Nu ska jag skriva om dagis

(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.

Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.

Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.

Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.

Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.

Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.

Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.

Blink - blink

(N) Som blogglasare har ni sakert forstatt att vi har kort rutten Sofia-Stoynovskoto-Sofia ett antal ganger nu. Lite stadskorning har det ocksa blivit. Jag har lart mig ett och annat om hur man ska bete sig i trafiken for att komma fram oskadd. En sak kan jag rekommendera: Om ni kor i Bulgarien, hall koll pa folk som blinkar med alla fyra blinkers! Det kan namligen betyda ett (eller flera) av foljande:

- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet

Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.

(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)

Jordbruk

(N) När kommunismen hade fallit överläts de statligt ägda jordbruksmarkerna till sina pre-kommunistiska ägare (eller till deras barn). Men den som varit jordbrukare på 1940-talet var inte nödvändigtvis det i början av 1990-talet, och barnen var ofta stadsbor. Följden blev att jordbruksproduktionen rasade och en stor del av de bördiga bulgariska fälten växte igen. Faktum är att jordbruksproduktionen fortfarande, 20 år efter kommunismens fall, inte har återhämtat sig. Produktionen av vete minskade t.ex. från 5,5 till 3,5 miljoner ton mellan år 1989 och 2005. Andra grödor har haft en liknande utveckling och detsamma gäller animalier som kött, mejeriprodukter, ylle, etc. Den sammanlagda jordbruksproduktionen minskade med ungefär 30 procent mellan 1989 och 2005!

Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:


Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.

Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.

Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...

Medborgare för europeisk utveckling för Bulgarien

(N) Vi önskar oss ofta tillbaka till det politiska livet i Sverige, med jordnära politiker, något mindre personfokus och en debatt som ofta kretsar kring faktiska politiska frågor snarare än kring pajkastning. Liksom till partier med korta namn!

Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).

Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.

Transportnyheter

1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.

2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.

Utsikt på söndagspromenaden

(E) Den utsikten tänker jag ha med mig när jag i vinter med ringar under ögonen och askgrå hy tittar ut över blöt fotbollsplan och gråa kontorsbyggnader.

När könsroller känns behändigt

(E) Jag visste väl att jag gjorde rätt som gifte mig med en händig man! Säg att man väntar gäster och ska baka en bakpulverfri kaka som för att bli lyckad kräver tio minuters hård vispning. Och så har man glömt sin visp i stan. Då kan den händige mannen bygga en superstadig visp, som ingenting. Dessutom blir han lite nöjd och på extra gott humör. Det är väldigt praktiskt.