En julnovell à la Kafka

Ibland undrar vi om vi har passerat en gräns av något slag och hamnat i litteraturens värld; förslagsvis i en bok av Kafka. Raden av exempel på förbluffande byråkrati och andra små och stora absurditeter börjar helt enkelt bli så enormt lång. Här är dagens, varsågoda:

I ett nytt land känner man naturligt nog inte till hur allt praktiskt fungerar. Så Nikolay ringde i förra veckan till fjärrvärmeverket för att fråga hur och hur ofta vi ska betala uppvärmningen av lägenheten (vi hade inte fått någon räkning). Han skickades vidare till Techem, som är ett av de företag som läser av förbrukningen. På Techem sa de att vår stadsdel inte existerar i deras system, vilket är lite märkligt eftersom det står Techem på våra element. De upplyste dock om att värmen betalas en gång om året, i juni.

Det är ju rätt ovanligt att ett företag bara vill ta betalt för sina tjänster en gång om året, så Nikolay frågade också en granne, för att vara på den säkra sidan. Grannen bekräftade det Techem sagt; den årliga räkningen kommer i juni.

I dag kom en räkning från...fjärrvärmebolaget! Utifrån uppgifter från Techem Services.

Och just det, det står inte på räkningen var den ska betalas, bara att den ska betalas kontant.

Kompisar

Det här är Nomi och hennes kompis Boryana, kallad Boba. Boba vill ha Nomi till lillasyster och matar henne med choklad så fort hon får tillfälle. Boba är åtta år och tränar rytmisk gymnastik, måndag till fredag mellan klockan ett och fem, lördagar mellan klockan nio och tre ungefär. Fast idag tog hon ledigt. På sommarlovet tränar hon heldagar sex dagar i veckan. Hon har deltagit i fyra internationella tävlingar, varav hon har tagit medalj på tre.


Det här är Ruben och hans kompis Stoyán, de tränar tillsammans (artistisk gymnastik, alltså redskapsgymnastik), fast inte alls så blodigt mycket som Stoyáns storasyrra förstås.

Bobas och Stoyáns föräldrar heter Zhelia och Nikolay (Zh:et ser ut så här - Ж - och uttalas som franskans j), är superdupertrevliga och måste betala för Bobas tävlingsresor eftersom förbundet inte har råd. Zhelia har tidigare haft en syateljé, men är nu sjukskriven (vilket inte nödvändigtvis betyder att hon får någon sjukersättning att tala om). Nikolay är polis, ett yrke som han inte gärna skyltar med, förmodligen eftersom det förknippas med korruption. Här bär inga småpojkar poliströjor - utom Ruben förstås.

Skickliga politiker

(N) Politiker bör, precis som vanligt folk, ha jullov. Men nationalförsamlingens ledamöter fick (nåja, tog) lov vid en lite väl lämplig tidpunkt idag, kan man tycka. Tre olika grupper (mjölkbönder, jordbrukare och studenter) hade planerat stora demonstrationer i Sofias centrum. Bönderna, som ju har tillgång till stora maskiner, skulle blockera vägar. Jag vet inte vad studenterna skulle göra, men de skulle antagligen också försöka störa så gott det går. (Enligt mina kollegor, som var studenter tills för inte så länge sedan, är Bulgariens studentdemonstranter ett gäng fyllon som inte kan åstadkomma något. Till skillnad från Greklands, som "har skägg och ser allmänt stridsvilliga ut".) Hur som helst lyckades varken bönder eller studenter att nå ända fram till beslutsfattarna. För till allas förvåning utlyste parlamentets talman jullov, en halvtimme efter arbetsdagens början! Bara någon timme före de planerade demonstrationerna! Skickligt duckat, tycker jag.

Kanske bör man skicka Bulgariens bönder och studenter till Frankrike respektive Grekland på demonstrationspraktik? Och Frankrikes och Greklands politiker hit, på duckpraktik?

Vi sörjer kålen

Inte mycket till snö därhemma va? Inte här heller. Det är varmt för årstiden och det har Konsekvenser bland annat för alla de babor och andra - som vi - som har surkål och syrade grönsaker på balkongen. När vi var i stugan härom helgen var det särskilt varmt och då hade vi dessutom stängt fönstret till den inglasade balkong där vi har 50-literstunnan med surkål (eftersom det var halv storm innan vi åkte). Dumt. Vi stora har tvingat i oss en del uppmjukad kål den senaste tiden, slänga mat ska man ju inte, men idag gick det av smak- och hälsoskäl inte längre. Tunnan är tömd och sanerad, det blir kanske inga surkålsdolmar på julbordet. Måste balkongsyrningstraditionen gå i graven?

En man på dagis!

När jag lämnade ungarna var det en manlig förskollärare på Rubens avdelning! Jag blev glad och mycket förvånad. Vikarie? Han har varit där förut sa Ruben. Men att de alls släppt in honom!!

Julfestat, ovaccinerat

1. Julfest i gympasalen

(E) Julfest på barnens gymnastik igår, i princip helt oorganiserad. Föräldrarna skulle ta med sig ätbara saker och jag var med ett undantag den enda som hade bakat själv. Inte för att jag skulle vara duktigare mamma förstås, utan för att man inte gör så (som jag). Jag misstänker att detta har någon form av koppling till att hembakningsutbudet i mataffärerna är i princip begränsat till vetemjöl och socker. De flesta av mina förvisso ihopkladdade och småtrasiga kladdkakebitar tronade fortfarande på sin tallrik när de flesta andra fat var länsade. Nikolay sa inget, men jag är helt bombsäker på att han tänkte Ha, vad var det jag sa! Ruben dök så småningom upp, het som en kamin efter ett oräkneligt antal hopp i skumgummigropen. Nomi höll sig helst nära bordet med allt snask på. Precis som jag tål hon stora mängder godsaker lite onödigt bra.

Varför jag inte tog med mig av pepparkakorna? Jo det var det där med tjocka, brända, trasiga. Burken med lyckade pepparkakor är ganska liten och den håller jag på för senare användning.

2. Hur det kan gå till när en ska vaccineras

Ruben vaccinerades med Twinrix (hepatit A och B) två gånger innan vi åkte i somras. I början av november var det dags för den tredje dosen. Först drog vi oss för det, eftersom tanken på många timmars väntande förmodligen förgäves inte kändes lockande. Vårdcentralen har ingen reception, det finns ingen central bokningsfunktion och någon vaccinationscentral har vi inte kunnat hitta. Man a) känner någon eller b) väntar. Sen fick Nikolay löfte om hjälp från släktingarnas husläkare. Som inte hörde av sig och fortsatte så. Men så ringde densamme till sist och bokade en tid. Nikolay och Ruben infann sig (N åkte från jobbet - ganska långt - och hämtade R från dagis), varpå doktorn berättade att Nikolay nu fick gå till apoteket för att köpa vaccinet. En och en halv timme senare konstaterade Nikolay att det inte gick att få tag på. Ruben konstaterade att han missat dagisfikat och fick en korv. Följande morgon ringde de från ett av apoteken och berättade att de hittat vaccinet. Nikolay gick från jobbet, Ruben hämtades från dagis, men väl på apoteket visade sig vaccinet vara för vuxna. Efter en dispyt om huruvida Twinrix alls existerar i barnversion konstaterade någon att det sedan fem år inte går att få tag på i Bulgarien. Det har nu gått en månad sedan Ruben skulle ha fått sin spruta och jag ska försöka ta reda på om det alls är någon idé att beställa det via internet från England.

Nikolay minns att hans mamma kunde ringa ett (1) samtal för att samma dag få hembesök av en doktor. Allt var inte sämre förr.

Pepparkakor, till sist

(E) Det går inte att få tag på sirap här, jag hade inte tänkt på det (= temporär besvikelse) och i pepparkaksdeg ska det vara sirap, för kavlingsbarheten tror jag. Nikolay mindes att det fanns något sirapsliknande när han var liten, glukosa, och efter att ha besökt en hel rad mataffärer förgäves hittade jag det faktiskt längst ned i ett hörn, alldeles genomskinligt och fint. Det är majsstärkelse i någon form och smakar lustigt nog nästan ingenting, men det är fantastiskt trögflytande, som polkagrissmet. På etiketten står det "zdráve i energía", hälsa och energi.



Så nu har vi pepparkakor! De flesta visserligen antingen för tjocka eller brända eller trasiga (efter en misslyckad fotbollskonst av Nikolay i köket). Men det kan kvitta.