Tänk dig att du lämnar ditt land tillsammans med dina barn. Barnen växer upp och integreras i det nya landet. Ett av dem gifter sig och skaffar egna barn som naturligt nog inte känner din kultur eller talar ditt språk. Brutet prat och kulturkrockar som ett pärlband, det går ändå. Själv har du flyttat till ett tredje land och träffar inte ens barnbarnen särskilt ofta längre; de få tillfällena blir särskilt dyrbara. Men så flyttar ditt barn och barnbarnen till ditt hemland, om än bara för ett år. Du pratar med dem på telefon ibland, först på deras språk. Så småningom kan du prata ditt eget språk och de lyssnar, men är tysta. När halva året har gått ringer det och du svarar och det är dina barnbarn - du kan se dem på skärmen - och de pratar med dig på ditt allra egnaste språk och de pratar flytande och länge och de är glada och sprudlande och berättar om skidturer på Vitusha och sopa topcheta och parzalkata i Yozhnia Park.
Det är just det som händer på bilderna här. I andra änden av skype-linjen - i sydöstra England - sitter en farmor och en farfar som när ungarna har kilat iväg har väldigt svårt att hålla tårarna borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar