Bozà, en hyllning

(E) När Nikolay växte upp fanns det i varje bulgariskt kylskåp en dryck, bozà, gjord av fermenterad hirs och vetemjöl (tror han), ljusbeige och syrlig. En del av basfödan. Det säljs fortfarande bozà, men av oförklarlig anledning (nej, vänta, priset!) har sockret bytts ut mot sötningsmedel och mjölet mot överblivna kaksmulor. Resultatet blir förstås ett annat, lite som Fun Light istället för mormors hemkokade vinbärssaft. Den nya tidens bozà luktar och smakar...intressant, men knappast gott.

När jag nämnde för Nikolay att det fortfarande skulle finnas ett bozà-hak med gamla anor och stolta traditioner i Istanbul, tändes ljus i hans ögon. Efter att ha tagit oss till rätt stadsdel frågade vi ett par turkar "Bozà?" och såg frågande ut. Vi kom rätt på tio röda och sen lyste ögonen hos oss alla. Inte exakt samma sak enligt familjens expert, men fy så gott. Helst med kanel och rostade kikärtor enligt turkarna; vi fick en påse från sällskapet bredvid.


Nu står en flaska i kylen här i väntan på rätt syrlighet. I höst ska vi pröva att göra vår egen.