Vinter!

(E) Vintern är här! Sofia är alldeles vitt, det är fint som snus och flera minusgrader. Liftarna är stängda, men vår trogna Ford Maverick tog oss upp för den hala slingervägen till sofiabornas hemmaberg Vitosha. (På nervägen mötte vi flera vanliga dödliga bilar vars förare tvingats ge upp - fyrhjulsdrift regerar!) Till en början ramlade Nomi mest omkull, Ruben ville bara gräva ner sig och föräldratårna var kalla så att det värkte. Efter en stunds promenad på alla fyra hade vi dock acklimatiserat oss. Utsikten var grym, liksom det himmelsblåa.

Tillbaka i stan blev vi varse att Betkata bytt till vintermeny. Dvs. majonnäsbaserade sallader, färsbiffar och vitt bröd, samt oljedrypande (görgod) pumpaefterrätt. Jag har gått upp flera kilo sen vi lämnade Sverige och Nikolay fick i morse föga uppmuntrande kolesterolresultat från en hälsoundersökning. För att gottgöra en betkatavintermiddag får vi dubbla disciplinen i en vecka.

Betkata

Det här är Nikolays fina farmor. Hon heter Radka, men vi kallar henne för Betkata eftersom hon inte ville kallas för Baba när Nikolay var liten. Baba betyder farmor eller mormor, men också tant. Betkata är 70-nånting år, jobbar sex dagar i veckan i mataffären på andra sidan gatan och tar hand om farfar Kolyo som är sjuk. Hon vet allt som är värt att veta om hur man väljer grönsaker och lagar godaste bulgariska husmanskosten. Det är tur att barnen inte är så stora att de går själva till dagis, för då skulle de säkert springa till hennes affär varenda dag och få choklad.

Betkata har lagt in grönsaker till oss, torshía, två jättelika glasburkar och tre ännu större plastburkar som står på balkongen. Krispigaste krispigt är det. Bilderna under Betkata föreställer den surkål som hon också har nixat till åt oss. Dunken rymmer 50 liter, så vi vet vad vi har att äta i vinter. Förutom vitkål av allra bästa sort finns där salt, en torkad majskolv, en kvitten, lök, rödbetor, pepparrot och vatten. Nikolay har fått i uppgift att varje dag tömma en del av vätskan från tappen underifrån och hälla tillbaka det uppifrån. Det går inte att missa när han gör det, för då luktar det prutt i hela lägenheten.

Stackars bulgarer!

(E) Enligt en undersökning gjord av Eurofond är danskarna och finnarna lyckligast i Europa, medan svenskarna intar tredjeplatsen. På en skala upp till tio är Svensson lycklig för 8,2. En genomsnittlig Angelov däremot (yes box, supervanligt efternamn här), intar med sina 5,8 en klar jumboplats av de 29 länder som ingick i undersökningen. Varför då? Så här gissar vi: De skyller i från sig! Och de är sura som citroner! Nu hör Nikolay och jag inte precis till mänsklighetens mest joviala optimister, men vi ligger i lä i jämförelse med de posttanter och alla andra buttra bulgarer som vet precis varför allt går emot dem: Det är nämligen kommunismen! Och är det inte kommunismen så är det Väst! Som inte vill att det ska gå bra för detta storslagna folk. Och är det inte Väst så är det väl möjligen turkarna. Eller romerna (som helt säkert skaffar för många barn och definitivt stjäl allt vad de orkar ). Och så regeringen förstås, otvivelaktigt. Exakt vad regeringen gör för fel är det nog ingen riktigt som vet, men fel, det gör de. Sist men inte minst dina grannar, förstås, som bara tänker på sig själva. Och där har de möjligtvis rätt, om en är en lika god kålsupare som en annan.

Bulgarerna är helt enkelt proffs på att skylla ifrån sig (ja naturligtvis finns det undantag!). Först när de inser det tror jag att de har förutsättningar att klättra uppåt på lyckostegen.

Blok 250, vchod A

Kolla vad mycket spännande man kan hitta i vår trappuppgång! Förutom alla vanliga gamla soppåsar, överblivna klinkersplattor och betongskräp förstås. Ruben hittade pumporna i ett skåp, de håller sig säkert länge där. Hunden heter Carri.

Postlogik

(E) Jag har haft en del att göra på posten senaste tiden, hämtat rekommenderade räkningar bland annat (jo det är sant, de skickas som rekommenderade brev som måste hämtas ut med legitimation!). Posttanterna är helt osannolikt sura och gav mig härom dagen ett ypperligt exempel på postkommunistisk service. Jag höll upp ett brev och ett gäng frimärken och sa "Jag har frimärken men vet inte hur många till Sverige?". Posttanten vägde mitt brev, enåfemti skulle det kosta. "Då vill jag ha ett för 50 stotinki" sa jag (eftersom jag redan hade en massa värda en lev). Varpå posttanten blängde på mina en-levas frimärken och fräste att de förstås inte gällde. För hon hade ju inte sålt dem till mig! ??? Jag måste alltså köpa frimärken motsvarande hela valören av henne för att få skicka brevet? Självfallet. Efter snart fem månader i detta land blev jag inte helt förvånad, däremot sur. Min bulgariska räcker tyvärr inte till att käfta emot med, men tursamt nog stod vår lokale och nedrökte internetcafé-snubbe bakom mig i kön och han lackade ur på tanten. Som blev snorförbannad och anklagade honom för anklaga henne för att vilja stoppa pengar i fickan. ??? Till sist fick jag i alla fall köpa mitt frimärke. Seger!

Jordbävning!

Hela huset skakade! Första sekunden undrade jag vad grannarna fått för sig, andra, tredje och fjärde sekunden stod jag upp och funderade på om jag skulle slita upp ungarna ur sängarna och ställa oss i en dörrpost. Sen var det över. Nikolay var på bio och var bland de första ut på gatan. Han gick inte in igen (tala alltså inte om för honom hur Quantum of Solace slutade). På väg hem såg han människor som ställt sig ute på gatan. Bulgarien ligger i utkanten av en jordbävningszon, som sträcker sig från nordväst till sydost ungefär genom Montenegro, Grekland och Turkiet. Jordbävningarna här blir alltså inte särskilt starka, den här var visst på 4,2, men bara 2 km under markytan och med epicentrum alldeles i närheten. Och uppe på sjätte våningen svajade det ganska betänkligt.

Novemberblommor

Blomplockning i november! Ganska lyxigt, även om det var maskrosor.

När vi är trötta på skräpet och den dåliga luften och bristen på allt som vi är vana att kalla Logik och Planering, då brukar det kännas lite bättre att mässa Vädret! Vädret! Vädret! Och så försöker vi räkna ut hur många extra soltimmar vi får här jämfört med i Huddinge. Vintern kommer här också, det blir mörkt och kallt och halt även i Bulgarien. Men inte lika mörkt och inte lika länge!

En annan novemberblomma var Nomis födelsedagstårta. Stor och tung som sjutton var den, skulle räcka till 25 bitar. Föräldrarna bjuder dagiset på tårta och så håller de kalas med presenter och allt. Det blir några kalas om året det. Men man kan säga som så, att om vårt huddingedagis är i ena änden av socker-som-en-naturlig-del-av-dagisvardagen (dvs. inget socker alls), så är vårt sofiadagis i den andra. Nomi var i alla fall så nöjd som en treåring besatt av jåsa (rosa) kan bli.