Till skillnad från ryskan slipper den som vill lära sig bulgariska att böja verben efter diverse kasus. Å andra sidan har man tillräckligt att göra ändå, eftersom bulgariska verb sägs kunna anta 3000 olika former. Bland annat finns det nio grundtempus - svenskan har fem tror jag - inklusive ett som används när man berättar något som man själv har fått berättat för sig. I presens har verben dessutom två former, en som uttrycker regelbundenhet eller något oavslutat, en som uttrycker en enskild eller avslutad händelse. Imperativ böjs olika beroende på om man talar till en eller flera och beroende på om man vill att någon ska göra något (som att stänga dörren) eller att någon inte ska göra något (som att inte stänga dörren). Och så vidare.
Efter hundratals år av turkiskt (ottomanskt) styre hade bulgariskan nästan försvunnit på 1700- och 1800-talen. När den åter spreds under en period av nationell samling och kamp mot turkarna på 1800-talet skrevs en del närmast nationalromantiska böcker; mycket om kampen. Men i övrigt är det ont om äldre bulgarisk litteratur och först tror jag 2007 öppnade en bokaffär värd namnet i Sofia. Trots att det är ett språk som tycks som gjort för att berätta historier med.
Det vore schysst att ha familjeskäl till att lära sig ett språk som ryska, som ju har en till synes outsinlig litteraturskatt att ösa ur. Men med min takt bör jag nog nöja mig med att konstatera att det finns en hel del bulgariska barnberättelser från kommunisttiden som tycks värda att kämpa med.
Här är några ord som är bra att kunna:
Hej! - Zdrasti! / Zdravéi!
Hej då! - Ciao! / Dovízhdane!
Tack! - Mercí! / Blagodarjá!
Jag vill inte ha plastpåse. - Ne ískam plik/turubítchka.
Men jag VILL inte ha plastpåse! - No ne ÍSKAM plik/turubítchka!
Eller hur!? - Nalí!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar