Förr

(N) Bulgarien har förändrats en hel del sedan jag var liten. När jag var liten fanns:

- en telefonnummer som man kunde ringa för att få lyssna på sagor dygnet runt,

- lastbilar med vattencistern som spolade gatorna rena med hjälp av två munstycken,

- lekplatser mellan höghusen där barn och vuxna lekte resp. skvallrade till sent på kvällen under sommarhalvåret (som förresten var/är just ett halvår och inte mindre...),

- pionjärläger (= sommarkollon) vid Svarta Havet och uppe i bergen,

- pionjärklubbar som ordnade utflykter, lek och gratis biobesök under skolloven.

Jag och mina kompisar fick i princip aldrig leka inne. Folk bodde trångt och barnen hade inte lika många leksaker som idag. Och det var underbart! Vi lekte kurragömma och blåsrörskrig och klättrade i träd. Blåsrören tog vi från antennerna på hustaket. Jag bodde i höghus 251, eller block 251 som det heter på bulgariska: 8 våningar och 8 ingångar, med tre lägenheter på varje våning. Vi killar från block 251 spelade ofta fotboll med dem från block 248 på söndagarna. Det handlade om två lag med 20-25 spelare var, trångt på plan med andra ord. Mitt dagis hade nummer 7 och skolan - nummer 73. Just nu bor vi i block 250 och Betkata (farmor) bor i 237. Morfar bor i 329, men i en annan stadsdel. Mitt nummer i klassen var 17; man gick i bokstavsordning efter förnamn, och när kamraten (= fröken) ropade ut mitt nummer visste jag att det var dags för läxförhör.

Söder om vår stadsdel låg fält och små skrutthus. På sensommaren brukade vi palla majs, men ibland såddes bara vete. (Rått vete går att tugga innan det är helt moget och blir som en saftig gegga i munnen, men majs slår högre.) Fälten är borta. Där ligger nu brackiga skrytbyggen. Mellan dem finns inga lekplatser - leriga (eller i bästa fall asfalterade) bilparkeringar verkar slå högre.

Jag tror att jag hade en bättre barndom än de flesta bulgariska barn av idag. Jag fick gå själv till dagis när jag var 5, och ingen har någonsin lämnat eller hämtat mig till/från skolan. Vi cyklade runt hela Sofia när vi var i 10-årsåldern.

De flesta av oss barn förstod naturligtvis inte att vi levde under en auktoritär regim. Så här i efterhand kan jag egentligen bara komma på några saker som var skumma: När vi gick i tvåan fick alla i klassen blåa halsdukar och vi blev därmed "chavdárcheta", alltså den lägsta rangen av goda kommunistmedborgare. Förutom antagningsceremonin hände inget mer. I femman (tror jag) fick vi röda halsdukar och blev pionjärer. Fortfarande ingen hjärntvätt, men däremot hade vi klassmöten där vi diskuterade praktiska saker. Jag hann aldrig gå åttan i Bulgarien, men har förstått att det var då, när man gick med i komsomól-organisationen, som partiet kom med i bilden på allvar.

I dagens Bulgarien hålls barnen för det allra mesta inne. Föräldrar, dagis- och skolpersonal verkar ha kommit överens om att barn mår bäst så. Kanske är det därför som ingen bryr sig om att städa bort allt glassplitter och annat skräp i de lekparker som finns kvar mellan husen.