Hej då så länge

Vårt år i Bulgarien närmar sig sitt slut. Vi har fullt upp med att hälsa på, slunga honung, bekämpa björnbärsinvasioner, sortera tusen pinaler, oja oss över hur vi ska få hem dem, äta buggemat, titta på bergen, gunga och laga tak. Så även om det finns en massa mer som vi skulle vilja skriva om hittar vi inte riktigt tiden. Det känns kanske igen.

Det kan hända att vi skriver något mer, mest för vårt eget höga nöjes skull, men vi försätter nu Buggebloggen i ett mer vegeterande tillstånd. I höst är ni så rysligt välkomna hem till oss i Huddinge. Då kan vi bjuda på bop och berätta om när getterna går hem för dagen. Och så får ni väldigt gärna berätta för oss om andra saker än om Bulgarien.

Alla våra djur

Vi är inte ensamma. Vi har tvärtom så många nära grannar och inneboende att till och med Ruben känner sig nöjd, fast han inte får någon hund. De trognaste om än inte mest välkomna hör till råttsläktet, och har varierat i antal och personlighet under året. Mest minnesvärd är förmodligen den som hade en förkärlek för plast. En kvarts plastflaska, en bit sko och en inte oansenlig del av det tjocka plasthöljet till motorsågen hann gå åt – minst – innan plastgnagaren själv gick åt av magknip alternativt drog vidare av ren leda. En släkting till densamma är förtjust i vår tvål, handfatet är placerat utomhus.


Så har vi insekterna, som små guldklimpar för oss som gillar småkryp. Vi har haft besök av ollonborrar och ekoxar, skimrande blåsvarta träbin, randiga coloradobaggar (potatisodlarnas skräck), gyllenludna sötnosar med långa sugsnablar, kryp med självlysande rumpor, gigantiska getingar som tuggar silvertejp till frukost, gigantiska eremitmyror med håriga rumpor, praktfulla podaliriusfjärilar, långhorningar, hundra sorters blandade baggar, hundra sorters spindlar, hundra sorters svärmare, hundra sorters gräshoppor och sömniga vårtbitare som har förgyllt våra kvällar. När vi flyttade hit för sommaren hade en myrkoloni anlagt äggkläckningscentral under dassringen, det var helt galet många ägg och ganska äckligt.


På morgnarna väcks vi ibland av sextio får som promenerar förbi utanför fönstret. Åsnan Marko och hunden Nixon kommer regelbundet på besök, liksom två katter som vi inte riktigt har blivit du med. En rödtonad padda eller två har sitt bo här utanför, en mullvad lägger prydliga små högar på stengången, ibland tittar en ödla förbi, svalorna på telefontråden babblar närmast oavbrutet och då och då hörs prasslet av den största tänkbara igelkott. En tid fick råttorna maka på sig för en högljudd jordekorrefamilj. Sniglarna är av alla möjliga slag, leoparderna är snyggast.

Sedan ett par veckor har vi också alldeles äkta husdjur. Fem små rödögda hamstrar som vi fick av Jonko och Mira med heligt löfte om att de ska ta tillbaka dem när vi åker till Sverige. En morgon var de plötsligt elva, samma kväll åtta. De är rysligt söta. Vissa tecken tyder dock på att hamsterfamiljen kommer att växa ytterligare, vi är tacksamma för löftet.

Vår nyaste granne, så vitt vi vet, är en orm alternativt snok på en och en halv meter som igår tog sin middagslur bland vinrankorna rakt ovanför vårt matbord. Kanske kan den bli polare med tvålgourmanden? Alla grannar är kanske inte alltid goda grannar, men grannar lika fullt.

Blad, betong och bilar

Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.

Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.

Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.


Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.

Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.


Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.


Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.

Under springturen

Då och då joggar jag genom Chérni Osam. Varje gång sitter det män på de enkla serveringarna och gamlingar på bänkarna, här och där leker barn. Varje gång blir det tyst när jag springer förbi. Knappast för min oerhörda farts skull, eller för att de fängslas av min undersköna uppenbarelse, utan förmodligen för att de tycker att det är himla konstigt det jag gör.

Närmare oss är jag känd och med jämna mellanrum stoppas jag av en baba (gumma) som vill veta vad det är som jag håller på med. De frågar ungefär samma saker varje gång och får ungefär samma svar med ungefär samma språkfel, men antingen nöjer de sig inte med svaren eller så är de bara pratsugna. Idag sprang jag ovanligt länge och hann bli stoppad tre gånger; först av en baba med en gigantisk tjur, sen av en baba med fyra kor (hon är särskilt pratsugen) och så av tre babor på en bänk.

De var lite bekymrade. ”Vad gör du, springer så där!? (När jag hänvisar till att det är bra för hälsan ser de ut som frågetecken.) Nu har du varit ute länge, du ser trött ut, det kan väl inte vara bra? Får du inte ont i benen? Vart ska du nu då? Men vem tar hand om barnen? Och vem lagar maten? När åker ni tillbaka till Schweiz då? Är det bäst där eller här? Där finns det väl jobb. Och pengar. Hur länge ska ni vara där då? Och vad säger din mamma då? Och din mans föräldrar, vad säger de då? Och var är de? Du måste byta kläder när du kommer hem så du inte blir kall! Ja det är väl bra för hälsan.” Ungefär där skyllde jag på att Nikolay skulle bli orolig om jag inte kom hem snart och så släpptes jag iväg.

Frågan om var det är bäst, där eller här, ställs av i princip samtliga nya bekantskaper. Till och med Storbritanniens ambassadör i Bulgarien fick frågan i en intervju som publicerades på engelska i en av dagstidningarnas nätupplagor. ”Trivs du bäst i England eller här?” Ambassadören svarade på diplomatvis att frågan var lite orättvis eftersom England är hans hemland. Jag brukar svara att det är mer välorganiserat i Sverige, vilket är en underdrift, men att bergen är mycket vackrare här, att det är varmare och soligare och att vi kommer att sakna Stoynovskoto väldigt mycket när vi har åkt hem. Vilket ju är alldeles sant.

Nya tider?

(N) Det har varit parlamentsval. Boyko Borisov, aka Bati Boyko (= storebror Boyko), f.d. brandman, milis (polis under kommunisttiden alltså), och tidigare föremål för vårt bloggande, ska bli Bulgariens nye statsminister. Jag skäms i förväg. Göran Persson ligger i lä när det gäller bufflighet. Min teori är att folk valde Boyko och hans parti enbart för att han är så himla bra på att säga att han är bäst och alla andra -- sämst. Stora ord av det slaget går tyvärr hem i Bulgarien.

Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.

Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.

Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.

Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.

Två saker ni inte visste om bulgarer

1. Bulgarer tål inte drag. Luftdrag alltså. Det är helt sant. De dör, knall och fall, eller blir åtminstone jättesjuka eller åtminstone förkylda och hur som helst är drag inte bra. I kombination med att hälften röker, gissa hur det kan lukta här och där. Nikolays farfar röker inte längre, men han tål definitivt inte drag och när farmor steker lever till trapphushunden Bingo i deras södervända minikök, gissa hur vi luktar då när vi går därifrån.

2. Bulgarer kan inte bära saker utan plastpåse. Inte ens en flaska. Det är också helt sant. Om man ber att få slippa plastpåse när man köper något slipper man inte. Eller så utlöser man någon form av ångest hos försäljaren.

Eftersom de bulgariska plastpåsarna är så dåliga klarar de inte av att bära så mycket, varför man riskerar att gå ifrån en mataffär med tio skröpliga påsar, exklusive frukt- och grönsakspåsar. Vi är trötta och ledsna på all onödig plast - också i Sverige förstås! Plasten försvinner ju inte, den går bara sönder i mindre delar och hamnar i magarna på djur och människor. Eller så hamnar den i haven och kväver fåglar, fiskar och sköldpaddor. Bilder på det finns här. Så vi kör numera med jute. En tant hävdade en gång att hon enligt lag måste ge plastpåse till sina kunder. Fast det visade sig att det var ju hennes egen lag om god service till sina kunder. Nu ville inte kunden ha någon plastpåse, lagen fick kortslutning. Gissa om det hänger plastpåsar i träden här och där.

På fiskefärd?

Det är val i Bulgarien på söndag. Valrörelsen är inte så högljudd, men det som diskuteras mest i medierna är den utbredda handeln med röster. Kostymklädda politiker sägs fara till slummen och köpslå med områdens ledare. Men inget är bevisat, inget görs för att ta reda på vare sig om det förekommer eller vad man kan göra för att förhindra det. Som vanligt då.

Storslagenheten i ett monument

(E) Detta är det monument som restes i samband med firandet av Bulgariens 1300-årsjubileum. Det vill säga då det 1981 var 1300 år sedan den första bulgariska staten bildades av Khan Asparuh. Monumentet kritiserades av hög och låg för att det var så rysligt fult, som en stor svart hög av smält skrot, och snart började det dessutom falla sönder. Då gjorde man som man brukar, man hägnade in det. Och sen dess har det stått så, inhägnat och sönderfallande. Tills byggnadsarbetare satte upp byggställningar i vintras. Aha, en renovering!? Nix, en lämplig reklamplats. Det är därför monumentet är lite lite svårt att se.