Sunny Beach i moln

De svenska charterbokningarna till bulgariska svarta havskusten i sommar har enligt DN minskat med över hälften jämfört med förra året. Delvis på grund av den dyra euron, delvis på grund av negativa recensioner.

Bra!

Åk till Bulgarien för att vandra i berg med sol på huvudet, för att se fantastiska skogar, för att äta banitsa och yoghurt, lyssna på folkmusik, dechiffrera bokstäver och hälsa god dag på buttra men gästvänliga bulgarer. Men åk inte till den bulgariska svarta havskusten för den suger! Numera.

Nästan samtliga orter är mer eller mindre överexploaterade, med fulfula små och stora hotellkomplex där knappt ett grässtrå har sparats; det mesta är sannolikt byggt med maffiapengar och det är förmodligen bara en tidsfråga innan vatten- och avloppssystemen brakar samman. Svarta havet är nästan tomt på fisk och det finns mycket lite att se och göra utanför själva strandpromenaderna. Undantagen är gamla stan i Nessebar (som sägs vara smockfull av turister) och gamla stan i Sozopol (som kan rekommenderas). De få - och mycket värdefulla - naturområden som har sparats är infekterade av konflikter mellan investerare/lokalpolitiker och naturvänner/EU.

De fulfula hotellkomplexen kommer knappast att rivas, naturområdena kommer knappast att återställas, fisken kommer väl inte tillbaka. Men om det blir uppenbart att turisterna ratar de bulgariska badorterna hejdas kanske utbyggnadstakten. Avstannar helt gör den säkert inte, för teorin om utbud och efterfrågan har uppmärksammats av mycket få bulgarer.

(Snälla, åk förresten inte heller till bulgariska skidorter vintertid - där bygger man hejdlöst in i naturreservaten, varenda kryphål i Natura 2000:s regelverk expanderas så gott det går.)

Donnornas dag

(E) Grattis i efterskott alla kvinnor ju! Med anledning av internationella kvinnodagen i söndags har Nomi och jag har blivit gratulerade från flera håll. Dagen uppmärksammades till och med i Stoynovskoto, "Trevlig helgdag!", varpå jag återgäldade hälsningen och förhoppningsvis såg ut som att jag visste vad det rörde sig om. Den enda kvinnan på Nikolays kontor bjöd i måndags på choklad.

Vi vet inte hur man ska tolka att man firar dagen marginellt mer i Bulgarien än i Sverige; förmodligen bara som att bulgarerna tycker mycket om att fira i all enkelhet (och att bjuda på choklad i synnerhet). Mars kallas kvinnomånaden. Inte bara för att den internationella kvinnodagen är i mars, utan för att mars omväxlande väder liknas vid kvinnors humör. Inte bara Baba Marta är alltså ombytlig; se där en föreställning som hade mött patrull hos svenska genusvetare. Å andra sidan skulle en svensk genusvetare, åtminstone en av den hårdare skolan, förmodligen få andnöd efter bara en kortare tids vistelse i Bulgarien, till exempel på ett genomsnittligt dagis eller framför en godtyckligt vald reklampelare.

Baba Rada, på bilden ovan, är förmodligen rätt ointresserad av genusvetenskap, hon har liksom annat att tänka på. Men på kvinnornas dag i söndags hoppas jag att hon fick en chokladbit.

Klipp klipp

(E) När jag ska beskära något i trädgården hemma i Huddinge brukar jag inleda arbetet med att drabbas av en lindrig sorts ångest. Det har då handlat om ett litet äppelträd, en liten vinbärsbuske eller vår häggmispelhäck som tycks bli tacksam vad jag än gör med den. När den lindriga ångesten är överspelad kan jag börja klippa.

I helgen insåg jag att jag hade ansvar för att beskära ett dussin kraftiga och inte särskilt välskötta vinrankor. Det är på något sätt lite extra heligt med vinrankor. Kanske bara för att de sällan odlas i sådana relativa mängder uppe i stockholmstrakten? Eller för att det vore helt omöjligt att äta middag ute sommartid, utan att få solsting, om vi inte hade dessa vinrankor? Jag inledde alltså arbetet med en sorts ångest som denna gång var snäppet mindre lindrig. Efter att ha cirklat runt rankorna några gånger och därefter aktivt förträngt uppdraget i några timmar kunde jag börja. Jag klippte pytteklipp en stund men blev mera vågad allteftersom jag insåg att det trots allt kändes ungefär som med häggmispeln. Man kollar in en knopp som ser ut att vara väldigt sugen på att sticka iväg åt typ rätt håll och så klipper man där.

Del av beskärningsprojektet - före

Så jag klippte och friserade en väldigt lång stund och tänkte att vad ska man med professionella trädgårdsmästare när man har mig?

När jag så hade ett yttigt litet hörn kvar hände det sig att åsnan Marcos husse kom förbi. Han frågade Vet du hur man gör? Nä sa jag. Varpå han klev in, håvade upp en sekatör ur fickan och gick loss på liksom ett annat sätt än det sätt som jag hade gjort det på. Samt kommenterade att det var lite tidigt på säsongen givet att de hade snö upp över knäna tills för en vecka sen.

Samma del av beskärningsprojektet - efter

Nu ber jag till Stoynovskotos vinrankegudar att de ska vara mig nådiga samt att våra grannar inte ska behöva skratta sig fördärvade över resultatet. De har redan behövt bekymra sig över att vi inte tog hand om alla våra äpplen i höstas (och gjorde sprit av dem alltså). Och det kan ju räcka för ett tag.

Fast risk finns för att det blir ännu mer sånt bekymmer eftersom Nikolay samtidigt passade på att utsätta fem äppelträd för chockterapi. De var egentligen fördärvade redan innan, men på ett för trakten accepterat sätt. Stoynovskotoborna må veta hur man beskär vinrankor, men att beskära fruktträd, det kan de ICKE.

En trevlig prick

Sofias borgmästare Boyko Borisov tycks ständigt vilja överträffa sig själv med att släppa uttalanden som får en att baxna. För någon månad sedan var han i Chicago och talade inför ditflyttade bulgarer. Han ska då ha sagt att Bulgariens största problem är dess "dåliga mänskliga material" och syftat på landets romer, turkbulgarer och - kanske allra märkligast - pensionärer. När uttalandet ledde till rubriker i media menade han att reportrarna borde intressera sig för hans "frukost" med Barack Obama och hans andra viktiga (nästan-)möten i Chicago istället.

En tid efter det förolämpade han makedonierna genom att hävda att Bulgarien kommer att ta över deras ekonomi och skyllde kort därefter Sofias dåliga vägunderhåll på det nationella transportministeriet. När han kritiserades för den sedan länge olösta sopfrågan i staden menade han att det finns värre problem att ta itu med och - igen - att media borde fokusera på hans frukost med Obama.

Bulgarerna går till val i sommar och enligt den senaste opinionsundersökningen blir Borisovs parti GERB det största med 26 % av rösterna. Vilket innebär att denne trivselman sannolikt skulle bli Bulgariens premiärminister om det vore val i dag. Också det får oss att baxna.

Men killen på bilden är förstås inte Boyko, utan Ruben. För när man tittar på honom blir man genast gladare igen.

Förr

(N) Bulgarien har förändrats en hel del sedan jag var liten. När jag var liten fanns:

- en telefonnummer som man kunde ringa för att få lyssna på sagor dygnet runt,

- lastbilar med vattencistern som spolade gatorna rena med hjälp av två munstycken,

- lekplatser mellan höghusen där barn och vuxna lekte resp. skvallrade till sent på kvällen under sommarhalvåret (som förresten var/är just ett halvår och inte mindre...),

- pionjärläger (= sommarkollon) vid Svarta Havet och uppe i bergen,

- pionjärklubbar som ordnade utflykter, lek och gratis biobesök under skolloven.

Jag och mina kompisar fick i princip aldrig leka inne. Folk bodde trångt och barnen hade inte lika många leksaker som idag. Och det var underbart! Vi lekte kurragömma och blåsrörskrig och klättrade i träd. Blåsrören tog vi från antennerna på hustaket. Jag bodde i höghus 251, eller block 251 som det heter på bulgariska: 8 våningar och 8 ingångar, med tre lägenheter på varje våning. Vi killar från block 251 spelade ofta fotboll med dem från block 248 på söndagarna. Det handlade om två lag med 20-25 spelare var, trångt på plan med andra ord. Mitt dagis hade nummer 7 och skolan - nummer 73. Just nu bor vi i block 250 och Betkata (farmor) bor i 237. Morfar bor i 329, men i en annan stadsdel. Mitt nummer i klassen var 17; man gick i bokstavsordning efter förnamn, och när kamraten (= fröken) ropade ut mitt nummer visste jag att det var dags för läxförhör.

Söder om vår stadsdel låg fält och små skrutthus. På sensommaren brukade vi palla majs, men ibland såddes bara vete. (Rått vete går att tugga innan det är helt moget och blir som en saftig gegga i munnen, men majs slår högre.) Fälten är borta. Där ligger nu brackiga skrytbyggen. Mellan dem finns inga lekplatser - leriga (eller i bästa fall asfalterade) bilparkeringar verkar slå högre.

Jag tror att jag hade en bättre barndom än de flesta bulgariska barn av idag. Jag fick gå själv till dagis när jag var 5, och ingen har någonsin lämnat eller hämtat mig till/från skolan. Vi cyklade runt hela Sofia när vi var i 10-årsåldern.

De flesta av oss barn förstod naturligtvis inte att vi levde under en auktoritär regim. Så här i efterhand kan jag egentligen bara komma på några saker som var skumma: När vi gick i tvåan fick alla i klassen blåa halsdukar och vi blev därmed "chavdárcheta", alltså den lägsta rangen av goda kommunistmedborgare. Förutom antagningsceremonin hände inget mer. I femman (tror jag) fick vi röda halsdukar och blev pionjärer. Fortfarande ingen hjärntvätt, men däremot hade vi klassmöten där vi diskuterade praktiska saker. Jag hann aldrig gå åttan i Bulgarien, men har förstått att det var då, när man gick med i komsomól-organisationen, som partiet kom med i bilden på allvar.

I dagens Bulgarien hålls barnen för det allra mesta inne. Föräldrar, dagis- och skolpersonal verkar ha kommit överens om att barn mår bäst så. Kanske är det därför som ingen bryr sig om att städa bort allt glassplitter och annat skräp i de lekparker som finns kvar mellan husen.

Grattis Bulgarien!

Idag är det Bulgariens nationaldag, man firar sin självständighet. Den 3 mars 1878 skrevs nämligen ett fördrag under i San Stefano - en kustort i närheten av Istanbul som idag heter Yeşilköy - enligt vilket Bulgarien som stat skulle vara ett faktum. En seger efter knappt 500 år under turkiskt styre, under vilka bulgarernas språk och kultur höll på att lösas upp och försvinna, och efter en lång och mycket blodig frihetskamp.

Fast det var ett himla stort Bulgarien som föreslogs. Eftersom Tyskland och de andra starka staterna i Väst var rädda för att den nya nationen skulle bli en onödigt stark frände till Ryssland skrev man aldrig under det ursprungliga fördraget, utan reviderade det i Berlin senare samma år. Enligt den nya versionen krymptes de tidigare föreslagna gränserna avsevärt. Följaktligen förlorade det nya Bulgarien det som i dag är Makedonien, liksom mindre delar av nuvarande Rumänien, Serbien, Grekland och Turkiet. Makedonien anses fortfarande av många bulgarer vara stulet från dem.

Norra halvan av det som var kvar blev i princip självständig och döptes till Furstendömet Bulgarien (Principality of Bulgaria), till furste valdes en stackars 26-årig släkting till ryske tsaren Alexander II, lilla Sofia utnämndes till huvudstad. Den södra halvan fick istället bli en självständig ottomansk (turkisk) provins med namnet Östra Rumelien. Först 1908 monterades de båda delarna ihop och blev gränsmässigt det Bulgarien vi känner idag.

Morfar Mincho ringde i går kväll och uppmanade oss att titta på en fantastisk film på teve - en fantastiskt patriotisk gammal film om de svåra åren och slagen före självständigheten. Jag tror att vi var kloka som inte följde hans råd om att hålla barnen vakna med anledning av detta tillfälle.

Idag ska det läggas statsmässiga kransar vid olika monument och nationalsången, Mila rodino (Kära fosterland), ska sjungas. Den handlar naturligtvis om bergen, Donau och solen, och om vilket fantastiskt ställe Bulgarien är. Allteftersom kommunismen kom och gick la man till/drog ifrån verser som inkluderade Sovjets skönhet. På YouTube kan man höra den så där riktigt patriotiskt, alternativt framförd av en amerikansk snubbe i svart skinnstass:

Ett fyrfaldigt leve för Bulgarien!

Så mycket man kan sova

Vi sover mer här än hemma i Huddinge, lägger oss väl ungefär samtidigt men går upp först vid sju, ofta senare på helgerna. Stressar tveklöst mindre under dagarna, jag ligger vaken mindre. Ändå har vi åtminstone under vintern varit riktigt trötta när vi lagt oss och rätt mosiga när vi vaknat. Är vi sjuka på något vis?

Nä förmodligen tvärtom? För till skillnad från under ekorrhjulslivet har vi hittills varit febriga, magsjuka och allmänt skruttiga mycket lite och när jag tänker efter överfalls jag inte av nära-somnings-upplevelser efter lunch. Inte ser vi särskilt glåmiga ut heller (bara något lönnfeta). Vi har förstås inte utsatts för lika många virusbanditer som vanligt och vi har fått mer sol. Men här kan vi dessutom tillåta oss att leva efter årstiderna och sova mer under de förhållandevis mörka månaderna.

Det är nog inte så konstigt att vi trots allt har varit kvällströtta och morgonmosiga. Vi bör kanske istället fråga oss vad som händer med oss på lång sikt (för på kort sikt är det alldeles tydligt) när vi sover så där lite som vi gör hemma.