Antingen eller

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:


När man kan få det här:

Bozà, en hyllning

(E) När Nikolay växte upp fanns det i varje bulgariskt kylskåp en dryck, bozà, gjord av fermenterad hirs och vetemjöl (tror han), ljusbeige och syrlig. En del av basfödan. Det säljs fortfarande bozà, men av oförklarlig anledning (nej, vänta, priset!) har sockret bytts ut mot sötningsmedel och mjölet mot överblivna kaksmulor. Resultatet blir förstås ett annat, lite som Fun Light istället för mormors hemkokade vinbärssaft. Den nya tidens bozà luktar och smakar...intressant, men knappast gott.

När jag nämnde för Nikolay att det fortfarande skulle finnas ett bozà-hak med gamla anor och stolta traditioner i Istanbul, tändes ljus i hans ögon. Efter att ha tagit oss till rätt stadsdel frågade vi ett par turkar "Bozà?" och såg frågande ut. Vi kom rätt på tio röda och sen lyste ögonen hos oss alla. Inte exakt samma sak enligt familjens expert, men fy så gott. Helst med kanel och rostade kikärtor enligt turkarna; vi fick en påse från sällskapet bredvid.


Nu står en flaska i kylen här i väntan på rätt syrlighet. I höst ska vi pröva att göra vår egen.

USB vid EU:s yttre gräns

(N) Jag har åkt bil över många gränser. Att bli kontrollerad av västeuropeiska passmyndigheter som bulgarisk medborgare i början på 1990-talet var i det närmaste förnedrande. Att bli hotad med bagagekontroll om man inte mutade tulltjänstemannen vid den rumänska gränsen under samma tidsperiod var allt annat än kul. Eftersom jag också har rest till några halvdiktatoriska u-länder trodde jag att jag hade sett allt vad gäller ineffektivitet och obegripliga byråkratiska rutiner. Jag hade fel, visade det sig. Ett visst EU-land (Bulgarien) lyckas med konststycket att slå allt detta.

På gränsen mellan Turkiet och Bulgarien måste man först passera turkarna. Tre passkontroller, om jag minns rätt: först allas pass (samt mitt bulgariska ID-kort av någon anledning), sedan förarens pass och bilpappren, sedan allas pass igen. Jobbigt men hanterbart. Sedan kommer mina landsmän: först en övernitisk person som kollar allas pass riktigt länge och sedan räcker fram ett USB-minne. Som om det vore världens naturligaste grej liksom. När jag frågar vad jag ska ha det till säger han att jag får veta senare, men att jag ska vara noga med att inte tappa det. Rysligt nyfiken åker jag till nästa PVC-bås och lämnar pass och USB. Tyvärr får jag inte veta nu heller. Sen åker vi till nästa (mitt pass samt bilpapper samt USB-minne) och nästa (allas pass samt USB-minne) och nästa (USB-minne). När jag åker iväg hör jag ett "hörru". Men det kommer ju från samma bås!? Jag fattar ingenting, backar och märker att båset i själva verket är ett DUBBELBÅS. Med två luckor alltså. Och kvinnan i lucka nummer 2 vill OCKSÅ ha USB-minnet. Till sist får vi lämna USB-minnet till en glad kvinna som säger "nu är det klart". Jag vill inte riktigt våga tro det, så jag frågar en gång extra innan vi äntligen åker iväg.

Detta är alldeles sant. Men det bästa har jag sparat till sist: Enligt min kollega Yasen, som jag nämnde detta för, är anledningen till USB-minnet att de olika båsen vid gränsen har ett gemensamt datasystem men saknar ett gemensamt datornät. Så i stället för att köpa 100 meter nätverkskabel och effektivisera bort ett par-tre tjänster väljer man alltså att uppdatera varje dator för sig med hjälp av USB-minnet.

Restips i all välmening

Numera är vi så fantastiskt erfarna resenärer att vi har gott om tips att dela med oss av.

Till exempel. Om man ska bila till Istanbul med hela familjen är det bra om man inte börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka. Om man gör det blir det lätt lite rörigt. Man kan glömma kanske tio saker som man behövde och istället få med sig kanske 40 saker som man inte behövde. Byxfickorna blir dessutom liksom putiga av alla småsaker som man kommer på i sista sekunden, sakerna kan mosas då, och kanske ser det inte snyggt ut.

Om man börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka är det inte heller så troligt att man kommer iväg då, när man hade tänkt åka. Istället kommer man iväg senare. Det kan fungera ändå, särskilt om man inte glömmer en av sina väskor på bänken utanför huset och kommer på det några kilometer senare. Om man gör det fungerar det kanske inte så bra, för då har det kanske hunnit bli rusningstid med tokmånga bilar på gatorna.

Ens barn kan faktiskt börja se skeptiska ut, som att de inte längre riktigt litar på ens förmåga. Det är inte bra. Har man då riktigt tur kom man åtminstone ihåg att ta med purfärskaste bamsetidningarna från morfar. Då ordnar sig alltihop på en gång, för Bamse är inte bara världens starkaste björn, han är världens snällaste också.

Läppstift, lack och chalga

(E) Bulgarerna har den mest fantastiska folkmusik, men de har också chalga!

Chalga, eller bulgarisk popfolk, är vulgär dunkadunkamusik med influenser från bland annat romernas musik, bulgarisk folkmusik, turkisk musik och klezmer. Texterna är på bulgariska blandat med ord från romani och turkiska. Musiken framförs av storbystade och lättklädda botox-donnor som Gloria, Sofi Marìnova och DesiSlàva. Ibland sjungs den istället av män med skäggstubb, glansigt hår och sorgsna ögon. För ändamålet finns särskilda folk-klubbar.

Den mest omtalade stjärnan på chalga-himlen är Azìs. Azìs är en rundhylt någon-slags-hbt-man med utåtriktad personlighet och smak för sånt som lack och kajal. Han har kandiderat till parlamentet (utan framgång), upprört borgmästare Boyko och deltagit i bulgarernas Big Brother. Han är så att säga olagligt gift med en man och leder numera en egen talk-show i teve.


Hans duett med DesiSlàva (ovan) hör kanske inte till hans mer smakfulla, men smak kan ju alltid diskuteras. Ett par favoriter är Edno mi (ung. "En av mig") och Obicham te ("Jag älskar dig").

Chalgan blev någorlunda rumsren först efter kommunismens fall och har sedan dess ökat i popularitet. Genren kritiseras fortfarande av många, men omhuldas av bland annat nyrika sofiabor. Vilket är lite lustigt eftersom landets romer anses vara lägsta klassens medborgare (om ens medborgare) och turkbulgarerna bara snäppet bättre. Numera exporteras chalgan också till övriga Balkan. Själv hör jag inte till dess mest tillgivna fans, men nog fasen svänger det! Lite Azis ska jag nog ändå exportera till Huddinge i höst.

Orsak - konsekvens?

Det är något med bulgarer - många i alla fall - och begreppsparet orsak-konsekvens. En spricka i relationen liksom. Eller är relationen helt avslutad? Det får låta hur elakt det vill, vi har sett och hört lite för många exempel för att tro att det är en slump. Här är ett:

Nikolay handlade i en mindre affär när ett antal personer, däribland vakten, kom in från gatan. De diskuterade en berusad taxichaufför som hade behövt och fått hjälp med att starta bilen, på grund av promillehalten alltså. Vakten sa att för hans del kunde chauffören lika gärna köra ihjäl sig, köra så full, så dumt.

En kvinna sa att han ju faktiskt också kunde köra på en annan bil. Jo, så var det ju.

- Eller ett barn, sa Nikolay.

Det blev tyst. Samtliga stirrade ut i luften under några ögonblick och skyndade sen tillbaka ut på gatan. Men taxichauffören hade hunnit köra iväg.

Boli boli bompa!

Vi kan se några av Bolibompas program (de svenskproducerade) över nätet. Och alltså, vilken gyllene och gnistrande barnteveskatt vi har i Sverige! Jo det förstod vi väl förut också, men det blir så mycket tydligare när man inte har sett det på ett tag. De bulgariska programmen är mest dubbade tecknade serier - några bra, som Sportacus - och rätt läbbiga tävlingsshower (såna finns ju också därhemma). Vi hade lite glömt bort Bolibompa när vi satte på Myror i brallan med Jonas Leksell härom kvällen. Han letade krabbor från en klippig strand och snart satt vi som fastklistrde alla fyra.