Stockholm i mitt hjärta typ

(E) Jag for till Stockholm. Förvirrade mig under mellanlandningen i Wien på väg tillbaka till Sofia, konstigt att åka hem igen fast bort, samtidigt. Hann dock tänka på lite annat.

Att jag nästan fällde en tår när Lill Lindfors hälsade välkommen från högtalaren på Arlanda Express, FAST jag tycker att de där kändishälsningarna är rätt töntiga.

Att barnen i Stockholm har vettiga vinterkläder. Att det går att hitta vettiga vinterkläder i affärerna. Och regnkläder - Nomi kommer att väcka uppmärksamhet i sina nya gula. Och träningskläder.

Att andelen kvinnor på stilettklackar vid isigt väglag är avgjort lägre i Stockholm än i Sofia.

Att detsamma gäller andelen män i rakt skurna, svarta skinnjackor med ölmage och skäggstubb. (De är i och för sig rätt många i Stockholm också, fast då brukar ölmagarna vara mindre.)

Att man däremot hör så många fler språk på tunnelbanan i Stockholm! I Sofia är det bulgariska, enstaka engelska uttalanden och så ungarna och jag som skapar förbrylling med vårt snickesnackande på spårvagnen.

Att solen inte ens var i närheten av titta förbi en endaste gång, ja att rena ihågkomsten av den stockholmska vinterns långhet och gråhet liksom trycker ned en litegrann mot marken. (Tur då att man inte har stilettklackar.)

Att det än så länge måste vara lättare att känna sig lyckad i Sofia än i Stockholm, givet inkomstnivån. Har du pengar i Sofia köper du dyrt, gärna brackigt. I Stockholm räcker inte riktigt det, eller hur? Utom kanske för överklassen? Runt varje stockholmshörn finns numera en butik fylld av ändlösa rader originella, närproducerade eller fair trade-ade, hantverkade, högkvalitativa och designade köksredskap, sparkdräkter, surdegsbröd, lampor, mössor och allsköns ting. Det är ofta vackert, roligt, man (jag) blir glad av det, jag vurmar för både närproducerat och fair trade-at. Men det kräver onekligen en del tid, engagemang och god smak att välja just de originella (osv.) köksredskap (osv.) som passar in på den lyckade medelklass-och-lagom-intellektuella individ/familj som man kanske helst vill vara?

Att jag kände mig så välkomnad och ompysslad av alla jag träffade, både släkt, vänner och kollegor. Inte minst av en moster av allra finaste slag. Tusen, tusen tack!

Effektiv primärvård

(N) Som en blixt från klar himmel fick Nomi hög feber igår natt. När jag la henne vid nio var hon som vanligt, men runt elva hörde jag henne stånka - 39,2 grader. Natten gick bra och på morgonen var hon pigg och hade runt 38.

Men vid lunchtid idag gick det undan. Helt plötsligt hade hon 39,8 och var ganska medtagen. (Hon pekade på sitt ben och sa, bl.a., att där fanns ett rosa rör. Men det räckte tydligen inte!?) Jag tänkte att jag inte vill vara med om detta på natten utan att veta att det inte är något allvarligt, så jag googlade en privat klinik i närheten. Efter ett telefonsamtal fick jag veta att det visst går att undersöka Nomi där, trots att vi inte har gått igenom den tidsödande proceduren med att skaffa tillfälliga personnummer åt barnen. Dessutom var det ingen kö!

Väl på den fräscha kliniken fick jag sätta mig utanför ett mottagningsrum. Efter fem minuter kom en proffsig och erfaren läkare som direkt fick Nomis förtroende. Undersökningen tog max tio minuter och vi fick sedan lämna in medhavt urinprov. (Nomi skrämde oss med njurbäckeninflammation när hon var mindre...) Ner till labbet, upp till receptionen för att betala SEK 25 för urinprovet, ta varsin smörgås och aprikosjos och invänta resultatet. Som var klart på 20 minuter!

Läkarens diagnos: Nomi har en virusinfektion i de övre luftvägarna. Ingen fara med andra ord. Van som jag börjar bli vid den svarta ekonomin här frågade jag läkaren (på tu man hand) vad jag är skyldig.

- Men ni fick ju en lapp av mig? Det är bara att betala i receptionen!

Hela besöket, inklusive urinprov, gick på ca SEK 175 och tog ungefär en halvtimme. Från det att jag satte mig framför datorn för att kolla upp kliniken tills jag satt hos läkaren tog det också en halvtimme, inklusive påklädning av två barn, packning av en väska (hade förberett mig på ett långt besök) och en felkörning. Och bland dessa 175 kronor fanns inte en enda bulgarisk skattekrona!

En liten reflektion: Varför känns detta lyxigt? Borde det inte vara en självklarhet även för Sverige? Priset skulle ju kunna vara detsamma, fast skattefinansierat. (Jag vet, svenska läkare administrerar en massa och landstingen är enorma apparat; men måste det vara så?)

Otäck SUV-ägare

(N) Elisabet är i Sverige och eftersom jag är ensam med barnen här försöker jag hålla låg profil när jag är ute och promenerar. (Obotlig moralist som jag är försöker jag annars ibland säga till folk när jag tycker att de gör något dumt.) På väg från dagis idag kunde jag dock inte hålla mig. En 40-årig man i en Audi Q9 (= onödigt stor SUV) hade parkerat på en trottoar. Bredvid honom, på gatan, stod en Lada kombi 2104 el. 2007 (= Fiat från 1960-talet), som SUV-ägaren tyckte stod i vägen när han skulle köra iväg. Jag såg först att han bråkade på någon i lilleputtbilen och tänkte inte mer på det, men när jag närmade mig blev jag lite förvånad över att han skrek åt någon i baksätet i stället för åt föraren. Det visade sig att han skällde på en rädd liten pojke i 6-årsåldern som satt ensam i bilen! Känner mig fortfarande ledsen och upprörd när jag tänker på detta.

Jag var inte så kaxig som jag hade velat, barnen har ju som sagt bara mig här just nu. (Män i dyra nya SUV-ar i Bulgarien har sällan tjänat ihop sina pengar på laglig väg och jag vill hur som helst inte bråka med en maffioso.) I stället förklarade jag lugnt för mannen att 1) det är förbjudet att parkera på trottoaren, 2) han har en jeep*, så han kan ju ta sig ner för trottoarkanten på samma sätt som han körde upp, och 3) hur som helst är det inte pojkens fel att hans pappa har ställt Ladan där. Otroligt nog fortsatte puckot bråka och påstå att hans bil skulle ta skada av trottoarkanten! Jag har också jeep, sa jag då lugnande, och förklarade att kanten inte är någon match för Q9-an. Att jag låtsades vara på samma sida som han (i och med att jag också har jeep!) lugnade ner honom lite; jag börjar lära mig bulgarernas psyke så sakteligen. Jag stannade kvar tills mannen hade åkt och frågade pojken hur det var. Han log tacksamt men sa inget. Och jag blev ännu ledsnare när jag såg att pojken var rom.

*jeep kan i Bulgarien betyda såväl SUV som terrängfordon med lågväxel och allt

Koprívshtitsa

Vackert ställe, Koprívshtitsa, med välbevarade hus där en del har gjorts om till muséer. Magnifikt hantverk, både i hus och interiörer, lagom slingriga vägar och böljande berg. Rekommenderas.

Host, harkel

Gasen närmar sig åter Bulgarien och krisen är över säger energiministern. Fast det dröjer några dagar innan värmebolagen hinner byta tillbaka från olja till gas, och några kommer visst att fortsätta med oljan eftersom det lönar sig bättre för dem.

Det hurrar vi inte för. Vi har inte frusit inomhus dessa dagar, jag tvivlar på att särskilt många bulgarer gjort det. Men luften här i Sofia är genomusel, det ligger ett dis över stan och det känns ofta i halsen när vi är ute.

Partikelnivån i innerstan ligger tydligen runt 200 µg/m³och enligt Miljödepartementet innebär det att man inte överskrider normen. Men vänta nu, enligt EU:s miljökvalitetsnormer ska dygnsmedelvärdet inte överskrida 50 µg/m³ mer än 35 dygn per år. Årsmedelvärdet bör inte överstiga 40 µg/m³ per år - gränsvärden som kommer att sänkas ytterligare nästa årsskifte. Kortvarig exponering för så höga partikelhalter som 200 µg/m³ kan leda till andningssymptom och försämringar av lungfunktionen, ökad medicinering och fler akutbesök på sjukhus för astmatiker, fler sjukhusintagningar och dödsfall p.g.a. lungsjukdomar och lunginflammation. Bland annat. Långvarig exponering kan förutom detta leda till permanenta lungförändringar och lungcancer.

Generös eldning med kol, olja och gas, en växande bilpark, ingen bilprovning (inga katalysatorer), inga motverkande åtgärder överhuvudtaget, tomgångskörning till synes satt i system. Det är inte så konstigt att det är så. Men vad menar Miljödepartementet med att halterna inte överstiger normen? Jo, att det inte är värre än förra året.

Som på andra håll i världen har man hittat receptet för minsta möjliga besvär: Om du inte orkar bry dig, vissla och låtsas som ingenting.

Svensk Likriktning

Den svenska skolan är fullproppad av fina värderingar och vettighet på olika sätt, säkert är den bättre än den bulgariska där mycket än idag handlar om korvstoppning. Men idag gör den mig ARG. Jag kan nämligen inte förstå varför barn i Sverige inte kan få utvecklas i sin egen takt, utan bara i SAMMA takt!

Ruben är på god väg att lära sig läsa och skriva på både bulgariska och svenska, för honom fungerar det här dagisåret som ett förskoleår. Storbarnen har nu flyttat till avskilda lokaler och har en "riktig" fröken, de tränar bulgariska, matematik, engelska och annat som i skolan fast anpassat för 5-6-åringar (fast det bulgar-engelska uttal han kommer hem med är rätt läskigt). Hans fröken sa redan i höstas att han är skolmogen.

Under förskoleåret i Sverige ligger fokus i inlärningen på att barnen ska lära sig att läsa och skriva sitt namn och förstå att det går att läsa ord och lära sig åt vilket håll man läser. Det har Ruben kunnat sen han var fyra. Så jag ringde vår tilltänkta skola och frågade hur de gör med barn som Ruben (det lär ju finnas fler). Svaret löd Ingenting. Det vill säga att han får följa med i undervisningen som de andra. Personen jag pratade med sa många vackra ord om Gruppen och Livskunskap och Möjligheter i undervisningen och om hur omtyckt undervisningen är. Det tror jag gärna på. Men om det betyder att Ruben och några till ska sitta i ett helt år och vänta på att alla hamnar på samma nivå gör det mig alldeles vansinnig.

Demonstrationskompott

(N) För ett par dagar sedan demonstrerade en brokig skara på mellan 1000 och 1500 personer utanför parlamentet i Sofia. Ingen vet riktigt varför, förutom att de är missnöjda med politikerna som styr landet och vill ha ny regering. Den största gruppen var studenter som var där i samband med att parlamentet skulle diskutera en ny lag som gäller Studentstaden, alltså campus, i Sofia. Ingen journalist brydde sig förstås om att sammanfatta vad lagen skulle handla om, och varför parlamentet och inte kommunpolitikerna diskuterar en så pass lokal fråga. Studenterna var i alla fall missnöjda med att campus inte är campus längre; de vill inte ha privatägda discon på området, för de menar att de alstrar kriminalitet och narkotikahandel.

Förutom studenterna demonstrerade tydligen jordbrukare (alt. mjölkbönder) och miljöaktivister, men ingen har en aning om vad deras protester handlade om, för dessa grupper var helt enkelt mindre intressanta att rapportera om. Däremot fanns en grupp som både hördes och kändes:


Den bestod av fotbollshuliganer som, precis som i Sverige, aldrig missar ett tillfälle att få slåss samt av folk som inte ens använde fotbollen som ursäkt. En polis och en demonstrant blev skadade och ett parlamentsfönster krossat, inte så blodigt med andra ord. När jag tränade på gymmet på kvällen fanns där tre spinkiga killar i 15-16-årsåldern, som skröt inför ett muskelberg om att de hade varit med i demonstrationerna. De höll på Levski, ett av de två stora fotbollsklubbarna i Sofia (jag höll på det andra när jag var liten, CSKA), men jag hörde förstås inte ett ord om politik.

Många olika grupper är alltså missnöjda med regeringen och vill ha nyval, men det sägs sällan eller aldrig något om vad man vill ha istället. Inga konkreta förslag framförs, inte ens av oppositionen. Bulgarisk politik verkar mest gå ut på pajkastning.

Det blir förresten inte något nyval, den här gången.

Stóynovskoto, del 2

Byarna häromkring har alltid varit fattiga – det sägs att brödet förr värderades till sin vikt i guld – men bär på stolta minnen från de tider då bergen rymde många av de frihetskämpar som förde en tidvis fruktlös kamp mot turkarna; dagens Bulgarien var i 500 år en del av det ottomanska väldet.

Som mest bodde omkring 475 personer i Stóynovskoto. Numera utgör byns året runt-invånare en snarast pittoresk samling på inalles 65 personer. Två är tonåringar, inga är barn, ett fåtal lönearbetar. Flest är baborna (baba betyder tant eller mormor/farmor), som krumma, skrynkliga och mer eller mindre tandlösa vallar sina kor, får eller getter och bär jättelass av gräs och kvistar till förbannelse, iklädda samma yllestrumpor och gummiskor oavsett väder.


Själva känner de sig knappast särskilt pittoreska. Stóynovskoto, som de känner det, är döende. Deras barn och barnbarn vill inte veta av det slitsamma bylivet utan dyker som mest upp soliga helger, med bilarna fyllda av kött och öl som de dukar upp på plastbord vid floden, musik från bilstereon och plastskräp i gräset, sen tillbaka till civilisationen.


Vi har förälskat oss i Stóynovskoto och dess omgivningar, om än med blandade känslor. Vi är tacksamma över att slippa försörja oss på babornas villkor och att slippa genomleva vintrarna då vägarna fylls igen av snö. Eller snarare, vi hade väl inte haft en suck. Vi är oändligt irriterade över de sommarboende och de grillande helggästerna som använder detta lilla paradis till sophink. Brorsan till borgmästaren i Chérni Ósam dumpade i somras ett lass byggskräp vid badplatsen, vilken baba vågar och orkar protestera?

Vi ställer oss undrande till hur invånarna – liksom potentiella turister – ska kunna förstå vad de är som de förväntas bevara, när information om bygden och vandringslederna knappt existerar och när man i princip måste muta vakterna för att komma in i nationalparken ens till fots. Slutligen undrar vi förstås vad som händer när klimatet slår bakut och vattnet inte räcker till. I år var det torrt. Löven gulnade en månad tidigare än vanligt.

Stóynovskoto, del 1

Vi har ett hus i Balkanbergen, på bulgariska Stára Planiná. Det ligger smack mitt i Bulgarien, tre timmars bilväg från huvudstaden Sofia (en av timmarna går åt till att ta sig ut från stan; Sofia behöver trängselavgifter). Man passerar så småningom Troyán, en rätt sömnig stad med 30 000 själar och diverse mindre industrier. Därefter söderut in bland bergen, genom lilla byn Chérni Ósam och så långt att vägen hinner bli riktigt dålig. Det tar inte så lång tid. Byn heter alltså Stóynovskoto (det tog mig en månad att riktigt lära mig det efter att vi köpt huset) och hör till Chérni Ósam. Det är tur, för i Stóynovskoto finns blott en affär med sparsamt utbud och tillhörande servering som erbjuder öl, sprit samt pommes frites och grillade biffar till den som orkar tjata tillräckligt länge.


Det är en vacker plats! Bergen är kulliga och skogbeklädda och bäddar lätt in en naturromantiker i behaglighet. Stóynovskoto gränsar till Central Balkan National Park och naturreservatet Sténeto, nyligen upphöjt till Natura 2000-område. Här bedrivs också skogsbruk, en del helt säkert illegalt för vi hör ibland lastbilar nattetid. På sluttningarna växer en del gran, men framför allt är det lövskog. Balkanbergen rymmer några av Europas största bokskogar, dessutom finns en hel del lind, ask, avenbok, hassel, valnöt, aplar och plommonträd. Bergen och träden påverkar förstås klimatet; här är ständigt några grader svalare än på slätten.


Närmare samhällena är en del av marken grästäckt, betad sedan många år av får och getter som vallas fram och tillbaka varje sommardag. På 1950-talet var de mellan 12 och 15 tusen, numera ett mer blygsamt antal. I skogarna finns inte bara vildsvin, hjortar och räv, utan även gott om björn, men här hörs inga krav på att decimera beståndet även om tjuvjakt förmodligen förekommer.


De betande djuren samsas med planterade plommonträd, slivi, som utgör grunden för bulgarernas eget brännvin; rakía (fast rakía kan också vara gjort av vindruvor). Bland gräset och längs vägarna växer cikoria, johannesört, mynta, rödklint, prästkrage, högväxta vita tistlar, björnbär och allt möjligt annat. Bland blommorna fladdrar och surrar det, insektslivet är alldeles betagande för den som är lagd åt det hållet. Särskilt oändligt tycks antalet varianter av gräshoppor vara, nattetid avbytta av vårtbitare. Och genom alltihop flyter floden Cherni Ósam, som numera lever en blygsam tillvaro sedan vattnet från bergen letts i rör under marken ner till människorna på slätten. Det går i alla fall att bada där.

Gasljusning?

Senaste nytt är att gasen kan vara tillbaka inom några få dagar. Bulgarien har klarat sig förhållandevis bra på sina reserver. Några fabriker och skolor har stängt tillfälligt, spårvagnarna är kalla och på dagis har storbarnen flyttat in till småbarnen, men bara i kuststaden Bourgas är invånarna helt utan uppvärmning.

Vårt hus värms visst med olja nu. Vi har runt 16 grader hemma och varsin extra tröja, extra täcken på sängarna. Värmefläkten har vi bara behövt sätta på ett par kortare stunder. Men våra farhågor om det lokala krisbeteendet verkar stämma. Antalet elfel har ökat med 20 procent sen gasen försvann och i går kväll brann en elkabel i vårt hus p.g.a. för hög belastning. Vi har svårt att tro att en enda värmefläkt per lägenhet utöver det normala kan åstadkomma kabelbrand. Tyngre - eller numerärt större - artilleri har nog varit inblandat.

Ruben och Nomi har en väl fungerande idé om vad man kan göra. Man tar ett väldigt litet hus, kanske ett som man har fått av jultomten, och stoppar in i sitt stora hus. I det lilla lilla huset är det lättare att få upp värmen.

Mer om gasen

(E) Fjärrvärmen var bara borta ett tag, nu är elementen varma igen även om det inte verkar vara samma sprutt i dem som förut. Vi har 18 grader hemma, ingen köldknäpp precis (värmebölja i förhållande till senaste stugbesöket). Men av vad vi hör reagerar folk på samma sätt som Nikolay minns från vattenransoneringarna på 80-talet, då vattnet sattes på några få timmar per dygn: När det som ska ransoneras väl finns, då slösar man. När vattnet var på passade man på att tvätta sina balkonger, nu sätter man på alla värmekällor på max i väntan på att de, kanske, ska stängas av. Gamla släktingarna har uppmanat oss å det strängaste att dra upp elementen och sätta på värmefläkten "så att inte barnen fryser!!!". Men barnen fryser ju inte? "Vrid på ändå!"


Bulgariens president Georgi Parvanov (lite frusen på bilden ovan) har sagt att landet klarar sig 100 dagar på sina reserver, men det under förutsättning att man sparar. Men hur ska man få folk att spara? Man skulle kunna höja priset på de knappa reserver som nu finns, det hör till grundkursen i nationalekonomi, men det verkar inte förekomma i diskussionerna. Inte ens på längre sikt diskuteras effektivisering, utan istället att man måste utöka lagringsmöjligheterna och helst hitta någon annan väg för gasen.

Hoppsan

(N) Nu är vi utan fjärrvärme! Ukrainas och Rysslands gasgräl har nu blivit även Bulgariens bekymmer. Tursamt nog är det rätt varmt idag (strax under noll), men vår gamla betongbunker lär snart bli kall. Jag jobbar hemma idag eftersom kontoret brukar vara kallt även med heta element.

Förhoppningsvis är värmen endast avstängd under de varmaste timmarna på dygnet. Bulgarien har gasdepåer som räcker ett tag, men bara om folk är sparsamma. Något som bulgarer tyvärr är rätt kassa på... Så länge vi har el är det egentligen inga större bekymmer: vi har en varmluftsfläkt och varmvattenberedare för kriser som denna. Problemet är att vi inte är de enda som äger varmluftsfläkt och varmvattenberedare och att Bulgariens elförsörjning sedan EU-inträdet är stympat. Ett av villkoren för att få komma med i EU var att två av landets fyra kärnkraftsreaktorer stängdes av; de var för osäkra, ansåg man. Att kärnkraftsverket sedan de första kontrollerna har genomgått en ordentlig upprustning dög inte. Efter upprustningen uppfyller kärnkraftverket de strängaste internationella säkerhetskraven och det har inte förekommit några som helst incidenter. Min gissning är att om det som drabbat svenska kärnkraftverk de senaste året hände här skulle EU kräva att alla bulgariska reaktorer omedelbart stängdes av.

Enligt klausul 36 i avtalet för EU-inträde kan Bulgarien sätta igång reaktor 3 och 4 om det blir kris. När landet i går tog upp detta med EU var dock reaktionen nästan cynisk:

-Visst, vi kan diskutera detta med reaktor 3 och 4, men blanda inte ihop begreppen. Detta har inget att göra med gaskrisen!

Det är inte lätt att vara en andra klassens EU-medlem...

Boktips

(E) Inte särskilt många bulgariska böcker har översatts till engelska, men här är en som jag Verkligen kan rekommendera: Natural Novel av Georgi Gospodinov. Det är en roman om en man och hans skilsmässa, men en löst sammansatt och lite bisarr historia, inte alldeles lättsmält men inte heller tung och svår. Jag lånar gärna ut den när vi kommer hem.


Förresten, om någon springer på Wild Tales av Nikolai Haitov så kan jag via Nikolay rekommendera den också (och sen vill jag jättejättegärna låna!).

Informatio...nä

Picasso är i stan, eller i alla fall en del av hans verk. Utställningen hade premiär för ett par veckor sen och vi var riktigt sugna på att gå - det skulle dessutom bli vårt första besök på Nationella muséet för utländsk konst. Enligt hemsidan var det öppet igår fredag. Fast när vi kom dit efter lång bussväntan, många hållplatser och lång promenad i snålblåsten var det naturligtvis ordentligt igenbommat. På dörren satt en lapp med uppgift om att det skulle vara öppet den tredje och fjärde januari, dvs. idag och i morgon (inget om vilka dagar det var stängt). Tursamt nog lyckades vi plocka ner en magnifik istapp på väg hem, vilket dämpade besvikelsen.

Idag visste vi med oss att ringa och fråga om det var öppet.

- Nej.
- Men på dörren står att det ska vara öppet just i dag?
- Ja men det ÄR stängt!

Slut.

Chestíta nóva godína 2009!

Gott nytt år! Vi hoppas att det bjuder på hälsa, medmänsklighet, förnuft och vatten vid stugan. I Sofia var det stor kommers inför nyårsfirandet, större än inför juldagarna. På stan såldes pynt i mängder - rabatterat julpynt trodde jag (E), men det var istället julpynt konverterat till nyårspynt. I saluhallen smög en tomte omkring och tog kort. I mataffären tog brödet slut och kunderna flockades kring de tomma lådorna med oroliga uppsyner. Brödets betydelse i Bulgarien kan inte underskattas (ändå är utbudet fantastiskt enformigt). Vi hittade någons avlagda bröd på en hylla och höll sen hårt i det för att inte riskera att det snattades från kundvagnen. Åtgången var mindre på de styckfrysta smågrisarna som redan på håll luktade av formalin.

Vi firade kvällen med våra vänner från barnens gymnastik och insåg att vi ännu har mycket att lära om bulgariska seder och bruk. Eftersom nyårsafton är en så stor affär här var vi självklart uppklädda. Det var inte de, alls. De hade fina presenter till barnen, Nomi fick en riktig prinsessklänning som Zhelia sytt. Vi hade inga presenter, alls - tyckte att det räckte med julklappsutbytet i förra veckan - utöver mat och dryck som vi tagit med och en chokladkartong som förblev oöppnad. Barnen fick äta medan vi vuxna satt och tittade på, först sen satte sig värdparet och det var vår tur. Jag åt färdigt på en kvart, värdparet smååt under de närmaste två timmarna, ackompanjerade av videofilmer från gamla semestrar. Sen dröjde det en evighet under vilken barnen droppade av och så slog klockan tolv varpå vi tittade på fyrverkerierna genom fördragna spetsgardiner. Kvällen var trevlig, men präglades utan tvekan av vår sociala handfallenhet.

Denna morgon har vi daskats i ryggen av barnens survachki, vilket ska ge hälsa, hoppas vi. Ruben har gjort sin själv på dagis. God fortsättning!