Julfestat, ovaccinerat

1. Julfest i gympasalen

(E) Julfest på barnens gymnastik igår, i princip helt oorganiserad. Föräldrarna skulle ta med sig ätbara saker och jag var med ett undantag den enda som hade bakat själv. Inte för att jag skulle vara duktigare mamma förstås, utan för att man inte gör så (som jag). Jag misstänker att detta har någon form av koppling till att hembakningsutbudet i mataffärerna är i princip begränsat till vetemjöl och socker. De flesta av mina förvisso ihopkladdade och småtrasiga kladdkakebitar tronade fortfarande på sin tallrik när de flesta andra fat var länsade. Nikolay sa inget, men jag är helt bombsäker på att han tänkte Ha, vad var det jag sa! Ruben dök så småningom upp, het som en kamin efter ett oräkneligt antal hopp i skumgummigropen. Nomi höll sig helst nära bordet med allt snask på. Precis som jag tål hon stora mängder godsaker lite onödigt bra.

Varför jag inte tog med mig av pepparkakorna? Jo det var det där med tjocka, brända, trasiga. Burken med lyckade pepparkakor är ganska liten och den håller jag på för senare användning.

2. Hur det kan gå till när en ska vaccineras

Ruben vaccinerades med Twinrix (hepatit A och B) två gånger innan vi åkte i somras. I början av november var det dags för den tredje dosen. Först drog vi oss för det, eftersom tanken på många timmars väntande förmodligen förgäves inte kändes lockande. Vårdcentralen har ingen reception, det finns ingen central bokningsfunktion och någon vaccinationscentral har vi inte kunnat hitta. Man a) känner någon eller b) väntar. Sen fick Nikolay löfte om hjälp från släktingarnas husläkare. Som inte hörde av sig och fortsatte så. Men så ringde densamme till sist och bokade en tid. Nikolay och Ruben infann sig (N åkte från jobbet - ganska långt - och hämtade R från dagis), varpå doktorn berättade att Nikolay nu fick gå till apoteket för att köpa vaccinet. En och en halv timme senare konstaterade Nikolay att det inte gick att få tag på. Ruben konstaterade att han missat dagisfikat och fick en korv. Följande morgon ringde de från ett av apoteken och berättade att de hittat vaccinet. Nikolay gick från jobbet, Ruben hämtades från dagis, men väl på apoteket visade sig vaccinet vara för vuxna. Efter en dispyt om huruvida Twinrix alls existerar i barnversion konstaterade någon att det sedan fem år inte går att få tag på i Bulgarien. Det har nu gått en månad sedan Ruben skulle ha fått sin spruta och jag ska försöka ta reda på om det alls är någon idé att beställa det via internet från England.

Nikolay minns att hans mamma kunde ringa ett (1) samtal för att samma dag få hembesök av en doktor. Allt var inte sämre förr.