Restips i all välmening

Numera är vi så fantastiskt erfarna resenärer att vi har gott om tips att dela med oss av.

Till exempel. Om man ska bila till Istanbul med hela familjen är det bra om man inte börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka. Om man gör det blir det lätt lite rörigt. Man kan glömma kanske tio saker som man behövde och istället få med sig kanske 40 saker som man inte behövde. Byxfickorna blir dessutom liksom putiga av alla småsaker som man kommer på i sista sekunden, sakerna kan mosas då, och kanske ser det inte snyggt ut.

Om man börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka är det inte heller så troligt att man kommer iväg då, när man hade tänkt åka. Istället kommer man iväg senare. Det kan fungera ändå, särskilt om man inte glömmer en av sina väskor på bänken utanför huset och kommer på det några kilometer senare. Om man gör det fungerar det kanske inte så bra, för då har det kanske hunnit bli rusningstid med tokmånga bilar på gatorna.

Ens barn kan faktiskt börja se skeptiska ut, som att de inte längre riktigt litar på ens förmåga. Det är inte bra. Har man då riktigt tur kom man åtminstone ihåg att ta med purfärskaste bamsetidningarna från morfar. Då ordnar sig alltihop på en gång, för Bamse är inte bara världens starkaste björn, han är världens snällaste också.

Läppstift, lack och chalga

(E) Bulgarerna har den mest fantastiska folkmusik, men de har också chalga!

Chalga, eller bulgarisk popfolk, är vulgär dunkadunkamusik med influenser från bland annat romernas musik, bulgarisk folkmusik, turkisk musik och klezmer. Texterna är på bulgariska blandat med ord från romani och turkiska. Musiken framförs av storbystade och lättklädda botox-donnor som Gloria, Sofi Marìnova och DesiSlàva. Ibland sjungs den istället av män med skäggstubb, glansigt hår och sorgsna ögon. För ändamålet finns särskilda folk-klubbar.

Den mest omtalade stjärnan på chalga-himlen är Azìs. Azìs är en rundhylt någon-slags-hbt-man med utåtriktad personlighet och smak för sånt som lack och kajal. Han har kandiderat till parlamentet (utan framgång), upprört borgmästare Boyko och deltagit i bulgarernas Big Brother. Han är så att säga olagligt gift med en man och leder numera en egen talk-show i teve.


Hans duett med DesiSlàva (ovan) hör kanske inte till hans mer smakfulla, men smak kan ju alltid diskuteras. Ett par favoriter är Edno mi (ung. "En av mig") och Obicham te ("Jag älskar dig").

Chalgan blev någorlunda rumsren först efter kommunismens fall och har sedan dess ökat i popularitet. Genren kritiseras fortfarande av många, men omhuldas av bland annat nyrika sofiabor. Vilket är lite lustigt eftersom landets romer anses vara lägsta klassens medborgare (om ens medborgare) och turkbulgarerna bara snäppet bättre. Numera exporteras chalgan också till övriga Balkan. Själv hör jag inte till dess mest tillgivna fans, men nog fasen svänger det! Lite Azis ska jag nog ändå exportera till Huddinge i höst.

Orsak - konsekvens?

Det är något med bulgarer - många i alla fall - och begreppsparet orsak-konsekvens. En spricka i relationen liksom. Eller är relationen helt avslutad? Det får låta hur elakt det vill, vi har sett och hört lite för många exempel för att tro att det är en slump. Här är ett:

Nikolay handlade i en mindre affär när ett antal personer, däribland vakten, kom in från gatan. De diskuterade en berusad taxichaufför som hade behövt och fått hjälp med att starta bilen, på grund av promillehalten alltså. Vakten sa att för hans del kunde chauffören lika gärna köra ihjäl sig, köra så full, så dumt.

En kvinna sa att han ju faktiskt också kunde köra på en annan bil. Jo, så var det ju.

- Eller ett barn, sa Nikolay.

Det blev tyst. Samtliga stirrade ut i luften under några ögonblick och skyndade sen tillbaka ut på gatan. Men taxichauffören hade hunnit köra iväg.

Boli boli bompa!

Vi kan se några av Bolibompas program (de svenskproducerade) över nätet. Och alltså, vilken gyllene och gnistrande barnteveskatt vi har i Sverige! Jo det förstod vi väl förut också, men det blir så mycket tydligare när man inte har sett det på ett tag. De bulgariska programmen är mest dubbade tecknade serier - några bra, som Sportacus - och rätt läbbiga tävlingsshower (såna finns ju också därhemma). Vi hade lite glömt bort Bolibompa när vi satte på Myror i brallan med Jonas Leksell härom kvällen. Han letade krabbor från en klippig strand och snart satt vi som fastklistrde alla fyra.

Spagat, tills vidare

Nomi hänger inte så mycket som storebror, men hon studsar, böjer och sträcker sig i alla riktningar, balanserar, leker Jätte och dvärg, kullerbyttar. En betydande del av träningstiden gosar hon med klubbens kaki, storasystrar; det vill säga de mer normalstora gymnasterna. Hennes tränare heter Milèna och är superduper. (Det är förresten Rubens också, Ilìa, superduper alltså.)

Malka moma

Lilla flicka (klicka för att lyssna!)

Upp och ned, tills vidare

Gymnastiksalen ska ju renoveras, snart, men när? Det vet inte ens tränarna. Kanske stänger de nästa vecka, kanske veckan efter det? Sen blir det utspridd träning i helt andra delar av stan. Hur länge? Jasså, ett år? Alltså två. Och när salen är färdig har nästan alla gymnaster för länge sedan sökt sig till andra klubbar, liksom tränarna.

Kunde man inte renovera en del i taget, så att man kunde behålla åtminstone en begränsad verksamhet? De andra gymnastikföräldrarna ser ut som frågetecken. Gogos mamma säger "Men det här är ju Bulgarien!"

Ruben hänger så länge han kan.

Passa på

Vi beställde sandaler på nätet, Nomi fick välja färg. Det gjorde hon, och sa sen torrt:

- Jag vill också ha en cykel.

Lite så här, fast mycket mer?

(E) Idag är det Velikden, påskdagen. Man målar och äter ägg - men krockar dem först mot varandra. Den vars ägg är helt på slutet blir boràk, ungefär brottare. Man äter också choklad(ägg) och, viktigare, kuzunàk. Kuzunàk är ett vetebröd med mycket ägg och citron i, socker på toppen. Många bakar själva, andra köper. I Sverige gör vi den av naturliga skäl själva, men i år ville vi testa köpt. Betkata står för den hembakade.

Köpet blev en upplevelse som fick mig att undra om det var en mild fläkt av hur det var att handla här under de svårare kommunist- och postkommuniståren.

Kön ringlade lång och den ringlade långsamt. Ordningen var god, men viss oro uppstod varje gång som någon gick förbi kön för att "bara" köpa bröd - och ibland fick göra det, ibland inte. Efter 40 minuter spreds nyheten att de stora kuzunàkerna var slut, kanske fanns det små kvar. Den prydliga kön upplöstes genast delvis, varpå ett antal försigkomna från den bakre änden plötsligt stod framme vid luckan för att de "bara" skulle ha små kuzunàker. Oron spred sig ytterligare.



För några månader sedan hade jag förmodligen blivit utan kuzunák, trots att jag stod relativt nära luckan. Men något litet har jag hunnit lära mig under mina många marknadsbesök. Följaktligen blev jag en av dem som gick därifrån med ett antal kuzunàker, av den mindre sorten.

Men som sagt, en mild fläkt. Eftersom bagaren numera inte lyder under central planering och eftersom det inte är nödår (om än finanskris) kunde man efter någon halvtimme åter se kunder lämna platsen med fullstora kuzunàker. Det såg vi från parken där vi provsmakade.

Grodfest

(N) En del av Södra parken har hela våren varit översvämmad av smältvattnet från berget Vitosha. Grodorna är glada för detta eftersom det har gett dem möjlighet att ha party. Jag smygfilmade dem för snart två veckor sen och idag hörde vi att de fortfarande är igång. Starkt jobbat. Filmen är inte så mycket att titta på, men man kan ju lyssna.

Barnarbete

Vi hade aldrig gått i mål i helgens planteringsrace om det inte varit för vår arbetshäst Ruben. Han hämtade gödsel och verktyg (trädgården är stor), sprang och satte på/stängde av vattnet, hackade sönder lerklumpar och planterade ett av plommonträden nästan helt själv. Vi hade mutat honom med en liten hacka och med den passade han dessutom på att gräva ett dike där den nya vattenledningen ska gå till tomtgränsen.



Nomi mutade vi med en planteringsspade. Den lekte hon med i en kvart, sen hoppade hon på studsmattesängen, lekte Rödluvan och knådade trädgårdslera resten av tiden (när hon inte skrek och tjöt för att hon hade skallat brorsan på näsan eller bitit in sitt tandkort i hans lår). Jo hon la faktiskt mycket noggrant gräs runt ett par vinrankor; Nomi tror på kvalitet före kvantitet.



Nog för att det är väldigt gosigt med riktigt små barn, men det är inte heller fy skam med såna som börjar klara av att rå sig själva lite då och då.

Sofia på undantag

Vi hade inte märkt det, men det råder faktiskt undantagstillstånd i Sofia sen förra torsdagen, på grund av soporna alltså. Nog för att det är sunkigt här, men är det verkligen så sunkigt? Regeringen har utlovat motsvarande 50 miljoner kronor ur kriskassan för att städa och tvätta rent. Det blir spännande att se hur långt det räcker och hur länge det rena varar.

Det har varit Tsvètnitsa

Vi har alltså inte firat påsk än, men i helgen var det Tsvètnitsa (betyder typ Blommis men är också namnet på Palmsöndagen). Att påsken firas senare här beror på att den bulgarisk-ortodoxa kyrkan utgår från den julianska kalendern, medan bl.a. den svenska kyrkan utgår från den gregorianska.

Istället för palmblad använder bulgarerna mer lättåtkomna pilkvistar. Man hänger pilkransar på dörren och lägger pilkvistar och blommor vid sina favorithelgons bilder i kyrkorna.

Traditionellt är Tvètnitsa också den helg då flickor i lämplig ålder övergår till att anses giftasvuxna. På lördagen klär de upp sig i traditionella kläder och pilkransar och samlar sen ägg i blompyntade korgar. Fast de flickor som vi såg spatsera längs gatorna i Chèrni Òsam såg ut att ha ett decennium eller mer kvar till bröllopsdags. De hade inte heller såna snitsiga huvudbonader som flickorna på bilden.

Lördagen är dessutom namnsdag för alla bulgarer med blomrelaterade namn - som ungarnas dagisfröken Tsvetelìna och Nikolays mormor Violeta. Namnsdagar firas här mer än i Sverige.

Planteringsrace

I helgen har vi planterat

2 plommonträd,
3 körsbärsträd,
4 persikoträd,
5 aprikosträd,

7 vinbärsplantor,
10 hallonplantor,
15 vinrankor,

30 askar.

Allt barrotat (läskig uttorkningsrisk). Vädret var dock lysande för ändamålet (omväxlande regnigt och soligt), humöret var gott, vi är glada om hälften överlever, nu ska vi sova.

Vitt och liksom fluffigt

Violdoften har bytts ut mot doft av plommonblom. Det är alldeles vitt och fluffigt och mest överallt. På grenarna hänger rödvita màrtentsi som också de bekräftar att våren är här. Plommonen blir små, gulröda, runda och jättemånga.






Grönskan lägger ett barmhärtigt täcke över den glesa soptipp som är våra kvarter. Vi firar den ortododoxa påsken först om en vecka. Men glad svennepåsk önskar vi er alla!

Senaste sopskvallret

1. Sofia ska få en ny sopförbränningsanläggning, första spadtaget har tagits. Det tror vi inte ett dugg på.

2. Det har blivit olagligt att dumpa gamla möbler och annat otympligt skräp vid soptunnorna, höga böter för den som upptäcks. Låter ju jättebra, kolla in pianot på bilden. Och istället lämnar man sitt otympliga skräp var då? Jaså, det finns ingenstans att lämna det, aha. Närbelägna orter bör alltså ha goda förutsättningar att utveckla sin lumphandel framöver, för det är väl där det hamnar. Det kan också tänkas att försäljningen av pannlampor skjuter i höjden.

3. Premiärminister Stanìshev har föreslagit att undantagstillstånd ska utlysas i Sofia, på grund av sopkrisen alltså.

4. Enligt borgmästare Borìsov ligger i själva verket Stanìshev bakom samma sopkris. Samtidigt menar han att krisen inte är någon kris och att Sofia aldrig har varit renare. För att bevisa detta körde man runt journalister i de områden som ska vara värst och lät dem fotografera renslickade soptunnor med renslickade omgivningar. De får gärna komma hit och slicka rent våra också, för de är sedan en tid fulla.

Plovdiv - i ett annat Buggeland

Vi glömde kameran hemma - bilden är från Wikipedia

(E) Vi for till Plovdiv, Bulgariens andra stad, som skulle ha blivit huvudstad om det bara inte krånglats så med de bulgariska landsdelarna 1878. Och vi tänkte, har vi bytt land? För det gick faktiskt att gå på trottoarerna - bilarna stod parkerade på gatorna. Och det låg nästan inget skräp på marken.

Kan man ha det så?

Sofia stad har kungjort att befolkningen ska vårfeja de första två veckorna i april. En för oss okänd baba tittade upp från sin räfsa när vi passerade och uppmanade oss att städa. Nikolay svarade att vi håller rent efter oss året om.

- Såna människor finns inte!

I Plovdiv verkar det i alla fall finnas några.

Den här lyckades jag ta med mobilkameran.

Så gott man kan är gott nog

(E) Sofiaborna kan vara stolta över sin opera och sin balett. Mycket över orkestern, ganska mycket över respektive ensemble. Och det trots att de knappast håller världsklass, inte ens nästan. I varje föreställning som vi har sett har det funnits en riktig stjärna, medan övriga piruetthoppare och starksångare har varit...av mer blandad kompott.

Senast såg jag Rigoletto. Hertigen (en Casanova som utger sig för att vara student) såg ut att vara 1,60 lång, glosögd och 50+. Satte inte riktigt alla toner riktigt rätt. Fast han passade ganska bra ihop med den förälskade Gilda (en ung och oskuldsfull skönhet) i 40-årsåldern, med platinablond pudelperuk och ett vibrato som av ett under inte satte kulisserna i gungning. De högsta tonerna var, tja, gastkramande?

Ändå tycker jag alltså att det är något att vara stolt över. Ett land med så mycket bekymmer satsar inte sitt mesta krut på opera och balett (klokt). De flesta av de bästa lämnar landet tidigt för grönare gräs. Resurserna är garanterat små och av biljettpriserna att döma tjänar samtliga inblandade uselt, eventuella subventioner är sannolikt småjufs. Ändå erbjuder de en relativt bred repertoar, mest äldre och kända verk, inklusive en barnföreställning per säsong med nyskriven musik. Kvaliteten är inte rysligt hög, men fullt tillräcklig. Mer än så hos orkestern och det lokalt komponerade.

Och, som sagt, varje gång har det funnits en stjärna på scenen. Denna gång var det Rigoletto själv (hertigens narr/Gildas far) som rev av sin roll så grymt att han fick stående ovationer. Nog är de stolta, sofiaborna, i alla fall några.

Vårdoft

Vi har inte sett några blåsippor, men ur gräset kikar försiktigt tusentals lila violer mot solen, som mellan molnen värmer som under en bättre svensk sommardag. Södra parken luktar violkaramell!

Mera plaströr till folket!

(N) I helgen lekte jag rörmokare! Förra sommaren var torr i Stoynovskoto och vi fick klara oss långa perioder utan rinnande vatten. När det fanns vatten fyllde vi en stor plasttank som vi sedan använde då det var torka. Det funkade okej, men det är förstås mycket skönare att ha vatten i kranarna och att kunna använda tvättmaskinen. Lösningen heter hydroforpump. När den kopplas ihop med vattentanken och de vanliga vattenledningarna så kan man använda alla kranar som vanligt.

Problemet var bara att alla ledningar var inbyggda i väggarna och mycket gamla, så jag bestämde mig för att dra om allt. Nåja, så mycket är det inte - det handlar om två blandare, ett tvättmaskinsuttag samt pumpen. Jag använde plaströr (polypropylen) som är jättepoppis här och i övriga Europa, men av någon anledning inte i Sverige. Rören är busenkla att arbeta med, håller bra och är mycket, mycket billigare än koppar. Prisexempel: 20 mm plastgör för varmt eller kallt vatten kostar 5 kr, medan 15 mm kopparrör kostar ca 95 kr/metern på Clas Ohlson! Skillnaden blir ännu större när man jämför kostnaden för rörkopplingar.

Här är förresten en bild på mina nästan färdiga rördragningar:



Varmvattenberedare och hydroforump har ännu inte installerats. Det ska bli spännande att sätta på vattnet när allt är klart. Hoppas jag är lika entusiastisk inför detta med polypropylenrör då...