Vårt år i Bulgarien närmar sig sitt slut. Vi har fullt upp med att hälsa på, slunga honung, bekämpa björnbärsinvasioner, sortera tusen pinaler, oja oss över hur vi ska få hem dem, äta buggemat, titta på bergen, gunga och laga tak. Så även om det finns en massa mer som vi skulle vilja skriva om hittar vi inte riktigt tiden. Det känns kanske igen.
Det kan hända att vi skriver något mer, mest för vårt eget höga nöjes skull, men vi försätter nu Buggebloggen i ett mer vegeterande tillstånd. I höst är ni så rysligt välkomna hem till oss i Huddinge. Då kan vi bjuda på bop och berätta om när getterna går hem för dagen. Och så får ni väldigt gärna berätta för oss om andra saker än om Bulgarien.
onsdag 22 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
Alla våra djur
Vi är inte ensamma. Vi har tvärtom så många nära grannar och inneboende att till och med Ruben känner sig nöjd, fast han inte får någon hund. De trognaste om än inte mest välkomna hör till råttsläktet, och har varierat i antal och personlighet under året. Mest minnesvärd är förmodligen den som hade en förkärlek för plast. En kvarts plastflaska, en bit sko och en inte oansenlig del av det tjocka plasthöljet till motorsågen hann gå åt – minst – innan plastgnagaren själv gick åt av magknip alternativt drog vidare av ren leda. En släkting till densamma är förtjust i vår tvål, handfatet är placerat utomhus.
Så har vi insekterna, som små guldklimpar för oss som gillar småkryp. Vi har haft besök av ollonborrar och ekoxar, skimrande blåsvarta träbin, randiga coloradobaggar (potatisodlarnas skräck), gyllenludna sötnosar med långa sugsnablar, kryp med självlysande rumpor, gigantiska getingar som tuggar silvertejp till frukost, gigantiska eremitmyror med håriga rumpor, praktfulla podaliriusfjärilar, långhorningar, hundra sorters blandade baggar, hundra sorters spindlar, hundra sorters svärmare, hundra sorters gräshoppor och sömniga vårtbitare som har förgyllt våra kvällar. När vi flyttade hit för sommaren hade en myrkoloni anlagt äggkläckningscentral under dassringen, det var helt galet många ägg och ganska äckligt.
På morgnarna väcks vi ibland av sextio får som promenerar förbi utanför fönstret. Åsnan Marko och hunden Nixon kommer regelbundet på besök, liksom två katter som vi inte riktigt har blivit du med. En rödtonad padda eller två har sitt bo här utanför, en mullvad lägger prydliga små högar på stengången, ibland tittar en ödla förbi, svalorna på telefontråden babblar närmast oavbrutet och då och då hörs prasslet av den största tänkbara igelkott. En tid fick råttorna maka på sig för en högljudd jordekorrefamilj. Sniglarna är av alla möjliga slag, leoparderna är snyggast.
Sedan ett par veckor har vi också alldeles äkta husdjur. Fem små rödögda hamstrar som vi fick av Jonko och Mira med heligt löfte om att de ska ta tillbaka dem när vi åker till Sverige. En morgon var de plötsligt elva, samma kväll åtta. De är rysligt söta. Vissa tecken tyder dock på att hamsterfamiljen kommer att växa ytterligare, vi är tacksamma för löftet.
Vår nyaste granne, så vitt vi vet, är en orm alternativt snok på en och en halv meter som igår tog sin middagslur bland vinrankorna rakt ovanför vårt matbord. Kanske kan den bli polare med tvålgourmanden? Alla grannar är kanske inte alltid goda grannar, men grannar lika fullt.
Så har vi insekterna, som små guldklimpar för oss som gillar småkryp. Vi har haft besök av ollonborrar och ekoxar, skimrande blåsvarta träbin, randiga coloradobaggar (potatisodlarnas skräck), gyllenludna sötnosar med långa sugsnablar, kryp med självlysande rumpor, gigantiska getingar som tuggar silvertejp till frukost, gigantiska eremitmyror med håriga rumpor, praktfulla podaliriusfjärilar, långhorningar, hundra sorters blandade baggar, hundra sorters spindlar, hundra sorters svärmare, hundra sorters gräshoppor och sömniga vårtbitare som har förgyllt våra kvällar. När vi flyttade hit för sommaren hade en myrkoloni anlagt äggkläckningscentral under dassringen, det var helt galet många ägg och ganska äckligt.
På morgnarna väcks vi ibland av sextio får som promenerar förbi utanför fönstret. Åsnan Marko och hunden Nixon kommer regelbundet på besök, liksom två katter som vi inte riktigt har blivit du med. En rödtonad padda eller två har sitt bo här utanför, en mullvad lägger prydliga små högar på stengången, ibland tittar en ödla förbi, svalorna på telefontråden babblar närmast oavbrutet och då och då hörs prasslet av den största tänkbara igelkott. En tid fick råttorna maka på sig för en högljudd jordekorrefamilj. Sniglarna är av alla möjliga slag, leoparderna är snyggast.
Sedan ett par veckor har vi också alldeles äkta husdjur. Fem små rödögda hamstrar som vi fick av Jonko och Mira med heligt löfte om att de ska ta tillbaka dem när vi åker till Sverige. En morgon var de plötsligt elva, samma kväll åtta. De är rysligt söta. Vissa tecken tyder dock på att hamsterfamiljen kommer att växa ytterligare, vi är tacksamma för löftet.
Vår nyaste granne, så vitt vi vet, är en orm alternativt snok på en och en halv meter som igår tog sin middagslur bland vinrankorna rakt ovanför vårt matbord. Kanske kan den bli polare med tvålgourmanden? Alla grannar är kanske inte alltid goda grannar, men grannar lika fullt.
fredag 17 juli 2009
Blad, betong och bilar
Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.
Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.
Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.
Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.
Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.
Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.
Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.
måndag 13 juli 2009
Under springturen
Då och då joggar jag genom Chérni Osam. Varje gång sitter det män på de enkla serveringarna och gamlingar på bänkarna, här och där leker barn. Varje gång blir det tyst när jag springer förbi. Knappast för min oerhörda farts skull, eller för att de fängslas av min undersköna uppenbarelse, utan förmodligen för att de tycker att det är himla konstigt det jag gör.
Närmare oss är jag känd och med jämna mellanrum stoppas jag av en baba (gumma) som vill veta vad det är som jag håller på med. De frågar ungefär samma saker varje gång och får ungefär samma svar med ungefär samma språkfel, men antingen nöjer de sig inte med svaren eller så är de bara pratsugna. Idag sprang jag ovanligt länge och hann bli stoppad tre gånger; först av en baba med en gigantisk tjur, sen av en baba med fyra kor (hon är särskilt pratsugen) och så av tre babor på en bänk.
De var lite bekymrade. ”Vad gör du, springer så där!? (När jag hänvisar till att det är bra för hälsan ser de ut som frågetecken.) Nu har du varit ute länge, du ser trött ut, det kan väl inte vara bra? Får du inte ont i benen? Vart ska du nu då? Men vem tar hand om barnen? Och vem lagar maten? När åker ni tillbaka till Schweiz då? Är det bäst där eller här? Där finns det väl jobb. Och pengar. Hur länge ska ni vara där då? Och vad säger din mamma då? Och din mans föräldrar, vad säger de då? Och var är de? Du måste byta kläder när du kommer hem så du inte blir kall! Ja det är väl bra för hälsan.” Ungefär där skyllde jag på att Nikolay skulle bli orolig om jag inte kom hem snart och så släpptes jag iväg.
Frågan om var det är bäst, där eller här, ställs av i princip samtliga nya bekantskaper. Till och med Storbritanniens ambassadör i Bulgarien fick frågan i en intervju som publicerades på engelska i en av dagstidningarnas nätupplagor. ”Trivs du bäst i England eller här?” Ambassadören svarade på diplomatvis att frågan var lite orättvis eftersom England är hans hemland. Jag brukar svara att det är mer välorganiserat i Sverige, vilket är en underdrift, men att bergen är mycket vackrare här, att det är varmare och soligare och att vi kommer att sakna Stoynovskoto väldigt mycket när vi har åkt hem. Vilket ju är alldeles sant.
Närmare oss är jag känd och med jämna mellanrum stoppas jag av en baba (gumma) som vill veta vad det är som jag håller på med. De frågar ungefär samma saker varje gång och får ungefär samma svar med ungefär samma språkfel, men antingen nöjer de sig inte med svaren eller så är de bara pratsugna. Idag sprang jag ovanligt länge och hann bli stoppad tre gånger; först av en baba med en gigantisk tjur, sen av en baba med fyra kor (hon är särskilt pratsugen) och så av tre babor på en bänk.
De var lite bekymrade. ”Vad gör du, springer så där!? (När jag hänvisar till att det är bra för hälsan ser de ut som frågetecken.) Nu har du varit ute länge, du ser trött ut, det kan väl inte vara bra? Får du inte ont i benen? Vart ska du nu då? Men vem tar hand om barnen? Och vem lagar maten? När åker ni tillbaka till Schweiz då? Är det bäst där eller här? Där finns det väl jobb. Och pengar. Hur länge ska ni vara där då? Och vad säger din mamma då? Och din mans föräldrar, vad säger de då? Och var är de? Du måste byta kläder när du kommer hem så du inte blir kall! Ja det är väl bra för hälsan.” Ungefär där skyllde jag på att Nikolay skulle bli orolig om jag inte kom hem snart och så släpptes jag iväg.
Frågan om var det är bäst, där eller här, ställs av i princip samtliga nya bekantskaper. Till och med Storbritanniens ambassadör i Bulgarien fick frågan i en intervju som publicerades på engelska i en av dagstidningarnas nätupplagor. ”Trivs du bäst i England eller här?” Ambassadören svarade på diplomatvis att frågan var lite orättvis eftersom England är hans hemland. Jag brukar svara att det är mer välorganiserat i Sverige, vilket är en underdrift, men att bergen är mycket vackrare här, att det är varmare och soligare och att vi kommer att sakna Stoynovskoto väldigt mycket när vi har åkt hem. Vilket ju är alldeles sant.
fredag 10 juli 2009
Nya tider?
(N) Det har varit parlamentsval. Boyko Borisov, aka Bati Boyko (= storebror Boyko), f.d. brandman, milis (polis under kommunisttiden alltså), och tidigare föremål för vårt bloggande, ska bli Bulgariens nye statsminister. Jag skäms i förväg. Göran Persson ligger i lä när det gäller bufflighet. Min teori är att folk valde Boyko och hans parti enbart för att han är så himla bra på att säga att han är bäst och alla andra -- sämst. Stora ord av det slaget går tyvärr hem i Bulgarien.
Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.
Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.
Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.
Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.
Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.
Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.
Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.
Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.
måndag 6 juli 2009
Två saker ni inte visste om bulgarer
1. Bulgarer tål inte drag. Luftdrag alltså. Det är helt sant. De dör, knall och fall, eller blir åtminstone jättesjuka eller åtminstone förkylda och hur som helst är drag inte bra. I kombination med att hälften röker, gissa hur det kan lukta här och där. Nikolays farfar röker inte längre, men han tål definitivt inte drag och när farmor steker lever till trapphushunden Bingo i deras södervända minikök, gissa hur vi luktar då när vi går därifrån.
2. Bulgarer kan inte bära saker utan plastpåse. Inte ens en flaska. Det är också helt sant. Om man ber att få slippa plastpåse när man köper något slipper man inte. Eller så utlöser man någon form av ångest hos försäljaren.
Eftersom de bulgariska plastpåsarna är så dåliga klarar de inte av att bära så mycket, varför man riskerar att gå ifrån en mataffär med tio skröpliga påsar, exklusive frukt- och grönsakspåsar. Vi är trötta och ledsna på all onödig plast - också i Sverige förstås! Plasten försvinner ju inte, den går bara sönder i mindre delar och hamnar i magarna på djur och människor. Eller så hamnar den i haven och kväver fåglar, fiskar och sköldpaddor. Bilder på det finns här. Så vi kör numera med jute. En tant hävdade en gång att hon enligt lag måste ge plastpåse till sina kunder. Fast det visade sig att det var ju hennes egen lag om god service till sina kunder. Nu ville inte kunden ha någon plastpåse, lagen fick kortslutning. Gissa om det hänger plastpåsar i träden här och där.
2. Bulgarer kan inte bära saker utan plastpåse. Inte ens en flaska. Det är också helt sant. Om man ber att få slippa plastpåse när man köper något slipper man inte. Eller så utlöser man någon form av ångest hos försäljaren.
Eftersom de bulgariska plastpåsarna är så dåliga klarar de inte av att bära så mycket, varför man riskerar att gå ifrån en mataffär med tio skröpliga påsar, exklusive frukt- och grönsakspåsar. Vi är trötta och ledsna på all onödig plast - också i Sverige förstås! Plasten försvinner ju inte, den går bara sönder i mindre delar och hamnar i magarna på djur och människor. Eller så hamnar den i haven och kväver fåglar, fiskar och sköldpaddor. Bilder på det finns här. Så vi kör numera med jute. En tant hävdade en gång att hon enligt lag måste ge plastpåse till sina kunder. Fast det visade sig att det var ju hennes egen lag om god service till sina kunder. Nu ville inte kunden ha någon plastpåse, lagen fick kortslutning. Gissa om det hänger plastpåsar i träden här och där.
lördag 4 juli 2009
På fiskefärd?
Det är val i Bulgarien på söndag. Valrörelsen är inte så högljudd, men det som diskuteras mest i medierna är den utbredda handeln med röster. Kostymklädda politiker sägs fara till slummen och köpslå med områdens ledare. Men inget är bevisat, inget görs för att ta reda på vare sig om det förekommer eller vad man kan göra för att förhindra det. Som vanligt då.
torsdag 2 juli 2009
Storslagenheten i ett monument
(E) Detta är det monument som restes i samband med firandet av Bulgariens 1300-årsjubileum. Det vill säga då det 1981 var 1300 år sedan den första bulgariska staten bildades av Khan Asparuh. Monumentet kritiserades av hög och låg för att det var så rysligt fult, som en stor svart hög av smält skrot, och snart började det dessutom falla sönder. Då gjorde man som man brukar, man hägnade in det. Och sen dess har det stått så, inhägnat och sönderfallande. Tills byggnadsarbetare satte upp byggställningar i vintras. Aha, en renovering!? Nix, en lämplig reklamplats. Det är därför monumentet är lite lite svårt att se.
tisdag 30 juni 2009
Nu ska jag skriva om dagis
(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.
Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.
Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.
Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.
Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.
Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.
Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.
söndag 28 juni 2009
Blink - blink
(N) Som blogglasare har ni sakert forstatt att vi har kort rutten Sofia-Stoynovskoto-Sofia ett antal ganger nu. Lite stadskorning har det ocksa blivit. Jag har lart mig ett och annat om hur man ska bete sig i trafiken for att komma fram oskadd. En sak kan jag rekommendera: Om ni kor i Bulgarien, hall koll pa folk som blinkar med alla fyra blinkers! Det kan namligen betyda ett (eller flera) av foljande:
- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet
Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.
(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)
- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet
Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.
(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)
måndag 22 juni 2009
Jordbruk
(N) När kommunismen hade fallit överläts de statligt ägda jordbruksmarkerna till sina pre-kommunistiska ägare (eller till deras barn). Men den som varit jordbrukare på 1940-talet var inte nödvändigtvis det i början av 1990-talet, och barnen var ofta stadsbor. Följden blev att jordbruksproduktionen rasade och en stor del av de bördiga bulgariska fälten växte igen. Faktum är att jordbruksproduktionen fortfarande, 20 år efter kommunismens fall, inte har återhämtat sig. Produktionen av vete minskade t.ex. från 5,5 till 3,5 miljoner ton mellan år 1989 och 2005. Andra grödor har haft en liknande utveckling och detsamma gäller animalier som kött, mejeriprodukter, ylle, etc. Den sammanlagda jordbruksproduktionen minskade med ungefär 30 procent mellan 1989 och 2005!
Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:
Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.
Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.
Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...
Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:
Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.
Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.
Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...
lördag 20 juni 2009
Medborgare för europeisk utveckling för Bulgarien
(N) Vi önskar oss ofta tillbaka till det politiska livet i Sverige, med jordnära politiker, något mindre personfokus och en debatt som ofta kretsar kring faktiska politiska frågor snarare än kring pajkastning. Liksom till partier med korta namn!
Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).
Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.
Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).
Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.
torsdag 18 juni 2009
Transportnyheter
1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.
2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.
tisdag 16 juni 2009
Utsikt på söndagspromenaden
(E) Den utsikten tänker jag ha med mig när jag i vinter med ringar under ögonen och askgrå hy tittar ut över blöt fotbollsplan och gråa kontorsbyggnader.
måndag 15 juni 2009
När könsroller känns behändigt
(E) Jag visste väl att jag gjorde rätt som gifte mig med en händig man! Säg att man väntar gäster och ska baka en bakpulverfri kaka som för att bli lyckad kräver tio minuters hård vispning. Och så har man glömt sin visp i stan. Då kan den händige mannen bygga en superstadig visp, som ingenting. Dessutom blir han lite nöjd och på extra gott humör. Det är väldigt praktiskt.
lördag 13 juni 2009
Dagisdans
Barnen har haft sång- och dansuppvisning på dagis. Sjungit har de gjort med en dragspelande och starksjungande sångtant, dansat folkdans har de gjort med två riktiga proffsdansare. Nomi var finare än den finaste marsipanaros och framförde både sång och dans med precision. Ruben var mycket stilig i sin kalpàk (huvudbonaden), men såg milt skeptisk och obekväm ut under sången. När dansen kom igång blev det andra bullar, han hade stenkoll och rätt var det var rev han helt lugnt loss ett danssolo som fick våra hakor att falla (tyvärr blev de bilderna usla). Dansfröken kom fram till oss efteråt och prisade hans talang. På svenskt maner blev vi blygsamma å Rubens vägnar och skyllde på att han tränar gymnastik och kanske har blivit lite stark där eller så. Dansfröken såg djupt besviken ut, tackade för sig och gick vidare. Alltså, det är svårt sånt där.
fredag 12 juni 2009
Våldets tid
(E) Hm, stiltje på denna blogg verkar det som. Avbryter den med vacker och sorglig musik från en vacker och sorglig film, Våldets tid. Den handlar om hur det kunde gå till när ottomanerna på 1600-talet omvände kristna till muslimer. Bulgariska pojkar tvingades från sina familjer för att uppfostras till ottomanska soldater och småningom blev också de en del av förtrycksapparaten. En av tidernas sorgligaste filmscener måste vara när en far ber sin lille son att om han blir tillfångatagen av turkarna ska han på ett av tre sätt ta livet av sig, det tredje är att vända sig om på vägen så att pappan kan skjuta honom. Ruben har precis fyllt sex och både Nikolay och jag grät floder när vi såg den. Människans grymhet är så svår att förstå.
onsdag 10 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Snyggaste buggebruttan
Kolla in damerna på bilden. De kommer från Stara Zagora, som ligger söder om Balkanbergen och åtminstone ungefär i samma region som Nikolays farmor kommer ifrån. Kolla in klänningsdetaljerna här nedanför. Det är Nomis klänning. Den är av ylle och så tung att hon trycks platt till marken om vi försöker hänga den på henne. Upptill är den inte märkvärdig och vi valde ett förkläde från en helt annan region. Men när hon har vuxit till sig lite, eller okej, blivit fullstor, så kan hon själv hänga den på sig och blir då så extra rysligt grann!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
