. Blötlägg och koka vita bönor nästan mjuka. Inget salt!
2. Fräs hackad lök mjuk i mycket olja, ta tillfälligt bort grytan från plattan och rör i generöst med paprikapulver.
3. Lägg i bönorna och vatten efter smak, torkad mynta och kyndel (eller timjan). Om möjligt bitar av torkad paprika.
4. Koka alltihop tills bönorna är ordentligt mjuka, det gör inget om de blir lite sönderkokade. Salta först mot slutet.
5. Servera med bröd, och med massor av hackad persilja om man vill. Vi brukar också ställa fram fetaost - helst inte den sorgliga danska.

Pàrzheni tìkvichki (bäst på sommaren):
1. Skär squash/zucchini i skivor, ca 0,5 cm tjocka.
2. Vänd dem i mjöl blandat med salt.
3. Fritera i solrosolja tills de har fått fin ljusbrun färg.
4. Servera med en sås av massor av hackad dill, mycket vinäger, olja, pressad vitlök och salt. Samt naturell yoghurt och bröd.

Andra klassiker är taratòr, shòpska-sallad och så, förstås, bànitsa.

Dessutom ska bulgarerna vara bättre än turkarna på både yoghurt och ost. Våra (begränsade turkiska) erfarenheter stödjer detta påstående.

Tyvärr har många traditionella, ofta vegetariska, rätter försvunnit från de enklare bulgariska restaurangerna. Där gäller grillat kött och pommes. Men undantag finns, liksom till vår förtjusning Baba Dankas fårost, Miras vitkålsdolmar och Betkatas inläggningar. Vår egen bop är inte heller så dum.

Sofias kvällar

(N) Den nya Star Trek-filmen har fått bra kritik. Jag instämmer. Att dessutom få se den på en modern biograf för 40 kronor gör den inte sämre. Om man sedan lägger till en trevlig cykeltur genom en härligt doftande Södra parken (de många akacieträden blommar nu), dryga 20 grader i luften runt halvelva på kvällen och två snusande söta barn när man kommer hem... Vad kan man mer begära? Kanske en surfande fru? Nämen, titta - där sitter hon ju!

Sofia är trevligt på kvällen. Gator och parker känns trygga, ungdomsfylla finns inte på samma sätt som i Sverige. Kommunen har sparat in på belysningen i Södra parken men många, gamla som unga, är ute och promenerar, vädrar åsikter på en bänk eller bara är. Natten känns välkomnande här. När jag råkar komma hem sent med pendeltåget till Huddinge sommartid vill jag bort från stationen så fort som möjligt. Inte för att jag är rädd; det är helt enkelt inte kul med stora grupper av fulla ungdomar som mest skriker och välter cyklar.

Att bli full i Bulgarien är en privat angelägenhet och jag måste säga att jag gillar det. Jag har aldrig förstått varför det på så många svenska ungdomsfester är ett måste att gå ut "på stan" runt elva, även om festen är superskoj. På ett vidare plan upplever jag det som att svenskar ofta vill optimera sitt välbefinnande och strävar efter något bättre, även om de råkar ha det jättebra för tillfället. Här i Bulgarien finns i istället ordet кеф (kef), som i en svensk text skulle översättas som just välbefinnande. Ordet har dock ytterligare en dimension: ett permanent tillstånd där man lutar sig tillbaka och tillåter sig att må bra. Det ingår liksom att man inte behöver göra något. Som att till exempel avbryta en trevlig hemmafest för att gå ut på stan.

Sprucken gubbmyt

Svenska jordgubbar i all ära. Grekiska och bulgariska (jord-)gubbar, när de inte har transporterats så långt, är minst lika sagolika! I maj dessutom.

Gnällbloggen?

(E) Vi har skrivit så mycket negativt om Bulgarien och jag kan lova att vi har mer på gång. Vi skäms lite för det och vill på något vis förklara.

Kanske vågar vi kritisera lite extra eftersom Nikolay själv titulerar sig bulgar, men naturligtvis tycker vi som vi skriver. Vi är oroliga för hur det ska gå för landet. Visst förstår vi att bulgarerna har haft ett svårt utgångsläge, men vi är irriterade över att de också givet sina förutsättningar missköter så mycket. Och samtidigt skyller ifrån sig, eller på varandra, nästan jämt.

Samtidigt finns det ju här så många trevliga, gästvänliga, raka och alltigenom fina människor, en fantastisk natur, intressant historia och tusen små saker som gör att vi ändå verkligen, verkligen tycker om både Bulgarien och dess folk. Vi trivs ju bra! Det kommer att vara väldigt svårt att bo 3 000 kilometer från Balkanbergen när vi har flyttat hem igen. Också Sofia kommer vi att sakna, liksom givetvis släkt och vänner. Vi hoppas att det märks på Buggebloggen, det med.

Om att handla, del 2

(E) Det finns ett relativt välutrustat, om än litet, byggvaruhus i Troyán, vår centralort. Där går det till så här: Du tar ett djupt andetag. Du går runt i affären och väljer vad du vill ha. Därefter går du till kassan och talar om det, varpå den nyanställda (alltid) skickas ut för att titta på sakerna och anteckna varunummer. Hon går sen till lagret och hämtar varorna, men eftersom hon är nyanställd blir något fel. Sedan skriver en andra person upp vad det nu var för saker och läser upp detta för en tredje person som sitter i ett litet bås och tar betalt. En fjärde person sitter sannolikt och bläddrar i en byggtidning. (Nikolay försökte en gång fuska. Han hämtade sin 20-kilos säck med bruk från hyllan, bar den till kassan och sa ”Den här vill jag ha! Nu!” Varpå en av kassapersonerna bar tillbaka säcken till sin plats och den nyanställda skickades till lagret efter en annan.) Till sist går man ut från de luftkonditionerade lokalerna och in i sommarvärmen uppfylld av en stor undran. Vad håller de på med?

Om att handla, del 1

När man bygger ett nytt bo, om än i en skruttig stuga, behöver man som bekant inhandla en del saker. Att göra detta i Bulgarien, och speciellt på den bulgariska landsbygden, kan lätt göra en människa VANSINNIG!

Inget finns där du tror att det finns. Och finns det, så tar det ändå miljarders ögonblick innan du har det i ditt hem. Och när du har det i ditt hem, om det alls fungerar, så fungerar det förmodligen inte som du har tänkt. Jag överdriver lite, men bara lite.

Ett exempel: I somras behövde vi sängar ganska akut. Och tänkte att vi hamnat i möbelköparens paradis. För i och kring byn Oreshák några kilometer från oss finns det ett femtiotal möbelsnickare, dessutom ett antal sågverk med lokalt virke. Men gissa om en enda av dessa femtio snickerier hade ett lager, eller åtminstone enstaka utställningsexemplar som gick att köpa? NEJ! Det gick utmärkt att beställa, men med utlovad leverans två månader senare kändes det inte så intressant. Alternativet var att snickra något själv. Gick det då att köpa virke i rätt dimensioner från något av sågverken? NEJ!

Det ryktas att IKEA ska öppna sitt första bulgariska vardagshus i Sofia och de kommer att fullständigt sopa mattan med Oresháks möbelindustri. Med stor ansträngning kan de många småföretagen möjligtvis transformeras till underleverantörer. Synd i så fall, men knappast förvånande.

För vår del slutade det med en dubbelsäng från Gàbrovo (3 timmars bilresa, 4 timmars letande exklusive alla de timmar vi lagt ner i Oreshák och Troyàn) och en hemsnickrad våningssäng med virke från Österrike (vi fick också köpa en cirkelsåg för att få till dimensionerna). Madrasserna inkluderade handlade det väl allt som allt om en arbetsveckas letande, fraktande och snickrande. Och det var bara sängarna.

Min rotvälska

(E) Vissa saker kommer vi definitivt att sakna när vi har kommit tillbaka hem. En sån sak är att vara fräknig i mars och augustisolbränd i början av maj. En annan är att bli kallad Lilla Älsklingen av tanterna fast man är över 30.

Annat ska bli skönt att slippa. För egen del ska det bli jättejätteskönt att slippa säga sånt som jag inte menar hela tiden. Nog för att jag kan säga sånt jag ångrar hemma också. Men det är inte samma sak och det får väl finnas gränser!

Som till exempel följande urval ur senaste veckans skörd:

- Eller hur!? när jag menar - Är det sant!? (det där får jag aldrig kläm på)

- Vi får se! när jag menar - Vi ses!

- Jag kan inte handla! när jag menar - Jag kan inte komma förbi!

- Kom så städar vi! när jag menar - Kom så går vi hem!

Det ska också bli skönt att slippa bli rättad av ungarna på lekplatsen. Och ännu mer att slippa se den skeptiska blicken i Rubens och Nomis ögon när jag försöker få dem att förstå att jag är Vuxen och därför Kan och Förstår vissa saker Bättre än de. Hur mycket ansvar ska en nästan-sexåring egentligen behöva ta för sin mamma?

Hjälp en mamma!

Genom att våldta en kvinna kan man splittra hennes familj. Hon är kanske inte ens välkommen tillbaka hem, oavsett vilka skador hon har fått. En fruktansvärd men tydligen vanlig kriglist. Genom att skada mammorna kan man skada ett helt folk.

Röda Korset driver just nu kampanjen Rädda mammorna! till förmån för kvinnor och deras familjer i krigsdrabbade områden. Som en del i den kan man under maj skramla pengar via sin blogg.

Skrammel skrammel, kanske har du en slant över? 50 kronor räcker till ett myggnät, 80 kronor räcker till ett matpaket i en månad, 100 kronor räcker till ett starta-upp-paket med köksutrustning.



Klicka på kampanjbilden ovan eller SMS:a MAMMA till 72 900 och bidra med 50 kronor (betalas via telefonräkningen). Du kan också ringa 099-90 100 och bidra med 100 kronor. (Samtalet kostar 9,90 kronor + trafikavgift. Räkningen kommer med posten.)

Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dag den 31 maj.

Hu...

Glöm att Bulgarien någonsin var med i årets eurovisionsschlagerfestival! Snälla...? Om det är svårt, pröva att byta ut minnet mot Elitsa och Stoyàn, (eller varför inte Elitsa och Stoyàn) som kom femma för två år sen.

I doktorns ficka

(E) Jag testade i somras en av IKEA:s största och tyngsta knivar på ett lite onödigt sätt. (Den fungerade mycket bra.) Vår stuga är inte särskilt välplanerad och jag var trött på alla förflyttningar under matlagningen. Skulle därför vara lite effektiv genom att bära många saker på en gång. Istället tappade jag kniven, som på väg ner till golvet för ett ögonblick förenade sig med insidan av min ena vad. Såret var inte så långt, men så där djupt som man helst inte vill att ett sår ska bli. ”Som inuti en kyckling” sa Nikolay med tydlig avsmak när jag släppte mitt tag om sårkanterna. Så vi for till sjukhuset i Troyàn för att få det sytt, jag med foten på instrumentbrädan.

Det var fredag kväll och akutingången visade sig vara där det stod personalingång. Jag blev snabbt mottagen och ihopknuten, ingen frågade om vare sig identitetshandling eller EU-sjukvårdskort som vi nogsamt tagit med; det räckte bra med namn och adress. (Läkaren sa förresten att jag har tunn hud, jo tack.) Och det fick mig att tänka på en historia från Sverige:

En väninna till mig bor i England sedan flera år och är skriven där, men var i sina föräldrars sommarhus på västkusten. Under en badutflykt bröt hon armen. Hennes pappa tog henne till närmaste sjukhus, men där nekades hon vård eftersom hon inte var skriven i Sverige och inte bar med sig blankett E-vad-det-nu-var-för-nummer (på badutflykten!). Inte ens en ynklig alvedon fick hon. Först efter det att pappan, överläkare längre in i landet, höjt sin myndiga stämma blev det fart på gipsandet. Bulgarerna är mästare på byråkrati, men ibland är vi svenskar inte så dåliga vi heller!

Åter till sjukhuset i Troyàn. Vi (eller äsch, Nikolay) frågade vad vi var skyldiga varpå läkaren lite trött viftade att hon inte visste. Nikolay gav henne då 20 leva (drygt 100 kronor) som hon strax stoppade ner i rockens bröstficka. En offentligt anställd läkare tjänar motsvarande några få tusen kronor i månaden; den här typen av fickpengar utgör alltså ett inte oväsentligt bidrag. Det sägs att de inte sådana extrapengar är en förutsättning för att man ska kunna få fungerande vård överhuvudtaget. Nikolays farmor brukar istället sticka till sin doktor en flaska whisky lite då och då.

För fickpengen från oss fick jag också ett par nya bandage allteftersom såret läkte. På benet syns nu bara ett streck som påminner om sommar.

Fast kanske lite giftig?

Vänta, kolla där i backen?

Ey, tjena kompis!

Planer

- När jag blir stor...då blir jag nog kung.

Antingen eller

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:


När man kan få det här:

Bozà, en hyllning

(E) När Nikolay växte upp fanns det i varje bulgariskt kylskåp en dryck, bozà, gjord av fermenterad hirs och vetemjöl (tror han), ljusbeige och syrlig. En del av basfödan. Det säljs fortfarande bozà, men av oförklarlig anledning (nej, vänta, priset!) har sockret bytts ut mot sötningsmedel och mjölet mot överblivna kaksmulor. Resultatet blir förstås ett annat, lite som Fun Light istället för mormors hemkokade vinbärssaft. Den nya tidens bozà luktar och smakar...intressant, men knappast gott.

När jag nämnde för Nikolay att det fortfarande skulle finnas ett bozà-hak med gamla anor och stolta traditioner i Istanbul, tändes ljus i hans ögon. Efter att ha tagit oss till rätt stadsdel frågade vi ett par turkar "Bozà?" och såg frågande ut. Vi kom rätt på tio röda och sen lyste ögonen hos oss alla. Inte exakt samma sak enligt familjens expert, men fy så gott. Helst med kanel och rostade kikärtor enligt turkarna; vi fick en påse från sällskapet bredvid.


Nu står en flaska i kylen här i väntan på rätt syrlighet. I höst ska vi pröva att göra vår egen.

USB vid EU:s yttre gräns

(N) Jag har åkt bil över många gränser. Att bli kontrollerad av västeuropeiska passmyndigheter som bulgarisk medborgare i början på 1990-talet var i det närmaste förnedrande. Att bli hotad med bagagekontroll om man inte mutade tulltjänstemannen vid den rumänska gränsen under samma tidsperiod var allt annat än kul. Eftersom jag också har rest till några halvdiktatoriska u-länder trodde jag att jag hade sett allt vad gäller ineffektivitet och obegripliga byråkratiska rutiner. Jag hade fel, visade det sig. Ett visst EU-land (Bulgarien) lyckas med konststycket att slå allt detta.

På gränsen mellan Turkiet och Bulgarien måste man först passera turkarna. Tre passkontroller, om jag minns rätt: först allas pass (samt mitt bulgariska ID-kort av någon anledning), sedan förarens pass och bilpappren, sedan allas pass igen. Jobbigt men hanterbart. Sedan kommer mina landsmän: först en övernitisk person som kollar allas pass riktigt länge och sedan räcker fram ett USB-minne. Som om det vore världens naturligaste grej liksom. När jag frågar vad jag ska ha det till säger han att jag får veta senare, men att jag ska vara noga med att inte tappa det. Rysligt nyfiken åker jag till nästa PVC-bås och lämnar pass och USB. Tyvärr får jag inte veta nu heller. Sen åker vi till nästa (mitt pass samt bilpapper samt USB-minne) och nästa (allas pass samt USB-minne) och nästa (USB-minne). När jag åker iväg hör jag ett "hörru". Men det kommer ju från samma bås!? Jag fattar ingenting, backar och märker att båset i själva verket är ett DUBBELBÅS. Med två luckor alltså. Och kvinnan i lucka nummer 2 vill OCKSÅ ha USB-minnet. Till sist får vi lämna USB-minnet till en glad kvinna som säger "nu är det klart". Jag vill inte riktigt våga tro det, så jag frågar en gång extra innan vi äntligen åker iväg.

Detta är alldeles sant. Men det bästa har jag sparat till sist: Enligt min kollega Yasen, som jag nämnde detta för, är anledningen till USB-minnet att de olika båsen vid gränsen har ett gemensamt datasystem men saknar ett gemensamt datornät. Så i stället för att köpa 100 meter nätverkskabel och effektivisera bort ett par-tre tjänster väljer man alltså att uppdatera varje dator för sig med hjälp av USB-minnet.