Grisslakt

Känsliga läsare varnas. På promenad i Stoynovskotos vintersol mötte vi ett grisslaktarlag i färd med att traditionsenligt tillreda två nyligen slaktade grisar. Vi bjöds in att titta närmare och gjorde så med en blandning av nyfikenhet och lätt avsmak. Coolt att kunskapen lever kvar. Barnen bjöds på en bit avskuret grisöra och smakade tappert. Vi stora kom undan med att meddela att vi inte äter kött (vilket är bara nästan sant). Kolla in blåslampan som grisen bränns med för att förberedas för renskrapning.




Dagen därpå åt Ruben en avlång grillad köttfärsbiff, en kebapche. Han frågade vilket kött den var gjord av - ko och gris - varpå han konstaterade att han inte tycker så mycket om griskött. Ruben är vanligtvis totalt oblödig, men de döda grisarna (tidigare har vi matat en av deras fränder med äpplen) gjorde intryck.

Nedan är det istället rakía som är under tillverkning, dvs. bulgariskt brännvin, i det här fallet gjort på avlånga plommon, slivi. Väldigt många bulgarer gör egen rakía, just den här, fast av äldre datum, är den enda hemgjorda som vi har smakat på som har varit riktigt god, uppvärmd och smaksatt med honung.

Bland snöknarr och råttbajs

Vi har varit i stugan igen. När vi kom var det minusgrader inomhus och råttbajs i servisen. (Råttorna ska få ett eget inlägg.) I sovrummet gick det bra att få upp värmen med en varmluftsfläkt som vi tagit med från Sofia. Men i vardagsrummet/"köket" finns en tokhungrig öppen spis som med omedelbar verkan forslar all genererad värme ut i världsrymden. Vi bar upp gamla vedspisen från nedervåningen - som vi inte använder - och monterade den framför öppna spisen. Det blev faktiskt lite bättre; efter några timmar av nära rökförgiftning kom vi upp i åtta plusgrader. Ungarna värmde sig med Twister.



Det verkar vara så att en tredagars stugvisit under vinterhalvåret innebär lite drygt hälften packning/åkning/fixning/eldning/uppackning/tvättning (precis allt stinker big time av rök efteråt). Den andra knappa hälften kan förhoppningsvis vikas åt vandring, lek och bergsskådning. Den här gången hann jag också lära mig precis hur snabbt syntetstrumpor kan smälta över kalla tår nära en varm kamin och Nomi körde bulgariska racerkälken i högsta fart in i staketet. Gissa om den är bra i balkanbergens backar! På bilden nedan visar hon hur man kan åka på kälken. Man kan också sova middag på den, men då ligger man på rygg och är rätt ynklig när man vaknar.

Vi bjöds på kaffe i solen på gården hos åsnan Marcos husse och matte. Marco välte sockerskålen och slickade Nikolay blöt på ryggen, hundkompisen Nixon åt upp alla kakorna. På kvällen fick vi komma tillbaka på middag; allt hemgjort och mycket välsmakande. Vi kan säga många mindre smickrande saker om bulgarerna som folk, men ett av flera framträdande drag tycks vara deras gästfrihet. Det får vi inte glömma.

En vit jul

Snö och strålande sol på julafton! Dessutom det godaste julbordet vi har ätit. Inget ont menat om något annat, men bulgarerna äter bara vegetariskt på julafton och det passar oss som en smäck. Vi firade dagen med Nikolays morfar. När vi bjöd honom sa han att hade hört talas om det där med julen och att man ska fira den med sina gamla, så han ville gärna komma.

På den lite suddiga filmen nedan diktar Ruben följande rader om hur ljusen ska tändas och borden fyllas och ingen gå hungrig på jorden:

Koledo, Koledo,
zlatni sveshti
palni peshti,
sladki pitichki goreshti.
Skoro slagaite sofrite,
za da doidat vsichki, vsichki.
Za da nyama tazi nosht
nigde gladni po zemyata!




Och här sjunger Nomi om Dyado Mraz som kommer med (nyårs-)presenter:

S chervenite botushki
potropva Dyado Mraz.
Dechica veselushki,
sheinata sprya pred vas!
Podaraci shte ima
za vsichki ot sarce.
Za Novata Godina
da lyushnem nii horce!



God fortsättning! På bulgariskt vis önskar vi er också grattis på juldagen och hoppas att ni får ha hälsan och är lyckliga!

Uppesittarkväll

När man inte orkar slå färdigt julklapparna, städa undan fler pryttlar eller koka gröt, då är det bra att ha en blogg som ursäkt. Se här så fina barn!

El

(N) Novellen ser ut att kunna bli en följetong. När vi var i stugan i början av december sa en granne att en person från elbolaget hade varit runt i alla hus för att kolla elmätarna. Vårt hus tillhör de 90 % som inte är permanent bebodda, så elmätaren blev inte kollad. Jag läste dock av den själv, den stod på 317, och tänkte att det inte borde vara några problem att ringa bolaget och meddela siffran per telefon, så att vi inte betalar för lite (eftersom huset har stått obebott länge). Gissa om det var okej att göra så?

Jag fick tala med en ung tjej, som lät väldigt trevlig och serviceinriktad. Mina förhoppningar ökade i takt med att hon på nästan svenskt manér plockade fram det beräknade värdet på vår elmätare; 108. Men nej, om man som kund inte har ansökt om tilläggstjänsten "fjärrinrapportering" så måste man besöka närmaste kontor. (Och, underförstått, trängas med ett gäng argsinta pensionärer i en timme.) Det lät ju hur jobbigt som helst, men jag får väl göra det brist på andra alternativ, tänkte jag. Men då kom storsläggan fram: eftersom räkningen står på pappa (av administrativa skäl - sic! - står huset än så länge hans namn) så måste jag ha en fullmakt av honom. Som ska vara verifierad hos en notarie! AARGH!

När jag bytte taktik och sa att det där lät för jobbigt och att det inte gör mig något om jag har betalat för lite, så kom det minsann fram en annan möjlighet: I samband med att en kontrollant åker till byn i mars kan jag rapportera in vad elmätaren står på. Skönt.

- Då kan jag alltså ringa till er?
- Nä, det går ju inte. Du saknar ju fjärrinrapporteringstillägget. Du kan meddela en GRANNE istället.

Jag är mycket stolt över mig själv. I stället för att skrika åt den stackars telefonisten, som nog de flesta här gör, förklarade jag att jag förstår att det inte är hon som hittar på reglerna, men att det är mycket ologiskt att en grannes ord är mer värt än om husägarens. Jag tror att hon förstod. Och också att hon kommer att gripa hårt tag om varenda möjlighet att lämna landet när non är färdig med sin universitetsexamen. Bulgariens befolkning har minskat med en miljon sedan 1989.

En julnovell à la Kafka

Ibland undrar vi om vi har passerat en gräns av något slag och hamnat i litteraturens värld; förslagsvis i en bok av Kafka. Raden av exempel på förbluffande byråkrati och andra små och stora absurditeter börjar helt enkelt bli så enormt lång. Här är dagens, varsågoda:

I ett nytt land känner man naturligt nog inte till hur allt praktiskt fungerar. Så Nikolay ringde i förra veckan till fjärrvärmeverket för att fråga hur och hur ofta vi ska betala uppvärmningen av lägenheten (vi hade inte fått någon räkning). Han skickades vidare till Techem, som är ett av de företag som läser av förbrukningen. På Techem sa de att vår stadsdel inte existerar i deras system, vilket är lite märkligt eftersom det står Techem på våra element. De upplyste dock om att värmen betalas en gång om året, i juni.

Det är ju rätt ovanligt att ett företag bara vill ta betalt för sina tjänster en gång om året, så Nikolay frågade också en granne, för att vara på den säkra sidan. Grannen bekräftade det Techem sagt; den årliga räkningen kommer i juni.

I dag kom en räkning från...fjärrvärmebolaget! Utifrån uppgifter från Techem Services.

Och just det, det står inte på räkningen var den ska betalas, bara att den ska betalas kontant.

Kompisar

Det här är Nomi och hennes kompis Boryana, kallad Boba. Boba vill ha Nomi till lillasyster och matar henne med choklad så fort hon får tillfälle. Boba är åtta år och tränar rytmisk gymnastik, måndag till fredag mellan klockan ett och fem, lördagar mellan klockan nio och tre ungefär. Fast idag tog hon ledigt. På sommarlovet tränar hon heldagar sex dagar i veckan. Hon har deltagit i fyra internationella tävlingar, varav hon har tagit medalj på tre.


Det här är Ruben och hans kompis Stoyán, de tränar tillsammans (artistisk gymnastik, alltså redskapsgymnastik), fast inte alls så blodigt mycket som Stoyáns storasyrra förstås.

Bobas och Stoyáns föräldrar heter Zhelia och Nikolay (Zh:et ser ut så här - Ж - och uttalas som franskans j), är superdupertrevliga och måste betala för Bobas tävlingsresor eftersom förbundet inte har råd. Zhelia har tidigare haft en syateljé, men är nu sjukskriven (vilket inte nödvändigtvis betyder att hon får någon sjukersättning att tala om). Nikolay är polis, ett yrke som han inte gärna skyltar med, förmodligen eftersom det förknippas med korruption. Här bär inga småpojkar poliströjor - utom Ruben förstås.

Skickliga politiker

(N) Politiker bör, precis som vanligt folk, ha jullov. Men nationalförsamlingens ledamöter fick (nåja, tog) lov vid en lite väl lämplig tidpunkt idag, kan man tycka. Tre olika grupper (mjölkbönder, jordbrukare och studenter) hade planerat stora demonstrationer i Sofias centrum. Bönderna, som ju har tillgång till stora maskiner, skulle blockera vägar. Jag vet inte vad studenterna skulle göra, men de skulle antagligen också försöka störa så gott det går. (Enligt mina kollegor, som var studenter tills för inte så länge sedan, är Bulgariens studentdemonstranter ett gäng fyllon som inte kan åstadkomma något. Till skillnad från Greklands, som "har skägg och ser allmänt stridsvilliga ut".) Hur som helst lyckades varken bönder eller studenter att nå ända fram till beslutsfattarna. För till allas förvåning utlyste parlamentets talman jullov, en halvtimme efter arbetsdagens början! Bara någon timme före de planerade demonstrationerna! Skickligt duckat, tycker jag.

Kanske bör man skicka Bulgariens bönder och studenter till Frankrike respektive Grekland på demonstrationspraktik? Och Frankrikes och Greklands politiker hit, på duckpraktik?

Vi sörjer kålen

Inte mycket till snö därhemma va? Inte här heller. Det är varmt för årstiden och det har Konsekvenser bland annat för alla de babor och andra - som vi - som har surkål och syrade grönsaker på balkongen. När vi var i stugan härom helgen var det särskilt varmt och då hade vi dessutom stängt fönstret till den inglasade balkong där vi har 50-literstunnan med surkål (eftersom det var halv storm innan vi åkte). Dumt. Vi stora har tvingat i oss en del uppmjukad kål den senaste tiden, slänga mat ska man ju inte, men idag gick det av smak- och hälsoskäl inte längre. Tunnan är tömd och sanerad, det blir kanske inga surkålsdolmar på julbordet. Måste balkongsyrningstraditionen gå i graven?

En man på dagis!

När jag lämnade ungarna var det en manlig förskollärare på Rubens avdelning! Jag blev glad och mycket förvånad. Vikarie? Han har varit där förut sa Ruben. Men att de alls släppt in honom!!

Julfestat, ovaccinerat

1. Julfest i gympasalen

(E) Julfest på barnens gymnastik igår, i princip helt oorganiserad. Föräldrarna skulle ta med sig ätbara saker och jag var med ett undantag den enda som hade bakat själv. Inte för att jag skulle vara duktigare mamma förstås, utan för att man inte gör så (som jag). Jag misstänker att detta har någon form av koppling till att hembakningsutbudet i mataffärerna är i princip begränsat till vetemjöl och socker. De flesta av mina förvisso ihopkladdade och småtrasiga kladdkakebitar tronade fortfarande på sin tallrik när de flesta andra fat var länsade. Nikolay sa inget, men jag är helt bombsäker på att han tänkte Ha, vad var det jag sa! Ruben dök så småningom upp, het som en kamin efter ett oräkneligt antal hopp i skumgummigropen. Nomi höll sig helst nära bordet med allt snask på. Precis som jag tål hon stora mängder godsaker lite onödigt bra.

Varför jag inte tog med mig av pepparkakorna? Jo det var det där med tjocka, brända, trasiga. Burken med lyckade pepparkakor är ganska liten och den håller jag på för senare användning.

2. Hur det kan gå till när en ska vaccineras

Ruben vaccinerades med Twinrix (hepatit A och B) två gånger innan vi åkte i somras. I början av november var det dags för den tredje dosen. Först drog vi oss för det, eftersom tanken på många timmars väntande förmodligen förgäves inte kändes lockande. Vårdcentralen har ingen reception, det finns ingen central bokningsfunktion och någon vaccinationscentral har vi inte kunnat hitta. Man a) känner någon eller b) väntar. Sen fick Nikolay löfte om hjälp från släktingarnas husläkare. Som inte hörde av sig och fortsatte så. Men så ringde densamme till sist och bokade en tid. Nikolay och Ruben infann sig (N åkte från jobbet - ganska långt - och hämtade R från dagis), varpå doktorn berättade att Nikolay nu fick gå till apoteket för att köpa vaccinet. En och en halv timme senare konstaterade Nikolay att det inte gick att få tag på. Ruben konstaterade att han missat dagisfikat och fick en korv. Följande morgon ringde de från ett av apoteken och berättade att de hittat vaccinet. Nikolay gick från jobbet, Ruben hämtades från dagis, men väl på apoteket visade sig vaccinet vara för vuxna. Efter en dispyt om huruvida Twinrix alls existerar i barnversion konstaterade någon att det sedan fem år inte går att få tag på i Bulgarien. Det har nu gått en månad sedan Ruben skulle ha fått sin spruta och jag ska försöka ta reda på om det alls är någon idé att beställa det via internet från England.

Nikolay minns att hans mamma kunde ringa ett (1) samtal för att samma dag få hembesök av en doktor. Allt var inte sämre förr.

Pepparkakor, till sist

(E) Det går inte att få tag på sirap här, jag hade inte tänkt på det (= temporär besvikelse) och i pepparkaksdeg ska det vara sirap, för kavlingsbarheten tror jag. Nikolay mindes att det fanns något sirapsliknande när han var liten, glukosa, och efter att ha besökt en hel rad mataffärer förgäves hittade jag det faktiskt längst ned i ett hörn, alldeles genomskinligt och fint. Det är majsstärkelse i någon form och smakar lustigt nog nästan ingenting, men det är fantastiskt trögflytande, som polkagrissmet. På etiketten står det "zdráve i energía", hälsa och energi.



Så nu har vi pepparkakor! De flesta visserligen antingen för tjocka eller brända eller trasiga (efter en misslyckad fotbollskonst av Nikolay i köket). Men det kan kvitta.

Tullogik

Vi beställde böcker från Amazon i England. De anlände till Bulgarien den 15 november (paketspårning är guld!) och när vår suveräna granntant kom och viftade med avin tre veckor senare hade vi i princip gett upp hoppet. Till posten för att hämta alltså, men det gick inte, för det skulle hämtas på tullkontoret mot en avgift. Men försändelser inom EU ska väl inte förtullas??? Joserru, om det kommer till Bulgarien och väger över två kilo. Så hör upp, presumtiva smugglare, se till att packa era varor i paket som väger Under två kilo! Ett tips i all välmening bara.

Nikolay har i alla fall fått sina efterlängtade jobböcker och jag mina två dyra och dyrbara bulgariskaböcker som verkar helt suveräna, så nu har jag ingen ursäkt alls att inte lära mig språket snabbare än en snigel.

Miljölastbil?

(N) Scania verkar ha kommit med en ny, ekologiskt riktig, modell. Den första smygbilden är från en tuff testbana någonstans i Bulgarien! (Allvarligt talat: Norra Sverige har ju blivit vinterkörningens test-Mecka för nya bilmodeller. Kanske kan Bulgarien, t.ex. området runt vår sommarstuga, fungera som testbana för SUV:ars terrängegenskaper?) I början av december läste jag att Scania kommer att lägga ner all produktion av lastbilar i Södertälje och i resten av världen mellan 22/12 och 19/1. Kanske kan den nya modellen vara en väg ut ur krisen?

Lätt som en plätt med internet

Vi har tittat på nobelfesten live över internet, ungarna följer julkalendern, varje dag kollar vi in Dagens Nyheter, vi kan ringa hem med Skype och skicka bilder, till och med kika på mormor med hjälp av webbkameran. Vi misstänker - men bara misstänker - att det har blivit lättare att bo utomlands. (Och mindre spännande, kanske?)

Våra berg

Det ser lite ruggigt ut på bilderna, men det var det inte alls. Det var friskt, klart, vindsus och fågelpip. Huset på bilden är vårt.

Decembervår

(E) Blommor, utefika i tröja och träskor, vår och insekter i luften - i december. Ska det vara så? Klimatoro till trots har vi haft en så fantastiskt fin helg i stugan i Stoynovskoto. Vi kollade läget uppe på björnberget, ungarna lagade lerglass, byggde hus i trädgården och red på åsnan Marko (åsnor heter så), jag plockade äpplen - det är värsta äppelkompotten i gräsmattan - och Nikolay högg ved. Han gör så gott han kan för att smälta in; kolla in gummiskorna och de instoppade byxbenen. Jag hade med en kaka till vår 80-åriga granne Baba Dana. Hon blev så glad, pussade och kramade, och samtidigt djupt olycklig - för vad skulle hon ge tillbaka? Jag ville ju inte ha något, men gick därifrån med choklad till barnen och en burk inlagda plommon. Törs jag ha med något nästa gång? Jag förstår typ en tiondel av vad hon säger (till min okunnighet kan man lägga hennes tandlöshet och tunga dialekt), så det är lite svårt att veta.

Vilket väder

(E) Om man vill veta vilket väder det ska bli här gör man bäst i att titta ut genom fönstret. Vill man veta hur det blir på någon dags sikt kan man förslagsvis singla slant. För att kolla väderprognosen är liksom inte till så stor nytta. Förmodligen skulle även prognosmakarna vara betjänta av slantsingling; billigare blir det ju också.

Om de spår kyla blir det troligtvis varmt, en annalkande regnskur blir mer sannolikt ett par dagars ihållande ösregn (som när vi åkte till stugan för ett par månader sen och inte tog med regnkläder för det skulle ju vara torrt; vi var mer naiva då).

Fast så slår också vädret om snabbt. Vi har nu haft ett par för årstiden riktigt varma dagar, soligt och skönt, mösslöst och vantlöst, något lägre temperaturer på väg och skurar väntade till på söndag. Fast en av mammorna utanför gymnastiksalen sa att det skulle bli stormigt. (Säkert, tänkte jag, onödigt cyniskt.) Så satte vi oss på cyklarna en timme senare och då - KABOOM - kom det stormiga vädret. Regnet stod som spön i backen, vi blev dyngsyra på bara ett par minuter, vattnet forsade både i våra skor och längs gatorna, åskan dundrade, billarmen tjöt från alla håll och Nomi grät och tjöt hon med: JAAG VIILL IINTE HAA OOVÄÄDEEJ I SOOFIIAA!!!

Nu tjuter vinden där ute, men här inne är det tyst, torrt och varmt och barnen sover sött. I hallen står våra skor och kippar stilla.

Grönsaksprat

Det här är marknaden i stadsdelen Iván Vazov. Vitkålen säljs från skåpbilar, pumporna i högar på andra sidan gatan (där såldes tidigare vattenmeloner i massor). Här handlar jag grönsaker, nötter och flingor och övar bulgariska. Jag kan massor av artighetsfraser och kan köpa si och så mycket av karfiól, patladján, jábalki, pras, chésan eller vad det nu kan vara. Och jag är expert på att säga att jag inte vill ha påse (för jag har med mig egna av jute) och det är så roligt att se att de nästan alltid blir lika förvånade.

Bulgarerna är jättebra på småprat och det är ofta trevligt och lite puttrigt att handla på marknaden. Om jag säger att jag kommer från Sverige får jag berätta allt (jag kan) om vad jag gör här och så vidare. Och det gäller inte bara marknaden. Nikolay snackar vattenlösningar med taxichaufförerna (vi har vattenproblem vid sommarhuset), jag har diskuterat pensioner (pyttesmå) med tanter på spårvagnen och allt möjligt med några av de andra mammorna utanför barnens gympasal. Fast då lyssnar jag mest, för de pratar så fasa fort.