onsdag 14 januari 2009
Stóynovskoto, del 2
Byarna häromkring har alltid varit fattiga – det sägs att brödet förr värderades till sin vikt i guld – men bär på stolta minnen från de tider då bergen rymde många av de frihetskämpar som förde en tidvis fruktlös kamp mot turkarna; dagens Bulgarien var i 500 år en del av det ottomanska väldet.
Som mest bodde omkring 475 personer i Stóynovskoto. Numera utgör byns året runt-invånare en snarast pittoresk samling på inalles 65 personer. Två är tonåringar, inga är barn, ett fåtal lönearbetar. Flest är baborna (baba betyder tant eller mormor/farmor), som krumma, skrynkliga och mer eller mindre tandlösa vallar sina kor, får eller getter och bär jättelass av gräs och kvistar till förbannelse, iklädda samma yllestrumpor och gummiskor oavsett väder.
Själva känner de sig knappast särskilt pittoreska. Stóynovskoto, som de känner det, är döende. Deras barn och barnbarn vill inte veta av det slitsamma bylivet utan dyker som mest upp soliga helger, med bilarna fyllda av kött och öl som de dukar upp på plastbord vid floden, musik från bilstereon och plastskräp i gräset, sen tillbaka till civilisationen.
Vi har förälskat oss i Stóynovskoto och dess omgivningar, om än med blandade känslor. Vi är tacksamma över att slippa försörja oss på babornas villkor och att slippa genomleva vintrarna då vägarna fylls igen av snö. Eller snarare, vi hade väl inte haft en suck. Vi är oändligt irriterade över de sommarboende och de grillande helggästerna som använder detta lilla paradis till sophink. Brorsan till borgmästaren i Chérni Ósam dumpade i somras ett lass byggskräp vid badplatsen, vilken baba vågar och orkar protestera?
Vi ställer oss undrande till hur invånarna – liksom potentiella turister – ska kunna förstå vad de är som de förväntas bevara, när information om bygden och vandringslederna knappt existerar och när man i princip måste muta vakterna för att komma in i nationalparken ens till fots. Slutligen undrar vi förstås vad som händer när klimatet slår bakut och vattnet inte räcker till. I år var det torrt. Löven gulnade en månad tidigare än vanligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar