Lyx som vi inte saknar

Den bulgariska yoghurten är precis lika god som det sägs. Man kan gräva i den med sked så att det blir en grop. Eller så kan man skaka den en stund och sen dricka upp den genom ett hål som man gör med tummen i locket (man får göra ett hål till för luften förstås). Är man törstig blandar man ut den med vatten och kanske salt så har man ayrán, om man lägger till gurka, vitlök, dill och valnötter har man godaste svala sommarsoppan taratór.

Det finns massor av yoghurtföretag och när man väl har smakat runt lite kan man hitta sina favoriter bland mer eller mindre sura, mer eller mindre feta. Dessutom kan man få en med ko på utsidan, och har man riktigt tur hittar man den rosa med ko på.

Lyx som vi saknar

(E) Vi saknar Löplabbet. Till och med Stadium saknar vi, i alla fall lite. Vi saknar att kunna gå till en sportaffär och köpa ändamålsenliga träningskläder och träningsskor. I Sofia är träningsartiklar lika med fashion, med funktion har de inte att göra.

Nog för att vi har gillat Löplabbet även tidigare. Men det är först nu som vi på allvar inser vilken förmån det är att inte bara ha pengar att handla för, utan att också ha möjlighet att handla funktionella kvalitetsvaror för dem. Det gäller inte bara träningsprylar.

Båda mina lilltår sticker ut från löparskorna och stötdämpningen finns kvar mest som ett minne. Dags för nya. Jag laddade vid internet, läste på om modeller som klarar mina ankfotsformade fötter och ömtåliga knän, antecknade många alternativ eftersom jag gissade att utbudet är litet. La så en halv dag på att hitta en modell som jag kände igen överhuvudtaget eller som utstrålade någon slags kvalitet. Jag hittade en som klämde och en annan i herrstorlekar. Kom hem lätt desillusionerad och med ett par Adidas som inte finns med på en enda seriös eller halvseriös löparsida på nätet. Adidas har ungefär hundratusen procents marknadsandel på den bulgariska marknaden för "tränings"-kläder.

Det är i högsta grad ett lyxproblem att inte vilja träna i halvtaskiga skor eller i träningsoveraller som hänger som helkroppstyngder efter halva passet. Jag skäms som alls bryr mig, detta är min bikt. Och jag medger att det inte är så illa som på bilden - de dojorna har omkring 10 000 år på nacken. Men när vi är hemma igen, då kan Adidas inte längre räkna med att få del av min lyxiga köpkraft.

Sopig sopigare sopigast

Sofia har alltså problem med skräphanteringen. Inte främst med att det ligger skräp överallt och hänger plastpåsar i vartannat träd; det tunga problemet är att de gamla soptipparna är fulla och att det inte finns någon modern sophanteringsanläggning. EU har krävt att man bygger en sådan, men planerna skjuts på framtiden.

Så skräpfrågan dyker upp rätt ofta i tidningarna och sofiaborna antingen skämtar vilt om den, morrar åt politikerna eller rycker indignerat på axlarna. Hälften av dem skulle ändå inte gå ett steg i onödan för att kasta sitt skräp i en papperskorg istället för på marken. Det senaste är att kontraktet med ett stort sophämtningsföretag gått ut vilket har skapat en viss oro i skarven mellan det gamla och det nya. Företaget i fråga, Novera, gick ut i strejk och hävdade att de inte har fått alla sina pengar. Borgmästare Boyko Borisov sa att det har de visst. Idag kallades Noveras chef till utfrågning och företaget har nu förbjudits att hämta soporna.

I våra krokar är det ungefär lika skräpigt som vanligt, men i Södra parken ligger det högar vid varje papperskorg som sedan sprids med vinden. Bilden är tagen nära Sofias centrum. Till dess att frågan är löst får ett antal mindre företag från andra orter ta hand om skräpet i de berörda stadsdelarna, man arbetar visst även nattetid. De får hjälp av anställda från Stadshuset att hitta rätt och har även uppbackning av ett antal interner, inlåsta för mindre brott, som har anlitats tillfälligt. Klart är att staden är skitig och att antingen Novera eller borgmästaren ljuger, liksom att den som ljuger sannolikt inte skäms ett dugg över det. Enligt Borisov är sopstrejken iscensatt av någon grupp som vill minska hans popularitet inför sommarens val.

Det var ju en maclura!

(E) I höstas skrev vi om ett mystiskt träd med tillhörande frukt som växer i Södra parken. Fast sen lärde jag mig av min kollega Jalle att man inte ska kalla det frukt om det inte går att äta. Hur som helst. Nikolays farfar löste gåtan!

...Jo...det växte nog ett sånt träd utanför min skola...jag tror att det var en maclura...

Respekt.

Wikipedia lär oss att macluran är släkt med mullbäret och att den på svenska verkar höra till citrusmullbärssläktet.

Räkna med Verle

Tjoho! Verle Gammelskog är räddad! Stiftelsen som jobbat så hårt för detta lyckades själva bara få ihop knappt hälften av de miljoner som skogen kostade. Men Ale kommun, Fältbiologerna och några andra drog ihop resten. Mycket mycket bra. Det finns en föreställning i och utanför Sverige om att vi är så bra på att bevara våra skogar, men det är inte helt sant. Många gamla skogar med höga naturvärden huggs ned och det nya som växer upp är ofta monokulturer där få andra växter och djur kan leva. Det som sägs om ansvarstagande och naturvård på de stora skogsföretagens hemsidor, Stora Ensos och Sveaskogs bland annat, är inte alltid det som faktiskt praktiseras ute på hyggena.

Det finns - ännu - många fler skogar som är väl värda att bevara för framtiden. Det går fortfarande att klicka för skogen via loggan uppe till höger.

Rösten Avramov

(E) Årets svenska bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen har operaanknytning. Detsamma kan i viss utsträckning sägas gälla Bulgariens bidrag som framförs av Krasimir Avramov och som händelsevis kallas Rösten. Smeknamnet bör ha att göra med hans förkärlek för falsettsång i operatappning. Men flera bulgariska musiker har bett honom att inte ställa upp eftersom han sjunger så erbarmligt dåligt att det blir pinsamt för landet. Rösten kontrar med att han tror på sig själv. Jag kollade in videon på You Tube och förstod först inte vad bråket handlade om, kanske att det låter för feminint? Eller att ringbrynjan är lite fjantig? Liveinspelningen från själva tävlingen gav bättre besked och om det låter likadant i Moskva kommer jag att känna vissa sympatier för alla de bulgarer som skäms. Här kan man lyssna på den officiella videoversionen, en bugning åt de tekniker som kan konsten att tonfixa. (Alternativt bannor? Det är ju fult att luras.)

Miss Bulgaria 2009

Får Miss World-kandidater verkligen ha plastbröst och plastläppar?

Grannar

(N) Vi har trevliga grannar, men man kan inte säga detsamma om mina föräldrars grannar. Mamma och pappa bor i England men för ett par år sedan köpte de en sprillans ny lägenhet i ett numera färdigbyggt hus här i Sofia. Eftersom de bor här endast sporadiskt så tar inte deras grannar hänsyn till dem. I somras fick pappa t.ex. inte parkera sin bil på parkeringen bakom huset; företaget som hyr nedersta våningen har lagt beslag på den parkeringsyta som mina föräldrar äger enligt kontrakt. Lyckligtvis kan de också parkera i sitt garage, så de orkade inte bråka.

Dock finns det gränser för vad man som lägenhetsägare kan stå ut med. När Ruben och jag skulle titta till lägenheten idag blev vi stoppade av en helt ny vägg med tillhörande låst dörr. Alltså, den del av trapphuset som leder till mina föräldrars lägenhet och den närmaste grannen var avspärrad. Varken mina föräldrar eller jag var informerade, jag saknade nyckel och grannen var inte hemma. Det gick helt enkelt inte att komma in!

Vad gör man? Jag är fortfarande förbluffad. Allt, och jag menar verkligen ALLT, verkar vara möjligt i Bulgarien. Efter viss efterforskning visade det sig att det var just grannen i fråga som hade installerat dörren. Vicevärden påstår att han inte var informerad, medan grannen tvärtom hävdar att vicevärden hade gett sin tillåtelse. Efter att senare ha pratat med grannfrun förstår jag följande: a) hon tycker att de har gjort mina föräldrar en stor tjänst (när de har fått en nyckelkopia är de ju säkrare för inbrott), b) hon har ingen förståelse för att en låst dörr som endast kan låsas upp med nyckel kan utgöra fara vid ev. brand, och c) hon tycker att jag är småaktig som kräver att den nya väggen ska ner.

Vilka människor det finns! Min enda tröst är att jag för en gångs skull kan få ondgöra mig över någon som INTE är bulgar: grannen är nämligen grek.

Här skapas lycka

Tänk dig att du lämnar ditt land tillsammans med dina barn. Barnen växer upp och integreras i det nya landet. Ett av dem gifter sig och skaffar egna barn som naturligt nog inte känner din kultur eller talar ditt språk. Brutet prat och kulturkrockar som ett pärlband, det går ändå. Själv har du flyttat till ett tredje land och träffar inte ens barnbarnen särskilt ofta längre; de få tillfällena blir särskilt dyrbara. Men så flyttar ditt barn och barnbarnen till ditt hemland, om än bara för ett år. Du pratar med dem på telefon ibland, först på deras språk. Så småningom kan du prata ditt eget språk och de lyssnar, men är tysta. När halva året har gått ringer det och du svarar och det är dina barnbarn - du kan se dem på skärmen - och de pratar med dig på ditt allra egnaste språk och de pratar flytande och länge och de är glada och sprudlande och berättar om skidturer på Vitusha och sopa topcheta och parzalkata i Yozhnia Park.

Det är just det som händer på bilderna här. I andra änden av skype-linjen - i sydöstra England - sitter en farmor och en farfar som när ungarna har kilat iväg har väldigt svårt att hålla tårarna borta.

Sunny Beach i moln

De svenska charterbokningarna till bulgariska svarta havskusten i sommar har enligt DN minskat med över hälften jämfört med förra året. Delvis på grund av den dyra euron, delvis på grund av negativa recensioner.

Bra!

Åk till Bulgarien för att vandra i berg med sol på huvudet, för att se fantastiska skogar, för att äta banitsa och yoghurt, lyssna på folkmusik, dechiffrera bokstäver och hälsa god dag på buttra men gästvänliga bulgarer. Men åk inte till den bulgariska svarta havskusten för den suger! Numera.

Nästan samtliga orter är mer eller mindre överexploaterade, med fulfula små och stora hotellkomplex där knappt ett grässtrå har sparats; det mesta är sannolikt byggt med maffiapengar och det är förmodligen bara en tidsfråga innan vatten- och avloppssystemen brakar samman. Svarta havet är nästan tomt på fisk och det finns mycket lite att se och göra utanför själva strandpromenaderna. Undantagen är gamla stan i Nessebar (som sägs vara smockfull av turister) och gamla stan i Sozopol (som kan rekommenderas). De få - och mycket värdefulla - naturområden som har sparats är infekterade av konflikter mellan investerare/lokalpolitiker och naturvänner/EU.

De fulfula hotellkomplexen kommer knappast att rivas, naturområdena kommer knappast att återställas, fisken kommer väl inte tillbaka. Men om det blir uppenbart att turisterna ratar de bulgariska badorterna hejdas kanske utbyggnadstakten. Avstannar helt gör den säkert inte, för teorin om utbud och efterfrågan har uppmärksammats av mycket få bulgarer.

(Snälla, åk förresten inte heller till bulgariska skidorter vintertid - där bygger man hejdlöst in i naturreservaten, varenda kryphål i Natura 2000:s regelverk expanderas så gott det går.)

Donnornas dag

(E) Grattis i efterskott alla kvinnor ju! Med anledning av internationella kvinnodagen i söndags har Nomi och jag har blivit gratulerade från flera håll. Dagen uppmärksammades till och med i Stoynovskoto, "Trevlig helgdag!", varpå jag återgäldade hälsningen och förhoppningsvis såg ut som att jag visste vad det rörde sig om. Den enda kvinnan på Nikolays kontor bjöd i måndags på choklad.

Vi vet inte hur man ska tolka att man firar dagen marginellt mer i Bulgarien än i Sverige; förmodligen bara som att bulgarerna tycker mycket om att fira i all enkelhet (och att bjuda på choklad i synnerhet). Mars kallas kvinnomånaden. Inte bara för att den internationella kvinnodagen är i mars, utan för att mars omväxlande väder liknas vid kvinnors humör. Inte bara Baba Marta är alltså ombytlig; se där en föreställning som hade mött patrull hos svenska genusvetare. Å andra sidan skulle en svensk genusvetare, åtminstone en av den hårdare skolan, förmodligen få andnöd efter bara en kortare tids vistelse i Bulgarien, till exempel på ett genomsnittligt dagis eller framför en godtyckligt vald reklampelare.

Baba Rada, på bilden ovan, är förmodligen rätt ointresserad av genusvetenskap, hon har liksom annat att tänka på. Men på kvinnornas dag i söndags hoppas jag att hon fick en chokladbit.

Klipp klipp

(E) När jag ska beskära något i trädgården hemma i Huddinge brukar jag inleda arbetet med att drabbas av en lindrig sorts ångest. Det har då handlat om ett litet äppelträd, en liten vinbärsbuske eller vår häggmispelhäck som tycks bli tacksam vad jag än gör med den. När den lindriga ångesten är överspelad kan jag börja klippa.

I helgen insåg jag att jag hade ansvar för att beskära ett dussin kraftiga och inte särskilt välskötta vinrankor. Det är på något sätt lite extra heligt med vinrankor. Kanske bara för att de sällan odlas i sådana relativa mängder uppe i stockholmstrakten? Eller för att det vore helt omöjligt att äta middag ute sommartid, utan att få solsting, om vi inte hade dessa vinrankor? Jag inledde alltså arbetet med en sorts ångest som denna gång var snäppet mindre lindrig. Efter att ha cirklat runt rankorna några gånger och därefter aktivt förträngt uppdraget i några timmar kunde jag börja. Jag klippte pytteklipp en stund men blev mera vågad allteftersom jag insåg att det trots allt kändes ungefär som med häggmispeln. Man kollar in en knopp som ser ut att vara väldigt sugen på att sticka iväg åt typ rätt håll och så klipper man där.

Del av beskärningsprojektet - före

Så jag klippte och friserade en väldigt lång stund och tänkte att vad ska man med professionella trädgårdsmästare när man har mig?

När jag så hade ett yttigt litet hörn kvar hände det sig att åsnan Marcos husse kom förbi. Han frågade Vet du hur man gör? Nä sa jag. Varpå han klev in, håvade upp en sekatör ur fickan och gick loss på liksom ett annat sätt än det sätt som jag hade gjort det på. Samt kommenterade att det var lite tidigt på säsongen givet att de hade snö upp över knäna tills för en vecka sen.

Samma del av beskärningsprojektet - efter

Nu ber jag till Stoynovskotos vinrankegudar att de ska vara mig nådiga samt att våra grannar inte ska behöva skratta sig fördärvade över resultatet. De har redan behövt bekymra sig över att vi inte tog hand om alla våra äpplen i höstas (och gjorde sprit av dem alltså). Och det kan ju räcka för ett tag.

Fast risk finns för att det blir ännu mer sånt bekymmer eftersom Nikolay samtidigt passade på att utsätta fem äppelträd för chockterapi. De var egentligen fördärvade redan innan, men på ett för trakten accepterat sätt. Stoynovskotoborna må veta hur man beskär vinrankor, men att beskära fruktträd, det kan de ICKE.

En trevlig prick

Sofias borgmästare Boyko Borisov tycks ständigt vilja överträffa sig själv med att släppa uttalanden som får en att baxna. För någon månad sedan var han i Chicago och talade inför ditflyttade bulgarer. Han ska då ha sagt att Bulgariens största problem är dess "dåliga mänskliga material" och syftat på landets romer, turkbulgarer och - kanske allra märkligast - pensionärer. När uttalandet ledde till rubriker i media menade han att reportrarna borde intressera sig för hans "frukost" med Barack Obama och hans andra viktiga (nästan-)möten i Chicago istället.

En tid efter det förolämpade han makedonierna genom att hävda att Bulgarien kommer att ta över deras ekonomi och skyllde kort därefter Sofias dåliga vägunderhåll på det nationella transportministeriet. När han kritiserades för den sedan länge olösta sopfrågan i staden menade han att det finns värre problem att ta itu med och - igen - att media borde fokusera på hans frukost med Obama.

Bulgarerna går till val i sommar och enligt den senaste opinionsundersökningen blir Borisovs parti GERB det största med 26 % av rösterna. Vilket innebär att denne trivselman sannolikt skulle bli Bulgariens premiärminister om det vore val i dag. Också det får oss att baxna.

Men killen på bilden är förstås inte Boyko, utan Ruben. För när man tittar på honom blir man genast gladare igen.

Förr

(N) Bulgarien har förändrats en hel del sedan jag var liten. När jag var liten fanns:

- en telefonnummer som man kunde ringa för att få lyssna på sagor dygnet runt,

- lastbilar med vattencistern som spolade gatorna rena med hjälp av två munstycken,

- lekplatser mellan höghusen där barn och vuxna lekte resp. skvallrade till sent på kvällen under sommarhalvåret (som förresten var/är just ett halvår och inte mindre...),

- pionjärläger (= sommarkollon) vid Svarta Havet och uppe i bergen,

- pionjärklubbar som ordnade utflykter, lek och gratis biobesök under skolloven.

Jag och mina kompisar fick i princip aldrig leka inne. Folk bodde trångt och barnen hade inte lika många leksaker som idag. Och det var underbart! Vi lekte kurragömma och blåsrörskrig och klättrade i träd. Blåsrören tog vi från antennerna på hustaket. Jag bodde i höghus 251, eller block 251 som det heter på bulgariska: 8 våningar och 8 ingångar, med tre lägenheter på varje våning. Vi killar från block 251 spelade ofta fotboll med dem från block 248 på söndagarna. Det handlade om två lag med 20-25 spelare var, trångt på plan med andra ord. Mitt dagis hade nummer 7 och skolan - nummer 73. Just nu bor vi i block 250 och Betkata (farmor) bor i 237. Morfar bor i 329, men i en annan stadsdel. Mitt nummer i klassen var 17; man gick i bokstavsordning efter förnamn, och när kamraten (= fröken) ropade ut mitt nummer visste jag att det var dags för läxförhör.

Söder om vår stadsdel låg fält och små skrutthus. På sensommaren brukade vi palla majs, men ibland såddes bara vete. (Rått vete går att tugga innan det är helt moget och blir som en saftig gegga i munnen, men majs slår högre.) Fälten är borta. Där ligger nu brackiga skrytbyggen. Mellan dem finns inga lekplatser - leriga (eller i bästa fall asfalterade) bilparkeringar verkar slå högre.

Jag tror att jag hade en bättre barndom än de flesta bulgariska barn av idag. Jag fick gå själv till dagis när jag var 5, och ingen har någonsin lämnat eller hämtat mig till/från skolan. Vi cyklade runt hela Sofia när vi var i 10-årsåldern.

De flesta av oss barn förstod naturligtvis inte att vi levde under en auktoritär regim. Så här i efterhand kan jag egentligen bara komma på några saker som var skumma: När vi gick i tvåan fick alla i klassen blåa halsdukar och vi blev därmed "chavdárcheta", alltså den lägsta rangen av goda kommunistmedborgare. Förutom antagningsceremonin hände inget mer. I femman (tror jag) fick vi röda halsdukar och blev pionjärer. Fortfarande ingen hjärntvätt, men däremot hade vi klassmöten där vi diskuterade praktiska saker. Jag hann aldrig gå åttan i Bulgarien, men har förstått att det var då, när man gick med i komsomól-organisationen, som partiet kom med i bilden på allvar.

I dagens Bulgarien hålls barnen för det allra mesta inne. Föräldrar, dagis- och skolpersonal verkar ha kommit överens om att barn mår bäst så. Kanske är det därför som ingen bryr sig om att städa bort allt glassplitter och annat skräp i de lekparker som finns kvar mellan husen.

Grattis Bulgarien!

Idag är det Bulgariens nationaldag, man firar sin självständighet. Den 3 mars 1878 skrevs nämligen ett fördrag under i San Stefano - en kustort i närheten av Istanbul som idag heter Yeşilköy - enligt vilket Bulgarien som stat skulle vara ett faktum. En seger efter knappt 500 år under turkiskt styre, under vilka bulgarernas språk och kultur höll på att lösas upp och försvinna, och efter en lång och mycket blodig frihetskamp.

Fast det var ett himla stort Bulgarien som föreslogs. Eftersom Tyskland och de andra starka staterna i Väst var rädda för att den nya nationen skulle bli en onödigt stark frände till Ryssland skrev man aldrig under det ursprungliga fördraget, utan reviderade det i Berlin senare samma år. Enligt den nya versionen krymptes de tidigare föreslagna gränserna avsevärt. Följaktligen förlorade det nya Bulgarien det som i dag är Makedonien, liksom mindre delar av nuvarande Rumänien, Serbien, Grekland och Turkiet. Makedonien anses fortfarande av många bulgarer vara stulet från dem.

Norra halvan av det som var kvar blev i princip självständig och döptes till Furstendömet Bulgarien (Principality of Bulgaria), till furste valdes en stackars 26-årig släkting till ryske tsaren Alexander II, lilla Sofia utnämndes till huvudstad. Den södra halvan fick istället bli en självständig ottomansk (turkisk) provins med namnet Östra Rumelien. Först 1908 monterades de båda delarna ihop och blev gränsmässigt det Bulgarien vi känner idag.

Morfar Mincho ringde i går kväll och uppmanade oss att titta på en fantastisk film på teve - en fantastiskt patriotisk gammal film om de svåra åren och slagen före självständigheten. Jag tror att vi var kloka som inte följde hans råd om att hålla barnen vakna med anledning av detta tillfälle.

Idag ska det läggas statsmässiga kransar vid olika monument och nationalsången, Mila rodino (Kära fosterland), ska sjungas. Den handlar naturligtvis om bergen, Donau och solen, och om vilket fantastiskt ställe Bulgarien är. Allteftersom kommunismen kom och gick la man till/drog ifrån verser som inkluderade Sovjets skönhet. På YouTube kan man höra den så där riktigt patriotiskt, alternativt framförd av en amerikansk snubbe i svart skinnstass:

Ett fyrfaldigt leve för Bulgarien!

Så mycket man kan sova

Vi sover mer här än hemma i Huddinge, lägger oss väl ungefär samtidigt men går upp först vid sju, ofta senare på helgerna. Stressar tveklöst mindre under dagarna, jag ligger vaken mindre. Ändå har vi åtminstone under vintern varit riktigt trötta när vi lagt oss och rätt mosiga när vi vaknat. Är vi sjuka på något vis?

Nä förmodligen tvärtom? För till skillnad från under ekorrhjulslivet har vi hittills varit febriga, magsjuka och allmänt skruttiga mycket lite och när jag tänker efter överfalls jag inte av nära-somnings-upplevelser efter lunch. Inte ser vi särskilt glåmiga ut heller (bara något lönnfeta). Vi har förstås inte utsatts för lika många virusbanditer som vanligt och vi har fått mer sol. Men här kan vi dessutom tillåta oss att leva efter årstiderna och sova mer under de förhållandevis mörka månaderna.

Det är nog inte så konstigt att vi trots allt har varit kvällströtta och morgonmosiga. Vi bör kanske istället fråga oss vad som händer med oss på lång sikt (för på kort sikt är det alldeles tydligt) när vi sover så där lite som vi gör hemma.