(E) Vi körde i kanske 80 km i timmen på en mindre och för stunden lågtrafikerad landsväg när vårt vänstra bakhjul lossnade, ett par mil norr omTroyan. Jag satt i baksätet och läste högt ur Trollkarlen från Oz och det kändes på något vis lite surrealistiskt när hjulet plötsligt rullade förbi fönstret – jag trodde först att vi fått punktering – och vinglade lite hit och dit över vägen en bra bit för att så småningom försvinna ner i diket. Själva saktade vi elegant om än väsande in vid vägkanten. Nikolay och jag hade båda hört ett svagt dunkande ljud och jag hann tänka att det kanske var något fel med de mystiska Automatiknaben som det står om i jeepens heltyska manual, men vars funktion vi inte hade lyckats genomskåda. Istället var det alltså hjulet.
När vi något senare stod vid vägen och väntade på assistans – domkraften räckte inte till – tänkte jag på vilken tur man kan ha ibland. Tänk om det hänt på motorvägen, eller på den högtrafikerade landsväg som vi nyligen lämnat, eller om vi stannat i en kurva så att bilen inte synts så väl. Eller om ett framhjul hade lossnat istället. Det var till och med fint väder och inte mörkt än på ett tag, och vi var alla mätta och otörstiga och utan nerkräkta kläder (Nomi blir ofta åksjuk). Men efter att ha undersökt de inblandade delarna trodde Nikolay att någon skruvat loss nästan alla bultarna, möjligtvis för att jävlas (vår jeeps vänstra bakhjul är knappast av den sort att det skulle inbringa några större pengar), möjligtvis vid det vägkrogsbesök där jag tänkt tanken att vi inte hade uppsikt över bilens vänstra sida. Assistansskillarna trodde detsamma och då blev jag så ledsen. Varför då? Och de måste i så fall ha sett oss och sett att vi hade barn med oss. Och hur kan man då…?
Assistanskillarna hjälpte oss (nå, de tog bra betalt) att lyfta upp bilen tillräckligt för att sätta tillbaka hjulet med bultar från övriga hjul. Sen åkte vi långsamt hemåt genom bergen, ackompanjerande av ett hasande ljud från någon del som tagit stryk, men själva alldeles, alldeles hela.
När vi något senare stod vid vägen och väntade på assistans – domkraften räckte inte till – tänkte jag på vilken tur man kan ha ibland. Tänk om det hänt på motorvägen, eller på den högtrafikerade landsväg som vi nyligen lämnat, eller om vi stannat i en kurva så att bilen inte synts så väl. Eller om ett framhjul hade lossnat istället. Det var till och med fint väder och inte mörkt än på ett tag, och vi var alla mätta och otörstiga och utan nerkräkta kläder (Nomi blir ofta åksjuk). Men efter att ha undersökt de inblandade delarna trodde Nikolay att någon skruvat loss nästan alla bultarna, möjligtvis för att jävlas (vår jeeps vänstra bakhjul är knappast av den sort att det skulle inbringa några större pengar), möjligtvis vid det vägkrogsbesök där jag tänkt tanken att vi inte hade uppsikt över bilens vänstra sida. Assistansskillarna trodde detsamma och då blev jag så ledsen. Varför då? Och de måste i så fall ha sett oss och sett att vi hade barn med oss. Och hur kan man då…?
Assistanskillarna hjälpte oss (nå, de tog bra betalt) att lyfta upp bilen tillräckligt för att sätta tillbaka hjulet med bultar från övriga hjul. Sen åkte vi långsamt hemåt genom bergen, ackompanjerande av ett hasande ljud från någon del som tagit stryk, men själva alldeles, alldeles hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar