Lite så här, fast mycket mer?

(E) Idag är det Velikden, påskdagen. Man målar och äter ägg - men krockar dem först mot varandra. Den vars ägg är helt på slutet blir boràk, ungefär brottare. Man äter också choklad(ägg) och, viktigare, kuzunàk. Kuzunàk är ett vetebröd med mycket ägg och citron i, socker på toppen. Många bakar själva, andra köper. I Sverige gör vi den av naturliga skäl själva, men i år ville vi testa köpt. Betkata står för den hembakade.

Köpet blev en upplevelse som fick mig att undra om det var en mild fläkt av hur det var att handla här under de svårare kommunist- och postkommuniståren.

Kön ringlade lång och den ringlade långsamt. Ordningen var god, men viss oro uppstod varje gång som någon gick förbi kön för att "bara" köpa bröd - och ibland fick göra det, ibland inte. Efter 40 minuter spreds nyheten att de stora kuzunàkerna var slut, kanske fanns det små kvar. Den prydliga kön upplöstes genast delvis, varpå ett antal försigkomna från den bakre änden plötsligt stod framme vid luckan för att de "bara" skulle ha små kuzunàker. Oron spred sig ytterligare.



För några månader sedan hade jag förmodligen blivit utan kuzunák, trots att jag stod relativt nära luckan. Men något litet har jag hunnit lära mig under mina många marknadsbesök. Följaktligen blev jag en av dem som gick därifrån med ett antal kuzunàker, av den mindre sorten.

Men som sagt, en mild fläkt. Eftersom bagaren numera inte lyder under central planering och eftersom det inte är nödår (om än finanskris) kunde man efter någon halvtimme åter se kunder lämna platsen med fullstora kuzunàker. Det såg vi från parken där vi provsmakade.