Den svenska skolan är fullproppad av fina värderingar och vettighet på olika sätt, säkert är den bättre än den bulgariska där mycket än idag handlar om korvstoppning. Men idag gör den mig ARG. Jag kan nämligen inte förstå varför barn i Sverige inte kan få utvecklas i sin egen takt, utan bara i SAMMA takt!
Ruben är på god väg att lära sig läsa och skriva på både bulgariska och svenska, för honom fungerar det här dagisåret som ett förskoleår. Storbarnen har nu flyttat till avskilda lokaler och har en "riktig" fröken, de tränar bulgariska, matematik, engelska och annat som i skolan fast anpassat för 5-6-åringar (fast det bulgar-engelska uttal han kommer hem med är rätt läskigt). Hans fröken sa redan i höstas att han är skolmogen.
Under förskoleåret i Sverige ligger fokus i inlärningen på att barnen ska lära sig att läsa och skriva sitt namn och förstå att det går att läsa ord och lära sig åt vilket håll man läser. Det har Ruben kunnat sen han var fyra. Så jag ringde vår tilltänkta skola och frågade hur de gör med barn som Ruben (det lär ju finnas fler). Svaret löd Ingenting. Det vill säga att han får följa med i undervisningen som de andra. Personen jag pratade med sa många vackra ord om Gruppen och Livskunskap och Möjligheter i undervisningen och om hur omtyckt undervisningen är. Det tror jag gärna på. Men om det betyder att Ruben och några till ska sitta i ett helt år och vänta på att alla hamnar på samma nivå gör det mig alldeles vansinnig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar