God mormor mars!

I morgon är det den första mars och bulgarerna ger nästan mangrant varandra rödvita garnprydnader, mártenitsi, som man sedan hänger på sig. Syftet är att blidka Baba Marta; mormor/farmor mars. Hon är en tant med ojämnt humör, varför mars tenderar att bjuda på opålitligt väder, men med lite fjäsk drar hon sig förhoppningsvis tillbaka tidigt.

När man har sett sin första stork eller svala, alternativt ett blommande träd, plockar man av sig sin eller sina mártenitsi och hänger upp dem i ett träd eller lägger dem under en sten. Baba Marta anses då ha pensionerat sig för året. Med trädvarianten för man över den goda hälsa som mártenitsorna ger till trädet. Med stenvarianten bestäms ens egen hälsa under resten av året av vilken typ av kryp som så småningom passerar först. En larv eller mask ger god hälsa, en myra kan också ge god hälsa om man jobbar för det, en spindel är lika med trubbel.

De mest typiska martenitsorna föreställer pojken/mannen Pízho och flickan/kvinnan Penda. Det verkar finnas flera teorier om vad de och färgerna rött/vitt symboliserar, men gemensamt för dem är att det handlar om kontraster - manligt/kvinnligt, oskuldsfullhet/passion, lycka/sorg, liv/död och så vidare. Det finns också en legend om en bulgarisk tsar och hans diverse barn som slogs här och där och där var en flod och en flykt och precis när de skulle över floden till säkerhet så blev en av dem skjuten och där var en duva bunden med vit tråd som färgades röd av blodet och sen fick alla soldaterna ha blodfärgad tråd som dekoration. Ungefär.

Stenvarianten verkar riskabel, så vi brukar hänga våra martenitsi i ett träd någonstans där det är vackert.

A men!

(E) Alltså. Här mallar man sig över vädret, över sen höst och tidig vår och miljarders miljarders soltimmar som alla hemmasvenskar bara kan DRÖMMA om mot huvudkudden eller med blicken lyft från datorskärmen ut mot mjölkvit for ever-himmel. Mm. Och så kommer ens fina mamma på besök, uttryckligen knalltrött på isknöggliga trottoarer, mjölkvit for ever-himmel och temperaturer runt plusminusnoll. Och det är någon slags helg på gång med fyra lediga dagar i kö. Och då kan man ge sig fanken på att Sofia tvärvänder från sitt vanliga soliga jag och tjurar med snåååla vindar och slasssk och gråttgråttgrått på himlen. Det blir ju lite pinsamt.

Fast hälften av tiden slipper man isknöggliga trottoarer för där står bilarna så själv går man på gatan där det bara är lite slask kvar. Just det. Och snön täcker en hel del av plastpåsarna.

Det gäller att se det fina med det solkigt mjölkvita?

Premiär

(E) Jag skulle betala värmeräkningen igår. Jag hittade stället, det hade inte flyttat. Det var inte stängt och där var ingen kö. Jag fick betala och blev inte förolämpad. Jo, lite lite chockad blev jag.

Hundägare light

Vi har en trapphushund som heter Carrie. Hon har en koja utanför huset, en del av ett före detta skåp som någon häftat fast plastpåsar på och lagt mjuka filtar i. Vi misstänker att hon varit en riktigt "ägd" hund från början eftersom hon är relativt väluppfostrad, men nu verkar hon alltså höra till hela trapphuset. Någon verkar dock känna huvudansvar för matningen. Hon är så fin, kanske 4 år och i god form, fast hon skäller på folk hon inte känner. Och ibland smiter hon in i trapphuset och tar sig en tupplur där. Om någon av tanterna ser henne blir hon raskt utjagad igen, eftersom tanterna och deras skurattiraljer är den enda anledningen till att trapporna inte alldeles svämmar över av fimpar, grus och - hundkiss.

Ibland ger vi Carrie kycklingben eller en bit korv, men inte för ofta eftersom vi vet att vi inte ska bo kvar så länge och inte vill ge incitament till andra matare att låta bli. I början tyckte vi lite synd om henne, vara ute så där i ur och skur. Men på det hela taget lever hon ett mycket bra hundliv, åtminstone så länge hon får vara frisk. Hon verkar inte gå hungrig särskilt ofta och har gott om hund- och människokompisar, hon kommer och går som hon vill. Några gånger har hon följt med oss till Södra parken eller till dagis.

På väg till dagis passerar vi också trapphushunden Sara och lite längre bort en trött och halvt vindögd hundfarbror. Nära Nikolays farmor Radka bor Bingo. Också Bingo bor ute i en skruffig koja och är väl egentligen inte Radkas i strikt mening, men hon lagar (ja, lagar) mat till honom varje kväll och när han blivit allvarligt biten i höstas tog hon honom till veterinären.

Förutom trapphushundarna finns det gott om hemlösa hundar i Sofia, som regel är de en gång ägda hundar som inte längre varit önskade av sina hussar och mattar och som därför släppts ut. Eller ungar till sådana förstås. De är en gammal del av Sofias stadsbild och har periodvis ställt till med problem eftersom de kan vara aggressiva. I stadens utkanter går det i princip inte att cykla eftersom man då snabbt får ett gäng efter sig. Nikolay har av den anledningen skaffat en Dazzer, en manick som piper på hundfrekvens så att de flesta arga jyckar kommer på bättre tankar (att sticka). Men med Carrie behöver man förstås ingen Dazzer, henne kliar man bakom öronen.

Български, lektion 2

Till skillnad från ryskan slipper den som vill lära sig bulgariska att böja verben efter diverse kasus. Å andra sidan har man tillräckligt att göra ändå, eftersom bulgariska verb sägs kunna anta 3000 olika former. Bland annat finns det nio grundtempus - svenskan har fem tror jag - inklusive ett som används när man berättar något som man själv har fått berättat för sig. I presens har verben dessutom två former, en som uttrycker regelbundenhet eller något oavslutat, en som uttrycker en enskild eller avslutad händelse. Imperativ böjs olika beroende på om man talar till en eller flera och beroende på om man vill att någon ska göra något (som att stänga dörren) eller att någon inte ska göra något (som att inte stänga dörren). Och så vidare.

Efter hundratals år av turkiskt (ottomanskt) styre hade bulgariskan nästan försvunnit på 1700- och 1800-talen. När den åter spreds under en period av nationell samling och kamp mot turkarna på 1800-talet skrevs en del närmast nationalromantiska böcker; mycket om kampen. Men i övrigt är det ont om äldre bulgarisk litteratur och först tror jag 2007 öppnade en bokaffär värd namnet i Sofia. Trots att det är ett språk som tycks som gjort för att berätta historier med.

Det vore schysst att ha familjeskäl till att lära sig ett språk som ryska, som ju har en till synes outsinlig litteraturskatt att ösa ur. Men med min takt bör jag nog nöja mig med att konstatera att det finns en hel del bulgariska barnberättelser från kommunisttiden som tycks värda att kämpa med.

Här är några ord som är bra att kunna:

Hej! - Zdrasti! / Zdravéi!

Hej då! - Ciao! / Dovízhdane!

Tack! - Mercí! / Blagodarjá!

Jag vill inte ha plastpåse. - Ne ískam plik/turubítchka.

Men jag VILL inte ha plastpåse! - No ne ÍSKAM plik/turubítchka!

Eller hur!? - Nalí!?

Български (balgarski), lektion 1

(E) Bulgariska är ett slaviskt språk som skrivs med ett kyrilliskt alfabet, likt det ryska men där några bokstäver skiljer sig åt. Kyrilliskan är döpt efter en av de byzantinska bröderna och missionärerna Cyril (Kyril) och Methodius på 800-talet, som själva uppfann ett eget alfabet. Enligt bulgarerna själva - inklusive Nikolay - var dessa brorsor just bulgarer, så låt oss säga det.

Första deklarationen av de mänskliga rättigheterna lyder på bulgariska så här:

Bсички хора се раждат свободни и равни по достойнство и права. Tе са надарени с разум и съвест и следва да се отнасят помежду си в дух на братство.

Fint va? Det låter fint också, rätt mjukt fast det är fullt av sh och zh och hårda r. De internetvana kidsen här skriver med latinska bokstäver, som också används rätt ofta i reklamsammanhang, och det är nog inte särskilt vilt att tro att de kyrilliska bokstäverna så småningom kommer att inta en mer undanskymd plats. Synd, men förståeligt. Med latinska bokstäver ser deklarationen ut så här (hora uttalas inte hora utan xåra där x-et är ett ljudande h, det betyder människa):

Vsički hora se raždat svobodni i ravni po dostojnstvo i prava. Te sa nadareni s razum i sãvest i sledva da se otnasjat pomeždu si v dux na bratstvo.

På den länkade sidan nedan kan man titta och lyssna (klicka på länken Listen to...) på historien om Babels Torn från Gamla Testamentet, jag tycker att det låter så gosigt när uppläsaren pratar, lite som godis.

http://www.omniglot.com/babel/bulgarian.htm

Omkring 10 miljoner människor talar bulgariska, men en bulgar kan också tala hyfsat obehindrat med en makedonier och göra sig hjälpligt förstådd med kroater, serber, bosnier och slovener. Om man kan bulgariska förstår man också enstaka ord i andra slaviska språk, som ryska och tjeckiska, liksom i turkiskan eftersom bulgariskan har lånat många ord därifrån.

Enligt Nikolay är det ett bra språk att svära på.

Eller hur?

Min bulgariska är fortfarande... såå dålig! Jag lärde mig spanska på ett nix i Guatemala för några år sen , varför går det inte nixigt nu? (Tänk, tänk, tänk.) Okej, jag är nio år äldre, har två barn mer än då, håller fyra personer med mat och städning istället för en - då var jag dessutom inhyst hos en familj den första tiden - och lönearbetar deltid på svenska istället för att som då volontärarbeta deltid på spanska. Men ändå, det är ett fint språk, jag är här.

Nog för att jag kan ta mig fram, men bara så länge jag håller mig till eeenkla konversationer. Värst är att jag inte längre alltid hänger med i barnens konversation, och så de små felen som lätt kan tolkas som ohövligheter. Härom dagen knackade grannen under oss på dörren och upplyste mig om att det droppade från vårt badrum ner till deras. Jag ville säga "Oj då!", eller "Ere sant!?". I stället blev det

- Eller hur!?

Grannen såg bara milt förvånad ut och badrumsdroppet åtgärdades snabbt medelst silikon. Hur som helst tror jag att jag ska stänga av datorn och öva interjektioner, precis nu. Eller vänta, jag ska bara...

Krasch boom bang!

(E) På väg hem från ungarnas gymnastik cyklar vi förbi en glansigt svart bar, Nero. Längs med och på trottoarerna omkring står lyxåken uppradade, också de glansiga och svarta, vi snackar bilar värda en miljon eller två. Nikolay fick sina misstankar bekräftade när han frågade en kollega på jobbet: Jodå, baren är känd som ett maffiahak.

Sedan i natt finns inte Nero mer. Uppskattningsvis 400 gram TNT sopade undan etablissemanget och spräckte fönster i hela kvarteret, men baren var stängd och ingen ska ha blivit skadad. Ägaren, Niki Pileto kallad (Niki Kycklingen), frikändes nyligen från anklagelser om smuggling över den bulgarisk-grekiska gränsen. Han ska nu på morgonen ha sagt att de inte ville skada någon den här gången, utan bara visa att de menar allvar.

Mamma, du behöver inte oroa dig, vi ska cykla en annan väg i fortsättningen.

(Bilden är från filmen Goodfellas, på svenska Maffiabröder.)

Vår fina jeep

(N) Det här är vår Ford Maverick, årsmodell 1994. Det enda lull-lull den har är värmefläkt. (För att justera värmen måste man dock montera ner instrumentbrädans lock. Så värmen justerar vi en gång i oktober till rött och en gång i april till blått.) Jag erkänner gärna att jag är väldigt förtjust i den och extra glad när vi åker till stugan så att jag får möjlighet att använda lågväxeln. Samtidigt är vi noga med att inte köra den i onödan. Elisabet är inte överförtjust men har så småningom insett behovet.

Att köpa bil här är inte riktigt lika smidigt som i Sverige. Just denna var importerad från Tyskland och jag köpte den i Troyan. Jag fick provköra och efter att förhandlat ner priset kom vi överens om att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Då körde vi till närmaste stad med vägpoliskontor, Lovech, och efter en halv dag var bilen registrerad i Bulgarien. Men inte i mitt namn, utan i bilhandlarens. Eftersom jag är skriven i Sofia... Så jag har köpt bilen men bilhandlaren står som ägare i bilregistret. Hur löser man detta? Jo, genom att anlita en notarie! Denne allsmäktige person ordnar a) ett dokument där det står att jag kan använda, försäkra och sälja bilen vidare, och b) ett dokument där bilhandlaren bedyrar att bilen inte är pantsatt. Typ.

Nu vill jag föra över bilen så att den är registrerad i mitt namn och har fått veta att det inte räcker att gå till vägpoliskontoret i Sofia. Nej, jag måste anlita en NOTARIE igen! Denna gång ska jag få ett dokument, säg c), som jag måste ta med till vägpolisen, tillsammans med a) och b) (se ovan), och vänta minst en halv dag för att få äga något som jag betalade för i juli 2008. Men jag måste tänka på att dokument c) slutar gälla 14 dagar efter att ha fått sin lilla stämpel av notarien. (Vi tror att notarier måste ha kontakter hos viktiga personer här.)

Allt detta är fullständigt sant. Sant är också att vår kompis Zjelya köpte en bil av en som hade köpt den av en... Alltså, hon köpte en bil där ingen av de senaste fem ägarna hade brytt sig om att registrera bilen i sitt namn. Så hon hade fem exemplar av a) och b), utgivna i olika personers namn förstås. När hon sedan skaffade sitt dokument c) och gick till vägpolisen visade det sig att ett av de fem exemplaren av a) och b) saknades! Kedjan var bruten och det gick inte att registrera bilen i Zjelyas namn. Att det överhuvudtaget löste sig till sist berodde bara på att hennes man är polis.

Men jeepen är bra, så den är värd allt besvär. I helgen tog den oss bland annat hit:

Inte alls om Bulgarien

(E) När jag var i Stockholm härom veckan log Gry Forsell och Adam Alsing sina allra bredaste leenden mot mig och andra passerande från reklampelare lite överallt i stan. De leder ett känt och förmodligen - av leendena att döma - gladhurtigt morgonprogram i en känd reklamradiostation. Och det slog mig att just det gjorde de alldeles bestämt förra våren också, innan vi åkte. Gry hade nog en annan frisyr då och nu har de en kompis med sig som heter Anders, men har de liksom hängt där och varit så där glada precis hela tiden? Imponerande.

För skogen

Klicka gärna på loggan här bredvid som hör till Stiftelsen ett klick för skogen - där kan man på olika sätt hjälpa dem att bevara en artrik skog utanför Göteborg. Om de inte får in tillräckligt med pengar före den 19 mars kommer den att avverkas.

Vi tycker mycket om träd. Att titta på dem, vara nära dem och lära oss saker om dem. Bulgarien har många riktigt maffiga träd och fantastiska skogar; bland de största och rikaste i Europa. Precis som i Sverige huggs många ned som förmodligen borde bevaras för framtiden, men här är myglet större och de miljöengagerade både färre och mer resurssvaga.

Nästan en tredjedel av Bulgarien är sedan nyligen med i EU:s Natura 2000, vilket ska ge värdefulla naturområden skydd. Fantastiskt skönt, men tyvärr finns det kryphål. Skog med hög biologisk mångfald huggs för att bygga ut redan överexploaterade skidorter där snö snart kommer att vara en ovanlighet. Man hugger också för att skapa golfbanor där vattenbristen redan är uppenbar och för att bygga ännu fler katastrofalt osmakliga rikemanshus längs Svarta havskustens få kvarvarande naturområden.

Runt Stoynovskoto är betesmarkerna och plommonodlingarna viktiga, men utan skogen skulle byn helt torka ut och förtvina. De tunna stammarna på bilden högst upp är unga bokar, avenbokar och någon lönn som växer i reservatet Steneto i närheten. Det gamla valnötsträdet nedanför är ett av våra favoriter. Det växer nästan helt horisontellt vid vägen alldeles vid byn.

Hjulet - en hösthistoria

(E) Vi körde i kanske 80 km i timmen på en mindre och för stunden lågtrafikerad landsväg när vårt vänstra bakhjul lossnade, ett par mil norr omTroyan. Jag satt i baksätet och läste högt ur Trollkarlen från Oz och det kändes på något vis lite surrealistiskt när hjulet plötsligt rullade förbi fönstret – jag trodde först att vi fått punktering – och vinglade lite hit och dit över vägen en bra bit för att så småningom försvinna ner i diket. Själva saktade vi elegant om än väsande in vid vägkanten. Nikolay och jag hade båda hört ett svagt dunkande ljud och jag hann tänka att det kanske var något fel med de mystiska Automatiknaben som det står om i jeepens heltyska manual, men vars funktion vi inte hade lyckats genomskåda. Istället var det alltså hjulet.

När vi något senare stod vid vägen och väntade på assistans – domkraften räckte inte till – tänkte jag på vilken tur man kan ha ibland. Tänk om det hänt på motorvägen, eller på den högtrafikerade landsväg som vi nyligen lämnat, eller om vi stannat i en kurva så att bilen inte synts så väl. Eller om ett framhjul hade lossnat istället. Det var till och med fint väder och inte mörkt än på ett tag, och vi var alla mätta och otörstiga och utan nerkräkta kläder (Nomi blir ofta åksjuk). Men efter att ha undersökt de inblandade delarna trodde Nikolay att någon skruvat loss nästan alla bultarna, möjligtvis för att jävlas (vår jeeps vänstra bakhjul är knappast av den sort att det skulle inbringa några större pengar), möjligtvis vid det vägkrogsbesök där jag tänkt tanken att vi inte hade uppsikt över bilens vänstra sida. Assistansskillarna trodde detsamma och då blev jag så ledsen. Varför då? Och de måste i så fall ha sett oss och sett att vi hade barn med oss. Och hur kan man då…?

Assistanskillarna hjälpte oss (nå, de tog bra betalt) att lyfta upp bilen tillräckligt för att sätta tillbaka hjulet med bultar från övriga hjul. Sen åkte vi långsamt hemåt genom bergen, ackompanjerande av ett hasande ljud från någon del som tagit stryk, men själva alldeles, alldeles hela.

Erbjuds inte i Huddinge

Idag, den 7 februari, åt vi med solvarma huvuden lunch på en uteservering i Södra parken, vantar och mössa var inte aktuellt. Snödropparna har snart blommat över. Vi tror att man kan ha det sämre.

Ordförande Yovchev

(E) OS-medaljören Yordán Yovchev har blivit ordförande för ungarnas gymnastikklubb och har fixat sponsorer så att den slitna salen kan renoveras. Det är ju jättebra, men vi håller tummarna stenhårt för att ersättningssalen ska ligga på rimligt avstånd; det ryktas att det inte blir så. Det som Ruben och i viss mån Nomi får av sin träning fyra gånger i veckan (två för Nomi) är värt väldigt mycket och såna suveräna tränare som de har växer garanterat inte på träd. Alltså är vi beredda att transportera oss ganska långt för att åtminstone Ruben ska kunna fortsätta terminen ut.

Jag har inte lyckats lista ut hur man klistrar in You Tube-filmer i bloggen, men här är två länkar som visar Yovchev i all sin glans från OS 2004; han knep visst silvret. Jag kan avslöja att han är kortare än jag och att han helst gör sina armhävningar stående på händerna.

På matta:

http://www.youtube.com/watch?v=w2xaUjoKGVk&feature=related

I ringar:

http://www.youtube.com/watch?v=tXY309phfeY&feature=related