(N) Som en blixt från klar himmel fick Nomi hög feber igår natt. När jag la henne vid nio var hon som vanligt, men runt elva hörde jag henne stånka - 39,2 grader. Natten gick bra och på morgonen var hon pigg och hade runt 38.
Men vid lunchtid idag gick det undan. Helt plötsligt hade hon 39,8 och var ganska medtagen. (Hon pekade på sitt ben och sa, bl.a., att där fanns ett rosa rör. Men det räckte tydligen inte!?) Jag tänkte att jag inte vill vara med om detta på natten utan att veta att det inte är något allvarligt, så jag googlade en privat klinik i närheten. Efter ett telefonsamtal fick jag veta att det visst går att undersöka Nomi där, trots att vi inte har gått igenom den tidsödande proceduren med att skaffa tillfälliga personnummer åt barnen. Dessutom var det ingen kö!
Väl på den fräscha kliniken fick jag sätta mig utanför ett mottagningsrum. Efter fem minuter kom en proffsig och erfaren läkare som direkt fick Nomis förtroende. Undersökningen tog max tio minuter och vi fick sedan lämna in medhavt urinprov. (Nomi skrämde oss med njurbäckeninflammation när hon var mindre...) Ner till labbet, upp till receptionen för att betala SEK 25 för urinprovet, ta varsin smörgås och aprikosjos och invänta resultatet. Som var klart på 20 minuter!
Läkarens diagnos: Nomi har en virusinfektion i de övre luftvägarna. Ingen fara med andra ord. Van som jag börjar bli vid den svarta ekonomin här frågade jag läkaren (på tu man hand) vad jag är skyldig.
- Men ni fick ju en lapp av mig? Det är bara att betala i receptionen!
Hela besöket, inklusive urinprov, gick på ca SEK 175 och tog ungefär en halvtimme. Från det att jag satte mig framför datorn för att kolla upp kliniken tills jag satt hos läkaren tog det också en halvtimme, inklusive påklädning av två barn, packning av en väska (hade förberett mig på ett långt besök) och en felkörning. Och bland dessa 175 kronor fanns inte en enda bulgarisk skattekrona!
En liten reflektion: Varför känns detta lyxigt? Borde det inte vara en självklarhet även för Sverige? Priset skulle ju kunna vara detsamma, fast skattefinansierat. (Jag vet, svenska läkare administrerar en massa och landstingen är enorma apparat; men måste det vara så?)
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
Otäck SUV-ägare
(N) Elisabet är i Sverige och eftersom jag är ensam med barnen här försöker jag hålla låg profil när jag är ute och promenerar. (Obotlig moralist som jag är försöker jag annars ibland säga till folk när jag tycker att de gör något dumt.) På väg från dagis idag kunde jag dock inte hålla mig. En 40-årig man i en Audi Q9 (= onödigt stor SUV) hade parkerat på en trottoar. Bredvid honom, på gatan, stod en Lada kombi 2104 el. 2007 (= Fiat från 1960-talet), som SUV-ägaren tyckte stod i vägen när han skulle köra iväg. Jag såg först att han bråkade på någon i lilleputtbilen och tänkte inte mer på det, men när jag närmade mig blev jag lite förvånad över att han skrek åt någon i baksätet i stället för åt föraren. Det visade sig att han skällde på en rädd liten pojke i 6-årsåldern som satt ensam i bilen! Känner mig fortfarande ledsen och upprörd när jag tänker på detta.
Jag var inte så kaxig som jag hade velat, barnen har ju som sagt bara mig här just nu. (Män i dyra nya SUV-ar i Bulgarien har sällan tjänat ihop sina pengar på laglig väg och jag vill hur som helst inte bråka med en maffioso.) I stället förklarade jag lugnt för mannen att 1) det är förbjudet att parkera på trottoaren, 2) han har en jeep*, så han kan ju ta sig ner för trottoarkanten på samma sätt som han körde upp, och 3) hur som helst är det inte pojkens fel att hans pappa har ställt Ladan där. Otroligt nog fortsatte puckot bråka och påstå att hans bil skulle ta skada av trottoarkanten! Jag har också jeep, sa jag då lugnande, och förklarade att kanten inte är någon match för Q9-an. Att jag låtsades vara på samma sida som han (i och med att jag också har jeep!) lugnade ner honom lite; jag börjar lära mig bulgarernas psyke så sakteligen. Jag stannade kvar tills mannen hade åkt och frågade pojken hur det var. Han log tacksamt men sa inget. Och jag blev ännu ledsnare när jag såg att pojken var rom.
*jeep kan i Bulgarien betyda såväl SUV som terrängfordon med lågväxel och allt
Jag var inte så kaxig som jag hade velat, barnen har ju som sagt bara mig här just nu. (Män i dyra nya SUV-ar i Bulgarien har sällan tjänat ihop sina pengar på laglig väg och jag vill hur som helst inte bråka med en maffioso.) I stället förklarade jag lugnt för mannen att 1) det är förbjudet att parkera på trottoaren, 2) han har en jeep*, så han kan ju ta sig ner för trottoarkanten på samma sätt som han körde upp, och 3) hur som helst är det inte pojkens fel att hans pappa har ställt Ladan där. Otroligt nog fortsatte puckot bråka och påstå att hans bil skulle ta skada av trottoarkanten! Jag har också jeep, sa jag då lugnande, och förklarade att kanten inte är någon match för Q9-an. Att jag låtsades vara på samma sida som han (i och med att jag också har jeep!) lugnade ner honom lite; jag börjar lära mig bulgarernas psyke så sakteligen. Jag stannade kvar tills mannen hade åkt och frågade pojken hur det var. Han log tacksamt men sa inget. Och jag blev ännu ledsnare när jag såg att pojken var rom.
*jeep kan i Bulgarien betyda såväl SUV som terrängfordon med lågväxel och allt
måndag 26 januari 2009
Koprívshtitsa
Vackert ställe, Koprívshtitsa, med välbevarade hus där en del har gjorts om till muséer. Magnifikt hantverk, både i hus och interiörer, lagom slingriga vägar och böljande berg. Rekommenderas.
onsdag 21 januari 2009
Host, harkel
Gasen närmar sig åter Bulgarien och krisen är över säger energiministern. Fast det dröjer några dagar innan värmebolagen hinner byta tillbaka från olja till gas, och några kommer visst att fortsätta med oljan eftersom det lönar sig bättre för dem.
Det hurrar vi inte för. Vi har inte frusit inomhus dessa dagar, jag tvivlar på att särskilt många bulgarer gjort det. Men luften här i Sofia är genomusel, det ligger ett dis över stan och det känns ofta i halsen när vi är ute.
Partikelnivån i innerstan ligger tydligen runt 200 µg/m³och enligt Miljödepartementet innebär det att man inte överskrider normen. Men vänta nu, enligt EU:s miljökvalitetsnormer ska dygnsmedelvärdet inte överskrida 50 µg/m³ mer än 35 dygn per år. Årsmedelvärdet bör inte överstiga 40 µg/m³ per år - gränsvärden som kommer att sänkas ytterligare nästa årsskifte. Kortvarig exponering för så höga partikelhalter som 200 µg/m³ kan leda till andningssymptom och försämringar av lungfunktionen, ökad medicinering och fler akutbesök på sjukhus för astmatiker, fler sjukhusintagningar och dödsfall p.g.a. lungsjukdomar och lunginflammation. Bland annat. Långvarig exponering kan förutom detta leda till permanenta lungförändringar och lungcancer.
Generös eldning med kol, olja och gas, en växande bilpark, ingen bilprovning (inga katalysatorer), inga motverkande åtgärder överhuvudtaget, tomgångskörning till synes satt i system. Det är inte så konstigt att det är så. Men vad menar Miljödepartementet med att halterna inte överstiger normen? Jo, att det inte är värre än förra året.
Som på andra håll i världen har man hittat receptet för minsta möjliga besvär: Om du inte orkar bry dig, vissla och låtsas som ingenting.
Det hurrar vi inte för. Vi har inte frusit inomhus dessa dagar, jag tvivlar på att särskilt många bulgarer gjort det. Men luften här i Sofia är genomusel, det ligger ett dis över stan och det känns ofta i halsen när vi är ute.
Partikelnivån i innerstan ligger tydligen runt 200 µg/m³och enligt Miljödepartementet innebär det att man inte överskrider normen. Men vänta nu, enligt EU:s miljökvalitetsnormer ska dygnsmedelvärdet inte överskrida 50 µg/m³ mer än 35 dygn per år. Årsmedelvärdet bör inte överstiga 40 µg/m³ per år - gränsvärden som kommer att sänkas ytterligare nästa årsskifte. Kortvarig exponering för så höga partikelhalter som 200 µg/m³ kan leda till andningssymptom och försämringar av lungfunktionen, ökad medicinering och fler akutbesök på sjukhus för astmatiker, fler sjukhusintagningar och dödsfall p.g.a. lungsjukdomar och lunginflammation. Bland annat. Långvarig exponering kan förutom detta leda till permanenta lungförändringar och lungcancer.
Generös eldning med kol, olja och gas, en växande bilpark, ingen bilprovning (inga katalysatorer), inga motverkande åtgärder överhuvudtaget, tomgångskörning till synes satt i system. Det är inte så konstigt att det är så. Men vad menar Miljödepartementet med att halterna inte överstiger normen? Jo, att det inte är värre än förra året.
Som på andra håll i världen har man hittat receptet för minsta möjliga besvär: Om du inte orkar bry dig, vissla och låtsas som ingenting.
måndag 19 januari 2009
Svensk Likriktning
Den svenska skolan är fullproppad av fina värderingar och vettighet på olika sätt, säkert är den bättre än den bulgariska där mycket än idag handlar om korvstoppning. Men idag gör den mig ARG. Jag kan nämligen inte förstå varför barn i Sverige inte kan få utvecklas i sin egen takt, utan bara i SAMMA takt!
Ruben är på god väg att lära sig läsa och skriva på både bulgariska och svenska, för honom fungerar det här dagisåret som ett förskoleår. Storbarnen har nu flyttat till avskilda lokaler och har en "riktig" fröken, de tränar bulgariska, matematik, engelska och annat som i skolan fast anpassat för 5-6-åringar (fast det bulgar-engelska uttal han kommer hem med är rätt läskigt). Hans fröken sa redan i höstas att han är skolmogen.
Under förskoleåret i Sverige ligger fokus i inlärningen på att barnen ska lära sig att läsa och skriva sitt namn och förstå att det går att läsa ord och lära sig åt vilket håll man läser. Det har Ruben kunnat sen han var fyra. Så jag ringde vår tilltänkta skola och frågade hur de gör med barn som Ruben (det lär ju finnas fler). Svaret löd Ingenting. Det vill säga att han får följa med i undervisningen som de andra. Personen jag pratade med sa många vackra ord om Gruppen och Livskunskap och Möjligheter i undervisningen och om hur omtyckt undervisningen är. Det tror jag gärna på. Men om det betyder att Ruben och några till ska sitta i ett helt år och vänta på att alla hamnar på samma nivå gör det mig alldeles vansinnig.
Ruben är på god väg att lära sig läsa och skriva på både bulgariska och svenska, för honom fungerar det här dagisåret som ett förskoleår. Storbarnen har nu flyttat till avskilda lokaler och har en "riktig" fröken, de tränar bulgariska, matematik, engelska och annat som i skolan fast anpassat för 5-6-åringar (fast det bulgar-engelska uttal han kommer hem med är rätt läskigt). Hans fröken sa redan i höstas att han är skolmogen.
Under förskoleåret i Sverige ligger fokus i inlärningen på att barnen ska lära sig att läsa och skriva sitt namn och förstå att det går att läsa ord och lära sig åt vilket håll man läser. Det har Ruben kunnat sen han var fyra. Så jag ringde vår tilltänkta skola och frågade hur de gör med barn som Ruben (det lär ju finnas fler). Svaret löd Ingenting. Det vill säga att han får följa med i undervisningen som de andra. Personen jag pratade med sa många vackra ord om Gruppen och Livskunskap och Möjligheter i undervisningen och om hur omtyckt undervisningen är. Det tror jag gärna på. Men om det betyder att Ruben och några till ska sitta i ett helt år och vänta på att alla hamnar på samma nivå gör det mig alldeles vansinnig.
torsdag 15 januari 2009
Demonstrationskompott
(N) För ett par dagar sedan demonstrerade en brokig skara på mellan 1000 och 1500 personer utanför parlamentet i Sofia. Ingen vet riktigt varför, förutom att de är missnöjda med politikerna som styr landet och vill ha ny regering. Den största gruppen var studenter som var där i samband med att parlamentet skulle diskutera en ny lag som gäller Studentstaden, alltså campus, i Sofia. Ingen journalist brydde sig förstås om att sammanfatta vad lagen skulle handla om, och varför parlamentet och inte kommunpolitikerna diskuterar en så pass lokal fråga. Studenterna var i alla fall missnöjda med att campus inte är campus längre; de vill inte ha privatägda discon på området, för de menar att de alstrar kriminalitet och narkotikahandel.
Förutom studenterna demonstrerade tydligen jordbrukare (alt. mjölkbönder) och miljöaktivister, men ingen har en aning om vad deras protester handlade om, för dessa grupper var helt enkelt mindre intressanta att rapportera om. Däremot fanns en grupp som både hördes och kändes:
Den bestod av fotbollshuliganer som, precis som i Sverige, aldrig missar ett tillfälle att få slåss samt av folk som inte ens använde fotbollen som ursäkt. En polis och en demonstrant blev skadade och ett parlamentsfönster krossat, inte så blodigt med andra ord. När jag tränade på gymmet på kvällen fanns där tre spinkiga killar i 15-16-årsåldern, som skröt inför ett muskelberg om att de hade varit med i demonstrationerna. De höll på Levski, ett av de två stora fotbollsklubbarna i Sofia (jag höll på det andra när jag var liten, CSKA), men jag hörde förstås inte ett ord om politik.
Många olika grupper är alltså missnöjda med regeringen och vill ha nyval, men det sägs sällan eller aldrig något om vad man vill ha istället. Inga konkreta förslag framförs, inte ens av oppositionen. Bulgarisk politik verkar mest gå ut på pajkastning.
Det blir förresten inte något nyval, den här gången.
Förutom studenterna demonstrerade tydligen jordbrukare (alt. mjölkbönder) och miljöaktivister, men ingen har en aning om vad deras protester handlade om, för dessa grupper var helt enkelt mindre intressanta att rapportera om. Däremot fanns en grupp som både hördes och kändes:
Den bestod av fotbollshuliganer som, precis som i Sverige, aldrig missar ett tillfälle att få slåss samt av folk som inte ens använde fotbollen som ursäkt. En polis och en demonstrant blev skadade och ett parlamentsfönster krossat, inte så blodigt med andra ord. När jag tränade på gymmet på kvällen fanns där tre spinkiga killar i 15-16-årsåldern, som skröt inför ett muskelberg om att de hade varit med i demonstrationerna. De höll på Levski, ett av de två stora fotbollsklubbarna i Sofia (jag höll på det andra när jag var liten, CSKA), men jag hörde förstås inte ett ord om politik.
Många olika grupper är alltså missnöjda med regeringen och vill ha nyval, men det sägs sällan eller aldrig något om vad man vill ha istället. Inga konkreta förslag framförs, inte ens av oppositionen. Bulgarisk politik verkar mest gå ut på pajkastning.
Det blir förresten inte något nyval, den här gången.
onsdag 14 januari 2009
Stóynovskoto, del 2
Byarna häromkring har alltid varit fattiga – det sägs att brödet förr värderades till sin vikt i guld – men bär på stolta minnen från de tider då bergen rymde många av de frihetskämpar som förde en tidvis fruktlös kamp mot turkarna; dagens Bulgarien var i 500 år en del av det ottomanska väldet.
Som mest bodde omkring 475 personer i Stóynovskoto. Numera utgör byns året runt-invånare en snarast pittoresk samling på inalles 65 personer. Två är tonåringar, inga är barn, ett fåtal lönearbetar. Flest är baborna (baba betyder tant eller mormor/farmor), som krumma, skrynkliga och mer eller mindre tandlösa vallar sina kor, får eller getter och bär jättelass av gräs och kvistar till förbannelse, iklädda samma yllestrumpor och gummiskor oavsett väder.
Själva känner de sig knappast särskilt pittoreska. Stóynovskoto, som de känner det, är döende. Deras barn och barnbarn vill inte veta av det slitsamma bylivet utan dyker som mest upp soliga helger, med bilarna fyllda av kött och öl som de dukar upp på plastbord vid floden, musik från bilstereon och plastskräp i gräset, sen tillbaka till civilisationen.
Vi har förälskat oss i Stóynovskoto och dess omgivningar, om än med blandade känslor. Vi är tacksamma över att slippa försörja oss på babornas villkor och att slippa genomleva vintrarna då vägarna fylls igen av snö. Eller snarare, vi hade väl inte haft en suck. Vi är oändligt irriterade över de sommarboende och de grillande helggästerna som använder detta lilla paradis till sophink. Brorsan till borgmästaren i Chérni Ósam dumpade i somras ett lass byggskräp vid badplatsen, vilken baba vågar och orkar protestera?
Vi ställer oss undrande till hur invånarna – liksom potentiella turister – ska kunna förstå vad de är som de förväntas bevara, när information om bygden och vandringslederna knappt existerar och när man i princip måste muta vakterna för att komma in i nationalparken ens till fots. Slutligen undrar vi förstås vad som händer när klimatet slår bakut och vattnet inte räcker till. I år var det torrt. Löven gulnade en månad tidigare än vanligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
