Grisslakt

Känsliga läsare varnas. På promenad i Stoynovskotos vintersol mötte vi ett grisslaktarlag i färd med att traditionsenligt tillreda två nyligen slaktade grisar. Vi bjöds in att titta närmare och gjorde så med en blandning av nyfikenhet och lätt avsmak. Coolt att kunskapen lever kvar. Barnen bjöds på en bit avskuret grisöra och smakade tappert. Vi stora kom undan med att meddela att vi inte äter kött (vilket är bara nästan sant). Kolla in blåslampan som grisen bränns med för att förberedas för renskrapning.




Dagen därpå åt Ruben en avlång grillad köttfärsbiff, en kebapche. Han frågade vilket kött den var gjord av - ko och gris - varpå han konstaterade att han inte tycker så mycket om griskött. Ruben är vanligtvis totalt oblödig, men de döda grisarna (tidigare har vi matat en av deras fränder med äpplen) gjorde intryck.

Nedan är det istället rakía som är under tillverkning, dvs. bulgariskt brännvin, i det här fallet gjort på avlånga plommon, slivi. Väldigt många bulgarer gör egen rakía, just den här, fast av äldre datum, är den enda hemgjorda som vi har smakat på som har varit riktigt god, uppvärmd och smaksatt med honung.

Bland snöknarr och råttbajs

Vi har varit i stugan igen. När vi kom var det minusgrader inomhus och råttbajs i servisen. (Råttorna ska få ett eget inlägg.) I sovrummet gick det bra att få upp värmen med en varmluftsfläkt som vi tagit med från Sofia. Men i vardagsrummet/"köket" finns en tokhungrig öppen spis som med omedelbar verkan forslar all genererad värme ut i världsrymden. Vi bar upp gamla vedspisen från nedervåningen - som vi inte använder - och monterade den framför öppna spisen. Det blev faktiskt lite bättre; efter några timmar av nära rökförgiftning kom vi upp i åtta plusgrader. Ungarna värmde sig med Twister.



Det verkar vara så att en tredagars stugvisit under vinterhalvåret innebär lite drygt hälften packning/åkning/fixning/eldning/uppackning/tvättning (precis allt stinker big time av rök efteråt). Den andra knappa hälften kan förhoppningsvis vikas åt vandring, lek och bergsskådning. Den här gången hann jag också lära mig precis hur snabbt syntetstrumpor kan smälta över kalla tår nära en varm kamin och Nomi körde bulgariska racerkälken i högsta fart in i staketet. Gissa om den är bra i balkanbergens backar! På bilden nedan visar hon hur man kan åka på kälken. Man kan också sova middag på den, men då ligger man på rygg och är rätt ynklig när man vaknar.

Vi bjöds på kaffe i solen på gården hos åsnan Marcos husse och matte. Marco välte sockerskålen och slickade Nikolay blöt på ryggen, hundkompisen Nixon åt upp alla kakorna. På kvällen fick vi komma tillbaka på middag; allt hemgjort och mycket välsmakande. Vi kan säga många mindre smickrande saker om bulgarerna som folk, men ett av flera framträdande drag tycks vara deras gästfrihet. Det får vi inte glömma.

En vit jul

Snö och strålande sol på julafton! Dessutom det godaste julbordet vi har ätit. Inget ont menat om något annat, men bulgarerna äter bara vegetariskt på julafton och det passar oss som en smäck. Vi firade dagen med Nikolays morfar. När vi bjöd honom sa han att hade hört talas om det där med julen och att man ska fira den med sina gamla, så han ville gärna komma.

På den lite suddiga filmen nedan diktar Ruben följande rader om hur ljusen ska tändas och borden fyllas och ingen gå hungrig på jorden:

Koledo, Koledo,
zlatni sveshti
palni peshti,
sladki pitichki goreshti.
Skoro slagaite sofrite,
za da doidat vsichki, vsichki.
Za da nyama tazi nosht
nigde gladni po zemyata!




Och här sjunger Nomi om Dyado Mraz som kommer med (nyårs-)presenter:

S chervenite botushki
potropva Dyado Mraz.
Dechica veselushki,
sheinata sprya pred vas!
Podaraci shte ima
za vsichki ot sarce.
Za Novata Godina
da lyushnem nii horce!



God fortsättning! På bulgariskt vis önskar vi er också grattis på juldagen och hoppas att ni får ha hälsan och är lyckliga!

Uppesittarkväll

När man inte orkar slå färdigt julklapparna, städa undan fler pryttlar eller koka gröt, då är det bra att ha en blogg som ursäkt. Se här så fina barn!

El

(N) Novellen ser ut att kunna bli en följetong. När vi var i stugan i början av december sa en granne att en person från elbolaget hade varit runt i alla hus för att kolla elmätarna. Vårt hus tillhör de 90 % som inte är permanent bebodda, så elmätaren blev inte kollad. Jag läste dock av den själv, den stod på 317, och tänkte att det inte borde vara några problem att ringa bolaget och meddela siffran per telefon, så att vi inte betalar för lite (eftersom huset har stått obebott länge). Gissa om det var okej att göra så?

Jag fick tala med en ung tjej, som lät väldigt trevlig och serviceinriktad. Mina förhoppningar ökade i takt med att hon på nästan svenskt manér plockade fram det beräknade värdet på vår elmätare; 108. Men nej, om man som kund inte har ansökt om tilläggstjänsten "fjärrinrapportering" så måste man besöka närmaste kontor. (Och, underförstått, trängas med ett gäng argsinta pensionärer i en timme.) Det lät ju hur jobbigt som helst, men jag får väl göra det brist på andra alternativ, tänkte jag. Men då kom storsläggan fram: eftersom räkningen står på pappa (av administrativa skäl - sic! - står huset än så länge hans namn) så måste jag ha en fullmakt av honom. Som ska vara verifierad hos en notarie! AARGH!

När jag bytte taktik och sa att det där lät för jobbigt och att det inte gör mig något om jag har betalat för lite, så kom det minsann fram en annan möjlighet: I samband med att en kontrollant åker till byn i mars kan jag rapportera in vad elmätaren står på. Skönt.

- Då kan jag alltså ringa till er?
- Nä, det går ju inte. Du saknar ju fjärrinrapporteringstillägget. Du kan meddela en GRANNE istället.

Jag är mycket stolt över mig själv. I stället för att skrika åt den stackars telefonisten, som nog de flesta här gör, förklarade jag att jag förstår att det inte är hon som hittar på reglerna, men att det är mycket ologiskt att en grannes ord är mer värt än om husägarens. Jag tror att hon förstod. Och också att hon kommer att gripa hårt tag om varenda möjlighet att lämna landet när non är färdig med sin universitetsexamen. Bulgariens befolkning har minskat med en miljon sedan 1989.

En julnovell à la Kafka

Ibland undrar vi om vi har passerat en gräns av något slag och hamnat i litteraturens värld; förslagsvis i en bok av Kafka. Raden av exempel på förbluffande byråkrati och andra små och stora absurditeter börjar helt enkelt bli så enormt lång. Här är dagens, varsågoda:

I ett nytt land känner man naturligt nog inte till hur allt praktiskt fungerar. Så Nikolay ringde i förra veckan till fjärrvärmeverket för att fråga hur och hur ofta vi ska betala uppvärmningen av lägenheten (vi hade inte fått någon räkning). Han skickades vidare till Techem, som är ett av de företag som läser av förbrukningen. På Techem sa de att vår stadsdel inte existerar i deras system, vilket är lite märkligt eftersom det står Techem på våra element. De upplyste dock om att värmen betalas en gång om året, i juni.

Det är ju rätt ovanligt att ett företag bara vill ta betalt för sina tjänster en gång om året, så Nikolay frågade också en granne, för att vara på den säkra sidan. Grannen bekräftade det Techem sagt; den årliga räkningen kommer i juni.

I dag kom en räkning från...fjärrvärmebolaget! Utifrån uppgifter från Techem Services.

Och just det, det står inte på räkningen var den ska betalas, bara att den ska betalas kontant.

Kompisar

Det här är Nomi och hennes kompis Boryana, kallad Boba. Boba vill ha Nomi till lillasyster och matar henne med choklad så fort hon får tillfälle. Boba är åtta år och tränar rytmisk gymnastik, måndag till fredag mellan klockan ett och fem, lördagar mellan klockan nio och tre ungefär. Fast idag tog hon ledigt. På sommarlovet tränar hon heldagar sex dagar i veckan. Hon har deltagit i fyra internationella tävlingar, varav hon har tagit medalj på tre.


Det här är Ruben och hans kompis Stoyán, de tränar tillsammans (artistisk gymnastik, alltså redskapsgymnastik), fast inte alls så blodigt mycket som Stoyáns storasyrra förstås.

Bobas och Stoyáns föräldrar heter Zhelia och Nikolay (Zh:et ser ut så här - Ж - och uttalas som franskans j), är superdupertrevliga och måste betala för Bobas tävlingsresor eftersom förbundet inte har råd. Zhelia har tidigare haft en syateljé, men är nu sjukskriven (vilket inte nödvändigtvis betyder att hon får någon sjukersättning att tala om). Nikolay är polis, ett yrke som han inte gärna skyltar med, förmodligen eftersom det förknippas med korruption. Här bär inga småpojkar poliströjor - utom Ruben förstås.