Дядо мраз - Dyado Mras

Nikolay och barnen äter clementiner och sjunger bulgariska julsånger. Jag har köpt en julsångs-cd åt ungarna och det visade sig att de redan kan flera från dagis. Gissa om Nikolay är stolt och sentimental. Fast egentligen är de en del ursprungligen inte julsånger, utan sånger om det nya året och Dyado Mras (Farfar Frost). Den västerländska julen tar allt större plats och några av de gamla sångerna har fått ny text; Dyado Mras har förvandlats till Dyado Koleda (Farfar Jul). Men än så länge väger nog nyårsfirandet tyngst och oavsett vilket är julens annalkande mindre påtaglig i de offentliga rummen här jämfört med i Sverige.

Vi är inte så juliga av oss och tycker att det är ganska skönt. (Barnen får sitt lystmäte för på dagis är det full jul-hallaballoo inklusive minst en julgran i varje rum.) Eftersom det är ljusare här - solen når högre på himlen och går ner en stund efter fem - längtar vi inte heller efter levande ljus och mys på samma sätt som hemma. Fast vi kommer nog att sakna luciafirandet därhemma och att missa familjen Magnusson/Kvisths fenomenala adventsfika är definitivt ett avbräck. Vi får göra så gott det går på egen hand.

Balkanpolitik 2: typfallet Boyko Borisov

(N) Boyko alltså... Han är en före detta karriärsmilis (som polisen hette under kommunisttiden), sedermera polis. Under 1980-talet var han landslagstränare för Bulgariens karatelag och disputerade vid milishögskolan. Under vilda österns 1990-tal drev han ett företag för personligt beskydd och var bl.a. personlig livvakt åt Bulgariens ex-kommunistdiktator Todor Zjivkov. En hård kille, med andra ord, vilket med all tydlighet framgår av bilden. Om honom sägs följande: "Boyko har redan varit på Mars. Därför finns där inget liv." Och hans smeknamn är Bati Boyko (Storebror Boyko). Det säger väl allt...

Han valdes till borgmästare 2005 för att han lovade bli kvitt a) kriminaliteten och korruptionen och b) Sofias enorma sopproblem, utan att lyckas. Och (detta är en personlig åsikt), han har lyckats förvandla Sofia till ett stinkande avgasinferno.

När det gäller detta med kampen mot brottsligheten har jag väldigt svårt att förstå hur folk tänkte när de valde honom. Under 90-talet var Borisov nämligen kompis med många av de stora grabbarna (jag menar stora som i Tony Soprano-stora), och delade t.ex. kontor med Mladen Mihalev-Madjo. Den sistnämnde är en (aldrig dömd) ledare för en del av den så kallade brottarmaffian på 1990-talet och bor numera i Schweiz. (Brottarmaffian var före detta aktiva brottare (!) som sysslade med utpressning, narkotikasmuggling, bilstölder, etc.) Hur kan man tro att Boyko kan stävja brottsligheten...?

Sist men inte minst: för ungefär en månad sedan uttalade sig Borisov om den turkiska minoriteten. I en tydlig flört med extremhögern sa han att alla turkbulgarer borde byta till bulgariska namn. Det bör finnas förtryckta listor med bulgariska förstanamn (vad nu det är...) som föräldrarna kan välja från för sina nyfödda, och vuxna turkbulgarer som inte vill byta namn får helt enkelt flytta "hem" till Turkiet. Jag hoppas att han inte blir vald till någon ännu viktigare post! Tyvärr är han extremt populär här...

Balkanpolitik 1

(N) Det är roligt (och lite otäckt) att försöka följa den politiska debatten här. Roligt därför att den bedrivs på sandlådenivå och otäckt därför att politiker förstås har mycket att säga till om. I själva verket är det inte mycket till debatt, egentligen. Ett typiskt exempel är det pågående käbblet mellan socialisterna Stanishev (premiärminister) och Parvanov (president) samt Sofias omnipotente borgmästare Borisov (businessorienterade högerpartiet GERB). Inget (och jag menar verkligen inget) handlar om sakfrågor, utan uttalandena är i stil med "Borisov ska hålla tyst för han förstår sig inte på politik, eller något annat för den delen", varpå Borisov svarar "Det var dumt av mig att ge mig in i denna debatt, den är på alldeles för låg nivå (!). Jag tänker aldrig mer debattera med Stanishev/Parvanov!". För att dagen efter återigen ge sig in i ordduellen. Texten ovanför huvudingången till Bulgariens folkförsamling (se bilden) är ironiskt nog den bulgariska översättningen av det klassiska latinska Virtus Unita Fortior - enighet skapar styrka. Något för politikerna här att tänka mer på?

När jag tänker efter: Borisov förtjänar faktiskt ett alldeles eget inlägg. Så det får han i morgon!

Rosa drömmar

- Jag mår så bra i Bulgarien, så jag har nästan glömt vad alla färger heter på svenska!

Så sa Ruben i dag. Fast en färg minns han definitivt, och det är rosa. Rubens favoritfärg som liten plutt var rosa (och så allt med glitter), hans första cykel vid treochetthalvt var rosa (han valde). Men så som av ett trollslag skulle allt vara mörkt och coolt och täckt av Spiderman. Ruben hade förstått vad som är okej och Definitivt Inte okej när man är kille.

Här ligger landet annorlunda. Bulgarisk barnuppfostran är i och för sig så könsuppdelad att vi hyfsat genusmedvetna svenskar nästan gråter när vi tänker på det. Men på Rubens avdelning är de bara två killar och fem tjejer, av rosa typ. Det vill säga, det finns inget killgäng i närheten som kan sätta mallen. Samtidigt har lillsyrran fått rosa tokhårt på hjärnan och det verkar som att frestelserna har blivit för många och längtan för stor. Ruben vill också! Han vill vara musklig och cool och lagom glittrig och rosa, samtidigt. En blekrosa tröja har han fått av morfar - av killmodell faktiskt, men i jakten på den höll expediternas ögon på att trilla ut ur sina hålor när jag uppgav vårt ärende. En till, cerise med grön glitterstjärna på, ligger i ett skåp och väntar på julafton, handskarna hittade vi nu i helgen. Om Filippa (en av dagistjejerna) säger, igen, att killar inte får gilla rosa vet Ruben precis vad han ska säga: Ne e vjarno! Det är inte sant!

Färgjämlikhet åt alla!

Frukttävling utlyses

(N) Vi såg ett träd med dessa frukter vid stugan i somras. De var gröna, så vi trodde att de skulle ändra färg så småningom. Men nej, bilderna är tagna i november och frukterna är fortfarande lika gröna! Vi är sååå nyfikna på vad det kan tänkas vara för träd och om frukterna (eller barken, vad vet jag?) har någon funktion annat än en sötaktig doft (frukten, alltså). Så vi utlyser en tävling, fast utan fysiska priser. (Vi orkar inte med mera postbråk, se tidigare inlägg...) Den som vinner får helt enkelt äran.

P.S. OBS! Det är inte ett äpple.

Vinterväghållning

(N) Lite tröst åt alla svenskar som är missnöjda med hur kommunen sköter sig -- det är värre här! Det har inte snöat sedan i lördags men fram till idag, måndag, verkar det ansvariga kommunala bolaget (kanske borgmästarens kusins firma?) inte ha gjort mer än att ploga och salta de stora vägarna. De små är farbara med bil men i princip inte med cykel. Och trottoarerna... Fotgängare och cyklister är inte lika fina som bilister, verkar det som. (Men vänta: tänk om politikerna har kommit fram till att bilister helt enkelt tjänar mer och därmed betalar mer i skatt? Och därmed borde ha bättre kommunal service? Nej förresten, det är så många som kör nästan nya Mercedes S500 här i Sofia. Och de grabbarna har nog inte deklarerat många av sina leva, för då hade landets BNP varit betydligt högre.)

Den första bilden visar min väg till jobbet genom södra parken. Det är exotiskt att cykla till jobbet här och jag (kanske) har lyckats övertala en av mina trendigare och sportigare kollegor att testa! Hurra! De förälskades bro (ja, det brukar vara pusskalas här varma sommarkvällar), på nästa bild, var Riktigt Hal idag. Och på tal om bilar: kolla in kön under bron! Det är lätt att känna sig lite överlägsen, fast de får bättre kommunal service och troligen inte fryser. På den näst nedersta bilden leker barnen på mitt gamla dagis. Vi plankade in i lördags och de lekte i samma tågset som jag när jag var liten. Jag blir nästan gråtmild! (Fascinerande dessutom att tågen har hållit så länge.) Tågen syns i bakgrunden på det nedersta fotot.

Vinter!

(E) Vintern är här! Sofia är alldeles vitt, det är fint som snus och flera minusgrader. Liftarna är stängda, men vår trogna Ford Maverick tog oss upp för den hala slingervägen till sofiabornas hemmaberg Vitosha. (På nervägen mötte vi flera vanliga dödliga bilar vars förare tvingats ge upp - fyrhjulsdrift regerar!) Till en början ramlade Nomi mest omkull, Ruben ville bara gräva ner sig och föräldratårna var kalla så att det värkte. Efter en stunds promenad på alla fyra hade vi dock acklimatiserat oss. Utsikten var grym, liksom det himmelsblåa.

Tillbaka i stan blev vi varse att Betkata bytt till vintermeny. Dvs. majonnäsbaserade sallader, färsbiffar och vitt bröd, samt oljedrypande (görgod) pumpaefterrätt. Jag har gått upp flera kilo sen vi lämnade Sverige och Nikolay fick i morse föga uppmuntrande kolesterolresultat från en hälsoundersökning. För att gottgöra en betkatavintermiddag får vi dubbla disciplinen i en vecka.

Betkata

Det här är Nikolays fina farmor. Hon heter Radka, men vi kallar henne för Betkata eftersom hon inte ville kallas för Baba när Nikolay var liten. Baba betyder farmor eller mormor, men också tant. Betkata är 70-nånting år, jobbar sex dagar i veckan i mataffären på andra sidan gatan och tar hand om farfar Kolyo som är sjuk. Hon vet allt som är värt att veta om hur man väljer grönsaker och lagar godaste bulgariska husmanskosten. Det är tur att barnen inte är så stora att de går själva till dagis, för då skulle de säkert springa till hennes affär varenda dag och få choklad.

Betkata har lagt in grönsaker till oss, torshía, två jättelika glasburkar och tre ännu större plastburkar som står på balkongen. Krispigaste krispigt är det. Bilderna under Betkata föreställer den surkål som hon också har nixat till åt oss. Dunken rymmer 50 liter, så vi vet vad vi har att äta i vinter. Förutom vitkål av allra bästa sort finns där salt, en torkad majskolv, en kvitten, lök, rödbetor, pepparrot och vatten. Nikolay har fått i uppgift att varje dag tömma en del av vätskan från tappen underifrån och hälla tillbaka det uppifrån. Det går inte att missa när han gör det, för då luktar det prutt i hela lägenheten.

Stackars bulgarer!

(E) Enligt en undersökning gjord av Eurofond är danskarna och finnarna lyckligast i Europa, medan svenskarna intar tredjeplatsen. På en skala upp till tio är Svensson lycklig för 8,2. En genomsnittlig Angelov däremot (yes box, supervanligt efternamn här), intar med sina 5,8 en klar jumboplats av de 29 länder som ingick i undersökningen. Varför då? Så här gissar vi: De skyller i från sig! Och de är sura som citroner! Nu hör Nikolay och jag inte precis till mänsklighetens mest joviala optimister, men vi ligger i lä i jämförelse med de posttanter och alla andra buttra bulgarer som vet precis varför allt går emot dem: Det är nämligen kommunismen! Och är det inte kommunismen så är det Väst! Som inte vill att det ska gå bra för detta storslagna folk. Och är det inte Väst så är det väl möjligen turkarna. Eller romerna (som helt säkert skaffar för många barn och definitivt stjäl allt vad de orkar ). Och så regeringen förstås, otvivelaktigt. Exakt vad regeringen gör för fel är det nog ingen riktigt som vet, men fel, det gör de. Sist men inte minst dina grannar, förstås, som bara tänker på sig själva. Och där har de möjligtvis rätt, om en är en lika god kålsupare som en annan.

Bulgarerna är helt enkelt proffs på att skylla ifrån sig (ja naturligtvis finns det undantag!). Först när de inser det tror jag att de har förutsättningar att klättra uppåt på lyckostegen.

Blok 250, vchod A

Kolla vad mycket spännande man kan hitta i vår trappuppgång! Förutom alla vanliga gamla soppåsar, överblivna klinkersplattor och betongskräp förstås. Ruben hittade pumporna i ett skåp, de håller sig säkert länge där. Hunden heter Carri.

Postlogik

(E) Jag har haft en del att göra på posten senaste tiden, hämtat rekommenderade räkningar bland annat (jo det är sant, de skickas som rekommenderade brev som måste hämtas ut med legitimation!). Posttanterna är helt osannolikt sura och gav mig härom dagen ett ypperligt exempel på postkommunistisk service. Jag höll upp ett brev och ett gäng frimärken och sa "Jag har frimärken men vet inte hur många till Sverige?". Posttanten vägde mitt brev, enåfemti skulle det kosta. "Då vill jag ha ett för 50 stotinki" sa jag (eftersom jag redan hade en massa värda en lev). Varpå posttanten blängde på mina en-levas frimärken och fräste att de förstås inte gällde. För hon hade ju inte sålt dem till mig! ??? Jag måste alltså köpa frimärken motsvarande hela valören av henne för att få skicka brevet? Självfallet. Efter snart fem månader i detta land blev jag inte helt förvånad, däremot sur. Min bulgariska räcker tyvärr inte till att käfta emot med, men tursamt nog stod vår lokale och nedrökte internetcafé-snubbe bakom mig i kön och han lackade ur på tanten. Som blev snorförbannad och anklagade honom för anklaga henne för att vilja stoppa pengar i fickan. ??? Till sist fick jag i alla fall köpa mitt frimärke. Seger!

Jordbävning!

Hela huset skakade! Första sekunden undrade jag vad grannarna fått för sig, andra, tredje och fjärde sekunden stod jag upp och funderade på om jag skulle slita upp ungarna ur sängarna och ställa oss i en dörrpost. Sen var det över. Nikolay var på bio och var bland de första ut på gatan. Han gick inte in igen (tala alltså inte om för honom hur Quantum of Solace slutade). På väg hem såg han människor som ställt sig ute på gatan. Bulgarien ligger i utkanten av en jordbävningszon, som sträcker sig från nordväst till sydost ungefär genom Montenegro, Grekland och Turkiet. Jordbävningarna här blir alltså inte särskilt starka, den här var visst på 4,2, men bara 2 km under markytan och med epicentrum alldeles i närheten. Och uppe på sjätte våningen svajade det ganska betänkligt.

Novemberblommor

Blomplockning i november! Ganska lyxigt, även om det var maskrosor.

När vi är trötta på skräpet och den dåliga luften och bristen på allt som vi är vana att kalla Logik och Planering, då brukar det kännas lite bättre att mässa Vädret! Vädret! Vädret! Och så försöker vi räkna ut hur många extra soltimmar vi får här jämfört med i Huddinge. Vintern kommer här också, det blir mörkt och kallt och halt även i Bulgarien. Men inte lika mörkt och inte lika länge!

En annan novemberblomma var Nomis födelsedagstårta. Stor och tung som sjutton var den, skulle räcka till 25 bitar. Föräldrarna bjuder dagiset på tårta och så håller de kalas med presenter och allt. Det blir några kalas om året det. Men man kan säga som så, att om vårt huddingedagis är i ena änden av socker-som-en-naturlig-del-av-dagisvardagen (dvs. inget socker alls), så är vårt sofiadagis i den andra. Nomi var i alla fall så nöjd som en treåring besatt av jåsa (rosa) kan bli.