Nu ska jag skriva om dagis

(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.

Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.

Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.

Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.

Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.

Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.

Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.

Blink - blink

(N) Som blogglasare har ni sakert forstatt att vi har kort rutten Sofia-Stoynovskoto-Sofia ett antal ganger nu. Lite stadskorning har det ocksa blivit. Jag har lart mig ett och annat om hur man ska bete sig i trafiken for att komma fram oskadd. En sak kan jag rekommendera: Om ni kor i Bulgarien, hall koll pa folk som blinkar med alla fyra blinkers! Det kan namligen betyda ett (eller flera) av foljande:

- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet

Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.

(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)

Jordbruk

(N) När kommunismen hade fallit överläts de statligt ägda jordbruksmarkerna till sina pre-kommunistiska ägare (eller till deras barn). Men den som varit jordbrukare på 1940-talet var inte nödvändigtvis det i början av 1990-talet, och barnen var ofta stadsbor. Följden blev att jordbruksproduktionen rasade och en stor del av de bördiga bulgariska fälten växte igen. Faktum är att jordbruksproduktionen fortfarande, 20 år efter kommunismens fall, inte har återhämtat sig. Produktionen av vete minskade t.ex. från 5,5 till 3,5 miljoner ton mellan år 1989 och 2005. Andra grödor har haft en liknande utveckling och detsamma gäller animalier som kött, mejeriprodukter, ylle, etc. Den sammanlagda jordbruksproduktionen minskade med ungefär 30 procent mellan 1989 och 2005!

Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:


Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.

Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.

Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...

Medborgare för europeisk utveckling för Bulgarien

(N) Vi önskar oss ofta tillbaka till det politiska livet i Sverige, med jordnära politiker, något mindre personfokus och en debatt som ofta kretsar kring faktiska politiska frågor snarare än kring pajkastning. Liksom till partier med korta namn!

Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).

Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.

Transportnyheter

1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.

2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.

Utsikt på söndagspromenaden

(E) Den utsikten tänker jag ha med mig när jag i vinter med ringar under ögonen och askgrå hy tittar ut över blöt fotbollsplan och gråa kontorsbyggnader.

När könsroller känns behändigt

(E) Jag visste väl att jag gjorde rätt som gifte mig med en händig man! Säg att man väntar gäster och ska baka en bakpulverfri kaka som för att bli lyckad kräver tio minuters hård vispning. Och så har man glömt sin visp i stan. Då kan den händige mannen bygga en superstadig visp, som ingenting. Dessutom blir han lite nöjd och på extra gott humör. Det är väldigt praktiskt.

Mera dans

Det här är sevärt!

Dagisdans

Barnen har haft sång- och dansuppvisning på dagis. Sjungit har de gjort med en dragspelande och starksjungande sångtant, dansat folkdans har de gjort med två riktiga proffsdansare. Nomi var finare än den finaste marsipanaros och framförde både sång och dans med precision. Ruben var mycket stilig i sin kalpàk (huvudbonaden), men såg milt skeptisk och obekväm ut under sången. När dansen kom igång blev det andra bullar, han hade stenkoll och rätt var det var rev han helt lugnt loss ett danssolo som fick våra hakor att falla (tyvärr blev de bilderna usla). Dansfröken kom fram till oss efteråt och prisade hans talang. På svenskt maner blev vi blygsamma å Rubens vägnar och skyllde på att han tränar gymnastik och kanske har blivit lite stark där eller så. Dansfröken såg djupt besviken ut, tackade för sig och gick vidare. Alltså, det är svårt sånt där.

Våldets tid

(E) Hm, stiltje på denna blogg verkar det som. Avbryter den med vacker och sorglig musik från en vacker och sorglig film, Våldets tid. Den handlar om hur det kunde gå till när ottomanerna på 1600-talet omvände kristna till muslimer. Bulgariska pojkar tvingades från sina familjer för att uppfostras till ottomanska soldater och småningom blev också de en del av förtrycksapparaten. En av tidernas sorgligaste filmscener måste vara när en far ber sin lille son att om han blir tillfångatagen av turkarna ska han på ett av tre sätt ta livet av sig, det tredje är att vända sig om på vägen så att pappan kan skjuta honom. Ruben har precis fyllt sex och både Nikolay och jag grät floder när vi såg den. Människans grymhet är så svår att förstå.

Värme

Vi har just nu 29,5 grader i sovrummet. Lustigt att man kan vänja sig så vid det.

Snyggaste buggebruttan

Kolla in damerna på bilden. De kommer från Stara Zagora, som ligger söder om Balkanbergen och åtminstone ungefär i samma region som Nikolays farmor kommer ifrån. Kolla in klänningsdetaljerna här nedanför. Det är Nomis klänning. Den är av ylle och så tung att hon trycks platt till marken om vi försöker hänga den på henne. Upptill är den inte märkvärdig och vi valde ett förkläde från en helt annan region. Men när hon har vuxit till sig lite, eller okej, blivit fullstor, så kan hon själv hänga den på sig och blir då så extra rysligt grann!

De som står utanför

(N) Urvuxna kläder och annat som inte används lägger vi i en påse och hänger på sidan av närmaste soptunna, så gör alla. Vips är den borta, det som ratats ligger kvar på marken. Varje soptunna verkar vittjas på värdesaker ett par gånger på dygn, av romer med eller utan häst.

Officiella siffror från folkräkningen år 2001 slår fast att ca. 366 000 personer, eller 4,7 % av Bulgariens befolkning, är romer. Men liksom i andra länder med stor romsk minoritet underskattar den officiella folkräkningen antalet; enligt experter på området från några olika institut och departement är den verkliga siffran mellan 600 000 och 750 000.

Under kommunisttiden skulle alla arbeta. Romer erbjöds arbeten inom den statliga industrin, det kooperativa jordbruket och kommunen. Kommunerna ordnade bostäder i nybyggda hus à la det svenska miljonprojektet. Skolplikt infördes och i viss utsträckning försökte man integrera romska och bulgariska barn inom skolan. I min första skola gick relativt många romska barn.

Regimens socialpolitik gentemot romerna lyckades med en hel del men misslyckades förstås med annat. Det viktigaste man lyckades uppnå var ett rejält välfärdslyft: När romerna tvingades bryta med sitt nomadliv och börja arbeta och studera i större utsträckning ökade deras inkomster. I och med att de fick tillgång till samhällets skyddsnät och hälsovård förbättrades även hälsan. Nackdelen var att man bröt romernas urgamla traditionella levnadssätt, där familjen och klanen är viktigast, samtidigt som kontakterna med etniska bulgarer inte fanns. När muren föll 1989 var romerna inte integrerade i samhället, de hade förlorat mycket av sin gamla kultur, men hade det relativt bra i termer av välfärd.

Efter 1989 försvann den gamla sociala politiken men den ersattes aldrig av en ny. Romernas anställningsmöjligheter försvann i ett nafs. Alla statligt ägda fabriker kollapsade samtidigt som det kooperativa jordbruket försvann. Efterfrågan för romernas traditionella yrken - smideri, förtenning, musik, med mera - hade försvunnit och de lämnades bokstavligen på gatan.

Som en följd av denna laissez-faire politik är romernas situation nu alarmerande. Enligt en undersökning som gjordes av UNDP 2001 uppger 38 % av de tillfrågade romerna att de svälter regelbundet. Nästan 80 % uppger att de lever sämre nu än under de första åren efter 1989. (Till saken hör att läget under dessa år var mycket kritiskt. När vi kom till Sofia under sommaren 1990, ett knappt år efter kommunismens fall, fanns det ingen mat i affärerna och landet befann sig i ett halvanarkistiskt, kaotiskt tillstånd.)

Jag kan fortsätta bombardera er med siffror från rapporten, den ena dystrare än den andra. Romernas situation är synlig även med blotta ögat här i Sofia. De rotar i soporna för att få tag på metall som de sedan kan sälja. Mammor med bebisar sitter på trottoaren och ber om pengar. Små barn står vid gatukorsningarna för att tjäna några stotinki genom att tvätta bilarnas rutor, i stället för att gå i skolan. Och så vidare.

Föga förvånande är romerna överrepresenterade i brottsstatistiken, i alla fall i den mån det finns någon trovärdig sådan. Etniska bulgarer tycker mycket illa om romer och de flesta skulle inte vilja ha en rom som granne, som arbetskamrat eller som barnens kompis. Samtidigt har regeringarna under de senaste 20 åren valt att helt blunda för romernas sociala situation. På grund av de höga födelsetalen riskerar läget dessutom att förvärras. Hela 37 % av romerna är under 15 och när denna generation växer upp är de i princip icke-anställningsbara, främst på grund av sin låga utbildning. Samtidigt är barnafödandet bland de etniska bulgarerna mycket lågt. Om inget händer de närmaste åren kommer landet att få enorma problem med sin största minoritet.

Som ekonom kan jag inte låta bli att tänka på vilken enorm arbetskraft Bulgarien går miste om!

Elektronisk helgunderhållning

(E) Elektronica är inte alls min kopp te, men det Balkansky gör är begåvat. Dessutom från Troyàn, vår favorittätort!

Bulgariens mesta blomma

Zdravets, a k a Flocknäva, a k a Geranium macrorrhizum. Växer vilt, i planteringar, i krukor, överallt.